En popstjärna tycker att vi ska få prata på bio. Det ska vara party med kompisar. I biosalongen alltså. Skit i om vi hör skådespelarnas repliker, våra egna röster är det som gäller. Vår kulturministern har också gett sig i diskussionen och tycker att pratbio kunde väl finnas. När småbarn går på bio är det ju inte så tyst. Det är väl lite skillnad. (Har hon inget viktigare att göra än kommentera folk som inte vill uppföra sig?)
Nej, vi ska aldrig växa upp. Låt oss vara barn med en hjärna på max 14 år (ursäkta ni smarta barn) men med de vuxnas fördelar. På vissa mindre roliga områden är det ju så. 15 åringar som skjuter ihjäl folk. Bio är väl inget att ens prata om, snacka på bara. Respekt för andra som vill höra talet på bio är ute.
Dötyst är det aldrig på bio men det lilla bryr sig ingen om.
Låt oss ta det några steg vidare. Varför vara tyst på operan? Alla kan väl sjunga. Ska bara de på scenen höras? Eller teater. Var och en har sin egen föreställning i salongen. Likaså föreläsningar. Varför tror man att den där människan på podiet vet bäst. Täpp till munnen på den bara.
Jag som sa till den som var tvungen att kommentera högt när jag föreläste. Var vänlig och lyssna tyst eller gå ut. Frågor och kommentarer tar vi efteråt. Vilken gammaldags dummer jag var.
Om det bara vore på bio där evig pladder ger öronvärk! Det kan vara en ren plåga att åka kommunalt. Bio kan vi avstå från det är därför CD och streaming uppfanns men ibland måste vi ge oss ut till en värld där alla skriker till sina mobiler.
Ljudsmuts.
Ett av de häftigaste upplevelser jag har haft var tystnad. En så total tystnad att det enda som hördes var ens egna hjärtslag och andning.
Det var förstås i ödemarken. Den första gången var nästan skrämmande, som om Världen hade upphört att existera.
Som yngre gick jag ofta på bio, ibland såg jag två filmer på min lediga dag. Ensam eller med vänner. Det var många franska filmer med existentiell tema och försök till nya filmgrepp som långa tagningarpå -60 talet.
Typiska filmer var ”I fjol i Marienbad” regisserad av Alain Resnais eller Jean-Luc Godard´s ”Till sista andetaget”. Eller ”Hiroshima mon amour” som faktiskt är den första filmen jag har sett när jag lyckades ta mig till bio fast åldersgränsen var 18. Jag var yngre och kontrollen var noggrann – då.Bio var synd, sa mina extremt religiösa föräldrar.
Efter bion brukade vi gå till ett fik och diskutera genom filmen ur alla synpunkter. Vi alla sysslade med konst i någon form utanför vårt arbete för brödfödan och hyran. Det hände att vi gick och såg filmen en gång till.Eller en tredje.
Och vi var tysta. Få av oss kunde franska men tonfallet hos skådespelaren avslöjade ändå mycket.
Nej, film är nog bäst hemma även om den mindre duken – Tvn alltså – har sina nackdelar.Det blir nog en film idag efter tvättstugan.
Bild. Luottolako i Sarek, en tyst plats utanför allting.
Flydde civilisationen bara för en tältnatt. En 40 kilometers runda. Skogen är blöt, geggig och ändå alldeles underbar.
Dock var det svårt att hitta tystnaden. Flyget gick ovan vart tionde minut tills det tystnade nära klockan 22. Vi flyger igen. Svagt ljud av biltrafik. Diverse ljud, svåra att identifiera. Någon hackspett. Några sjöfåglar.
Men mitt i natten kom tystnaden och månskenet.
På hemvägen stannade jag vid en myrsjö. En tunn sprucken ishinna låg ovan vattnet.
Jag gick också en bit längs en väg. Den som tror att vi slutar åka bil bör ställa sig vid en genomfartsled. Det räcker med 15 minuter. Sedan begriper man att bilarna är här för att stanna. Två cyklister och en man med rullskidor och sedan jag var de enda icke bränsledrivna. Jag vek tillbaka till skogen så fort det gick.
Dagarna är så korta nu att det är svårt med vandring, speciellt för den morgontrötte. Det blir promenader. Dags även för läsning, en bokhög väntar.
De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.
Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.
Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.
De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.
Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.
På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!
Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utanavståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.
Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.
Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.
Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.
För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.
Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.
Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.
Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.
Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)
32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.
Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.
Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.
Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.
Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?
Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.
Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.
Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas. Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på. Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel. Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.
Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.
Vi är som myror.
Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.
Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen, skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren. De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.
Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem. En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.
Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.
Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.
Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?
