Ljudsmuts.

Utvalda

En popstjärna tycker att vi ska få prata på bio. Det ska vara party med kompisar. I biosalongen alltså. Skit i om vi hör skådespelarnas repliker, våra egna röster är det som gäller. Vår kulturministern har också gett sig i diskussionen och tycker att pratbio kunde väl finnas. När småbarn går på bio är det ju inte så tyst. Det är väl lite skillnad. (Har hon inget viktigare att göra än kommentera folk som inte vill uppföra sig?)

Nej, vi ska aldrig växa upp. Låt oss vara barn med en hjärna på max 14 år (ursäkta ni smarta barn) men med de vuxnas fördelar. På vissa mindre roliga områden är det ju så. 15 åringar som skjuter ihjäl folk. Bio är väl inget att ens prata om, snacka på bara. Respekt för andra som vill höra talet på bio är ute.

Dötyst är det aldrig på bio men det lilla bryr sig ingen om.

Låt oss ta det några steg vidare. Varför vara tyst på operan? Alla kan väl sjunga. Ska bara de på scenen höras? Eller teater. Var och en har sin egen föreställning i salongen. Likaså föreläsningar. Varför tror man att den där människan på podiet vet bäst. Täpp till munnen på den bara.

Jag som sa till den som var tvungen att kommentera högt när jag föreläste. Var vänlig och lyssna tyst eller gå ut. Frågor och kommentarer tar vi efteråt. Vilken gammaldags dummer jag var.

Om det bara vore på bio där evig pladder ger öronvärk! Det kan vara en ren plåga att åka kommunalt. Bio kan vi avstå från det är därför CD och streaming uppfanns men ibland måste vi ge oss ut till en värld där alla skriker till sina mobiler.

Ljudsmuts.

Ett av de häftigaste upplevelser jag har haft var tystnad. En så total tystnad att det enda som hördes var ens egna hjärtslag och andning.

Det var förstås i ödemarken. Den första gången var nästan skrämmande, som om Världen hade upphört att existera.

Som yngre gick jag ofta på bio, ibland såg jag två filmer på min lediga dag. Ensam eller med vänner. Det var många franska filmer med existentiell tema och försök till nya filmgrepp som långa tagningar på -60 talet.

Typiska filmer var ”I fjol i Marienbad” regisserad av Alain Resnais eller Jean-Luc Godard´s ”Till sista andetaget”. Eller ”Hiroshima mon amour” som faktiskt är den första filmen jag har sett när jag lyckades ta mig till bio fast åldersgränsen var 18. Jag var yngre och kontrollen var noggrann – då. Bio var synd, sa mina extremt religiösa föräldrar.

Efter bion brukade vi gå till ett fik och diskutera genom filmen ur alla synpunkter. Vi alla sysslade med konst i någon form utanför vårt arbete för brödfödan och hyran. Det hände att vi gick och såg filmen en gång till. Eller en tredje.

Och vi var tysta. Få av oss kunde franska men tonfallet hos skådespelaren avslöjade ändå mycket.

Nej, film är nog bäst hemma även om den mindre duken – Tvn alltså – har sina nackdelar. Det blir nog en film idag efter tvättstugan.

Bild. Luottolako i Sarek, en tyst plats utanför allting.