Etikettarkiv: arv

Mina barndoms somrar hade sina sidor.

Publicerat av

Efter kriget fick många barn med fattiga föräldrar åka till landet under sommarlovet. Till någon mer välbärgad familj och kanske någon som behövde hjälp. Jag tillbringade nästan fem somrar i en professorsfamilj som lekkamrat till deras adoptivbarn i samma ålder. Hon var ett hittebarn, ställd på trappan till ett hus. Hon får heta Ella. Den första sommaren var vi 7 år.

Hon var redan då ett barn med uppenbara problem. Låt oss säga att hennes beteende avvek från  andra barn. Jag skulle hålla henne hemma så hon inte försvann och lära henne att leka. Hon ville inte leka.  Hon ville gå till byn och sno saker. Jag ville inte heller leka. Jag önskade att få läsa och rita. I huset fanns ett stort bibliotek. Även om böckerna var mestadels vuxenböcker och med alla möjliga språk var det helt enkelt underbart att sitta där bland böcker vilka för mig representerade all världens visdom.

Jag kände mig som gisslan men med god mat. Trots ransonering var skafferiet välförsett, bullarna alltid varma och saftglasen fyllda. Söndagsfrukostarna klockan 10.00 med fläsk och ägg, stekta potatisar, sill, korv, varma bröd, smör och ost, marmelad, plättar, sylt, varm choklad, riktigt kaffe och som kronan på verket paj eller bakelser fyllda med bär och vispad grädde var ett himmelrike omöjlig att ens försöka förstå. Så mycket mat och man behövde inte dela allt i rättvisa delar, bara ta och äta för det fanns alltid mer. Ovan allt gjorde pigan ibland riktig glass med glassmaskinen i källaren. Jag gick upp i vikt tack vare överflöd av mat.

Ja, de hade en piga och även annan hjälp. Pigan var omkring 60, snäll men fast, rolig men även med stark gudstro. Hon nattade oss med en psalm och aftonbön. Hon var mer som en mamma till Ella än professorskan. Det var pigan som hade hittat det nyfödda barnet på en trappa virad i en trasa och med namnlapp: Ella.

Professorerna höll små föreläsningar under frukosten om något de tyckte barnen borde veta mer om som planeterna från Merkurius till Pluto, om de sju haven, länder i Afrika som behövde de vitas hjälp för att ta sig ur fattigdomen, Columbus resa till Amerika, pyramiderna i Egypten, om Edisons uppfinning glödlampan eller hur isbjörnar levde och jagade på den än ohotade isen på Arktis. De infogade små berättelser om sina många resor. Hur de red på en kamel i öken, gick på Inkaleden, seglade längs Nilen, sov i en igloo, klättrade berg på Alperna eller dök efter koraller i havet.

Jag lyssnade, det var fantastiskt. Det var som om hela världen kom till frukostbordet. Ella skruvade på sig och ville ut. Det sista, femte året, kunde jag inte längre hålla henne hemma och bad lov att åka därifrån efter halva sommaren. Jag var lättad. Mina föräldrar var inte glada. Året efter började jag arbeta.

Det var dock somrar med allt barn kunde önska sig. Parets äldsta dotter var redan vuxen. Hon var daghemsföreståndare och ledig en stor del av sommaren. Hon tog hand om oss.  Vi var rena och håret i flätor med stora rosetter. Vi gjorde båtturer till fiskestugan. Det ordnades en lekstuga och gunga. Jordgubbsland. Utflykter i det gröna. Simskola. Bollspel. Blomsterängar. Katt, som ibland lät oss att leka med.  Saft och kakor eller tårta varje eftermiddag i bersån eller på verandan då professorerna umgicks med oss och vi spelade något spel. De var aldrig lediga utan hade sommarelever vars cyklar vi lånade i smyg.

Det slutade inte bra för Ella, inte med någonting. När jag läste till socionom tänkte jag mycket på henne men hon passade inte in i några teorier. Det kanske var arvet som formade henne mer än miljön?

Dock är det närapå otillåtet att tänka oss med ett biologiskt arv från föräldrar och släktled som skulle påverka vår förmåga och varande. I ett socialistisk samhälle är det bara miljön som bär skuld för våra usla val i livet.

Staten, döden och en favoritbegravning

Publicerat av

Jag skrev ett tag  sedan om allmänna arvsfonden och döden. Sofie Löwenmark har skrivit en viktig ledare om Arvsfonden därför lägger jag om inlägget.

https://www.expressen.se/ledare/sofie-lowenmark/mormors-guldtander-finansierar-normkritik-/

Jag skrev: Jag har precis läst  Tre dagböcker sammanställda av Maria von Rosen och Ingmar Bergman.  Boken beskriver tiden från sjukdomsbeskedet fram till döden av Ingmars hustru Ingrid ur tre personers perspektiv. Ingrid, som dog i cancer. Maria, som är deras dotter och Ingmar.  Det handlar om vardagen under sjukdomstid men också av känslor, hopp, sorg inför det oundvikliga. Ingmar beskriver allt i korta stycken från trubbel på Dramaten till glasspinne för efterrätt. Oerhört närgånget.

Vi alla föds och vi dör. Hur tacklar vi döden?

Har du tänkt på din död? Har du planerat för det? Jag menar inte själva döden men allt omkring. Begravningen. Eventuellt testamente. Dina saker. Dina sidor på Internet, vad skall ske med dem? Och om du får hjärtstillestånd och är dessutom sjuk, skall du återupplivas eller får döden ha sin gång, nollad som det heter?

När jag flyttade ihop med min sambo pratade vi om allt detta men satt det aldrig i pränt. Gäller det då? Kan jag påstå något  om han dör före mig?

Som socialsekreterare begravde jag de döda vilka inte hade någon som kunde ordna begravning antingen av oförmåga,  brist på anhöriga eller  pengar. Finns det inga anhöriga men pengar kan en advokat sörja för arrangemangen och sedan går resten av slantarna till Samhället genom den Allmänna Arvsfonden, en skrupellös statligt organisation som kan skinna dig ändå till kremering. Mer om det senare, först skall jag berätta om min favoritbegravning.  Nej, det var ingen släkting utan en kvinna jag inte kände i livet.

Ibland leder letandet efter anhöriga till överraskande levnadshistorier.

Det började med att en kvinna larmade om sin granne, en gamling som inte hade synts till. Jag hade jour och gick in med polis och vi hittade en död gammal kvinna. Dagen efter gick vi igen in i hennes lägenhet för att leta efter eventuellt testamente, något som uttryckte hennes vilja eller annat som kunde hjälpa oss. Grannen hade inte mer att berätta.

Känner du till dina grannar? Skulle du märka om någon inte syntes till innan det börjar lukta död?

Vi letade. Inget resultat. Ingenting avslöjade något om henne som skulle vara till hjälp. Inte ens en telefonbok. Hon såg ut att ha levt helt ensam. Det vi hittade var några småpengar och en bankbok värt 300 000 kr.

Nu måste vi hitta en anhörig, sa polisen. Annas tar Allmänna Arvsfonden pengarna.

Jag började följa henne bakåt i kyrkoböckerna. Hon var född vid ett slott i en helt annan landsända. Slottet hade ägts av en gammal grevesläkt och användes nu mera till annat än bostad.

Det stod fader okänd i kyrkoböckerna. Inga syskon. Inga levande anhöriga. Hon hade aldrig varit gift. Pastorsexpeditionen på orten tyckte att jag skulle ringa till kyrkvaktmästaren. Den kyrkvaktmästaren som kyrkogårdsförvaltningen hänvisade mig till, vars far hade också varit kyrkvaktmästare, ja, det gick i släkten, visste allt om bygden. Han berättade den nu döda kvinnans livshistoria. Damen var ju  gamle grevens oäkta dotter. Det visste alla men han hade aldrig erkänt henne offentligt. Hon hade flyttat efter skolan, hennes mor bodde kvar  tills döden.  Hon var begravd på ortens kyrkogård.

Vi beslutade att flickan, nu en 80 årig död dam skulle begravas där. Det får bli på den fina delen av kyrkogården, sa vaktmästaren. Hennes mor låg också där på den fina sidan, sa han.

Finns det en finare del på en kyrkogård? Antar att det är närmast kyrkan?

Jag tyckte det var en bra lösning och ordnade att kistan skulle skickas dit. Han skulle beställa blommor och se till att det fanns musik i kyrkan även om de enda som satt i bänkarna var han och hans far. Kaffe efteråt. Vaktmästaren tyckte att jag skulle resa till begravningen men sådant hade jag inte tid till.

Han ringde till mig och berättade hur vacker begravningen var. Det kom några gamla till kyrkan som hade känt kvinnans mor och  någon skolkamrat till henne som än var i livet. Ja, hennes pengar efter begravningskostnader gick till Allmänna arvsfonden. Jag är tämligen säker på att hon inte stödde de organisationer som fick hennes pengar, av innehållet i lägenheten att döma. Hur många av er sover under en bild av Jesus och Maria? Hur många har en tummad Bibel och psalmbok på nattduksbordet?

Den slutgiltiga döden orsakar många känslor. Sorg och lättnad om personen var svårt sjuk. Vackra begravningar och stor enighet om allt det praktiska kring döden. Fina minnen man vill dela med andra. Men också oväntat elände. Syskon man inget visste om kan komma till och orsaka bittra känslor. Anhöriga som sket i den gamla dyker upp och vill ha en del av kvarlåtenskapen. Drama vid döden är inte ovanligt. Oavsett hur arvsrätten är enligt lag grälar många om arvedel. De gamla tanterna utan barn vilka ingen har brytt sig om i livet kan bli intressanta i döden. Kan de äga något? Att medla är inte enkelt. Det hände att grälande människor dök upp till Socialbyrån och ville ha en begravning på  socialtjänstens bekostnad medan de slogs om den avlidnes lägenhet med dyra prydnadsföremål, antika möbler och guldhalsband.

Som en advokat sa i en utdragen gräl: Snart behöver ni inte gräla om delningen. Jag får allt som mitt arvode.

Har du hemligheter som kommer att orsaka problem efter din död? Har du tänkt till hur din  begravning skall ske? Har det någon betydelse? Det är ändå de anhöriga som skall leva med det.

När jag läste Fnordspottings inlägg om död och Allmänna Arvsfonden blev jag illamående. Läs de två inlägg om Allmänna Arvsfonden och deras verksamhet, vart de avlidnas pengar går till. Alla bör läsa de och sedan skriva ett hållbart testamente med vittnen.  Att råna folk efter döden på pengar och kroppsdelar av metaller känns som likplundring.  Men det är en lag vi har. Om du blir kremerad är dina guldtänder, titaninlägg och annat metall du har lagat din kropp med Allmänna arvsfondens, inte något som följer med din aska till graven eller ens till anhöriga.

Från Fnordspotting:

Allmänna arvsfonden är på pappret en statlig välgörenhetsfond till vilken medel från dödsbon utan arvingar tillfaller. Detta kan måhända (bortsett från de uppenbara oegentligheterna) förefalla rimligt i princip, men i praktiken är det hela betydligt mer obehagligt. Arvsfonden nöjer sig nämligen inte med att överta tillgångarna från de dödsbon som saknar arvingar, utan har dessutom satt i system att stämma dödsbon, anhöriga och utpekade arvingar för att komma över ännu fler arv.

Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.

Obehagligt. Det finns ibland förslag från vänsterkanten att Staten skall ärva allt du äger, inte dina anhöriga. Du är Statens egendom, inte en fri person. Jag tror dock det är få som vill ha det så,  även om vår frihet är begränsad av livet och egendom vore obefintlig.

http://fnordspotting.blogspot.se/2017/11/mer-om-allmanna-arvsfondens-likplundring.html

http://fnordspotting.blogspot.se/2017/02/allmanna-arvsfonden-nar-staten-agnar.html

Arv, miljö, identitet – vad gör mig till den jag är?

Publicerat av

Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.

Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.

Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med  god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.

Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.

Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?

Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.

Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men  den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.

Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.

Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.

Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.

Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.

De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.

Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre  kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?

Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga.  Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.

Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.

Barn glömmer inte…

Publicerat av

Vad är ditt första barndomsminne? Mitt är ett krigsminne.  Jag kan än se gatan och huset med skyddsrummet framför mig, min gröna sittvagn och min mor som en suddig springande figur. Jag kan höra bomblarmet. Min mor tog mig till skyddsrummet, hon kunde skydda mig. Jag kände ingen rädsla efteråt.

Hur blir det med barnen i Gaza eller på andra krigsområden? Då deras föräldrar inte kan skydda dem för det finns ingenstans att fly? Då deras hem och skolor är raserade? Då maten är slut, vatten likaså och liklukten tränger sig överallt och det är svårt att hitta plats för att begrava alla? Då barnen blir övergivna inte bara av samhället som inte kan ge dem ett liv i fred utan även av föräldrar vilka hjälplöst söker skydd eller själv dödas. Vilka blir dessa barns barndomsminnen? Fäller bomberna inte bara död utan också hat mellan folken, som utvecklas till nya krig och mera våld? Ett barn som har upplevt kriget blir aldrig hel. Misstro mot världen – och fienden – stannar kvar.

Vilka är sanna barndomsminnen? De i Gaza och Syrien är kända av världen och kan inte förnekas. Vi bara inte gör något åt det. Gaza kommer och går i media, om och om igen. Syrien är flerårskrig och Irak är också på G igen. De mänskliga katastroferna är oändliga. Vad blir det av barnen vars barndom är krig och brist på det mesta vi här i Sverige ser som självklart?

Barn glömmer? Nej, de gör det inte när händelserna är tunga. Om inte minnet larmar, minns kroppen. Om du inte minns talar föräldrarnas minnen, även förmedlande hat till dig. Webbsida “Walla!”har publicerat kommentarer efter en artikel om de fyra barn som dödades på Gaza strand. Hur tänker deras barn om Gazas barn? Som föräldrarna? När de växer upp?

Shani Moyal: “I couldn’t care less that Arab children were killed, too bad it wasn’t more. Well done to the IDF.” Stav Sabah: “Really, these are great pictures. They make me so happy, I want to look at them again and again.” Sharon Avishi: “Only four? Too bad. We hoped for more.” Daniela Turgeman: “Great. We need to kill all the children.” Chaya Hatnovich: “There isn’t a more beautiful picture than those of dead Arab children.” Orna Peretz: “Why only four?” Rachel Cohen: “I’m not for children dying in Gaza. I’m for everyone burning.” Tami Mashan: “As many children as possible should die.”

Är dessa kvinnor undantag? Jag misstänker att de inte är det. Jag misstänker att det råder ett slags hjärntvätt, liknande nazisternas i Tyskland då så många gick med och så få hjälpte de drabbade. Det är som ett arv, fört vidare redan i modersmjölken.  Vi hatar araber, syndabockarna och dödar dem. Vi hatar judar och utplånar problemet. Är inte det sak samma? Kommer detta någonsin att ta slut?

Tro mig, barnen kommer inte att glömma.