Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

När jag arbetade extra på servicehuset på den gamla tiden när vi än hade servicehus för de gamla i behov av hjälp flyttade en dam från ett annat land in. Hon pratade inte svenska. Bara en extrajobbare kunde lite av hennes språk och jag kunde några få ord. Damens barn hade invandrat till Sverige och när modern blev gammal fick även hon flytta hit. Hon fick snabbt plats i ett servicehus. Hennes barn hade sällan tid för henne. Hon blev väl så ensam och isolerad.

Hon var djupt missnöjd med allt. Inte så märkligt. Nära två år gick. Sedan började hon trycka på sina barn om att få åka hem. När det inte fungerade tog hon till gråt. Hon ville bara åka hem sista gången. Hon kände att döden närmade sig. Hon ville stå på hemlandets jord en gång!

Inför det kunde barnen inte neka. De köpte en tur och returbiljett, första klass, kontaktade bekanta som skulle ta hand om henne under tiden hemma.

Jag skulle hjälpa henne att packa. När hon tog Jesuskorset från väggen och packade ner det visste jag att hon inte skulle resa tillbaka. Jag försökte fråga om det. Hon bara log. Hon gav bort krukväxterna till personalen.

Hon kom aldrig tillbaka. Hon hade sålt returbiljetten berättade hennes barn när de tömde lägenheten.

I min fantasi kan jag se henne sittande på en gränd med andra gamla kvinnor. Kanske stickar hon något. De kommenterar förbipasserande. Håller koll på vad som händer. De pratar och skrattar. De går till kyrkan på söndagar, kanske mer. Hon är hemma.

Regeringen planerar nya skyddsgrunder för att öka invandring. Den nya Regeringen föreslår att personer skall få flytta till Sverige på grund av ensamhet. Eller sjukdom. Nära döden tid. Eller på grund av klimatet.

I framtiden vill S, MP, C och L att en ny så kallad humanitär skyddsgrund ska införas för dem som söker uppehållstillstånd i Sverige. Det skulle ge fler personer möjlighet att få stanna.

– Vi har väl alla sett att det finns sådana väldigt ömmande fall som man i dag, inom ramen för dagens lagstiftning inte kan ta hänsyn till och det här har vi då velat att man ska rätta till i förhållande till dagens lagstiftning, säger Morgan Johansson.

Det skulle kunna vara att man flyr från en klimatkatastrof, vilket ”övrigt skyddsbehövande” tidigare omfattade. Det kan också handla om personer som är svårt sjuka där man vet att personen kommer att dö, av kanske en hjärntumör, om några månader. Det kan vara en äldre person som inte har någon kontakt med någon över huvud taget i hemlandet och som också är väldigt sjuk. Det är den typen av fall som är särskilt ömmande, säger Johanna Jönsson. migrationspolitisk talesperson för Centerpartiet.

Jag fastnade speciellt på tanken att flytta hit äldre sjuka personer utan anhöriga. Har Regeringen överhuvudtaget den minsta aning om hur svårt det är att få en plats i ett äldreboende? Hur sjukvårdsköerna är? Hur de svenska pensionärerna lider av ensamhet? Hur hemtjänsten får hasta förbi? Hur kommuner lägger ner servicehus? Har de aldrig hört talas om sjuksköterskebristen? För att inte tala om språkproblem.

Är det inte ren misshandel att flytta sjuka gamla människor från sitt hemland till något totalt annorlunda?

När Regeringen försöker vara världens ålderdomshem och sjukstuga bör de ställa frågan: har vi resurser till det? Är det humant att flytta gamla och sjuka? Var skall de bo? Har vi inte redan problem med just vård och omsorg, kommunekonomi och bostäder? Kan det finnas svenskar som står i kö för olika åtgärder? Bör vi inte ta hand om dem först? Kanske ge tak över huvudet för bostadslösa gamla? Har vi ekonomi –  pengar, lokaler och personal – till att bli världens sjukstuga?

Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

Jag tvivlar på att Regeringen har kontakt med verkligheten i sin godhetsrus. Kanske Morgan Johansson och Johanna Jönsson kunde bli praktikanter inom sjukvård eller äldreomsorg ett tag. Det är alltid bättre att ha kunskap om läget innan man hänge sig åt att flyga på ett fantasimoln.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7142519

PS. Åldringen högst upp är min mor inte den aktuella kvinnan.

Extra God Jul!

Till mina bloggvänner önskar jag extra God Jul!

Merry Christmas for all wonderful people I met during my walk.

Extra God Jul till de poliser som kämpar i motvind. Den sjukvårdspersonal som jobbar i dubbelskift på grund av personalbrist. Till ambulanspersonal, brandmän och alla andra som gör så att Samhället fungerar medan politikerna käftar. Till hemtjänst som tar hand om våra åldringar. Till de fattigpensionärer som får välja mellan hyra och mat. Till de som tar hand om sjuka anhöriga. Till de  modiga som ger  oss information på sina bloggar och andra kanaler utanför PK media. Till alla de människor som gör något obetalt extra för andra. Till Er alla som försöker göra världen lite bättre. Till er som ger glädje i stället bedrövelse.

Jag önskar inte God Jul till politiker i den frusna sandlådan. Hoppas de får inga klappar och julgröten är vidbränd. De har fått lång julledighet för att liksom tänka till. Politikerna borde ha funderat på alternativen för Regeringsbildning före valet. Situationen var ju ganska klar långt innan. SD skulle inte försvinna till något svart hål, tvärtemot. SD har gjorts till syndabock för andra partiers misslyckanden. Vi vanliga icke politiker såg den nya maktbalansen, men inte experterna.

Inte heller önskar jag God Jul för de som påstår sig ha  världsångest för miljön, de falska goda, men ändå firar jul långt borta eller spenderar pengar på produkter från långtbortistan. Många låter munnen gå om olika samhällsfrågor men handlingarna har föga innehåll. Så klart inte för kriminella, våldsverkare, sprängare eller  de som stör Julfriden på grund av någon märklig religiös uppfattning. Fler…som inte förtjänar en God Jul.

Men, ska vi inte vara snälla?

Jag tror inte Julen gör människor goda bara så där. Det krävs mycket mer. Hur världens ondska och missbruk av vår planet kan vändas vet jag inte. Det känns som Apokalypsen är närmare. Det är en allmän tryckande kaoskänsla när jag ser på världen ur olika synvinklar som makthavare, krig, oroshärdar, ideologier, resurser, miljö och de skräpländer som inte lyckas fylla det elementära för sin befolkning orsakande skaror som vandrar mot tomma intet eller hägringen lyckoland.

Men, jag är en anhängare av Julen som en fridfull punkt i tillvaron. Jag är inte religiös eller troende men kanske borde vi ägna en liten stund åt Julens kristna budskap: Frid på jorden. Jag har väldigt lite hopp om det. Låt oss ändå vara positiva, glada och fridfulla i vår egen lilla krets. Ge varandra God Jul. Det är kanske  det enda vi själva kan göra?

God Jul! Merry Christmas! Hyvää Joulua! Frohe Weihnachten!  Feliz navidad!

        Joyeux noel! Buon Natale! Feliĉa Kristnaskov! Boldog karácsonyt!

Gula lådan från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sanxbox.JPG

Min bästa vandring och lite råd för Ygeman och andra vandringssugna.

Enligt  pressuppgifter skall Ygeman vandra på fjällen och begrunda sitt öde utan mobil. Låter bra. Han har köpt nya skor. Det sista var dumt. Man skall aldrig vandra med alldeles nya skor. Det är dock bara en liten dumhet i jämförelse ”jag hittade inget rum för att prata med Statsministern”.

Rumsbrist är ytterligare en orsak till att minska den stora Riksdagen och antalet ministrar. Jag tycker att ca 201 Riksdagsman räcker för Sveriges storlek. Då finns det rum över. Kanske kan man märka ett isolerat rum för samtal om speciella katastrofer?

Även i Kommuner finns det säkert folk som inte hittar rum för att meddela allvarliga saker till varandra.

Höststädning? Vårstädning är för sent. Men Ygeman gör klokt i att vandra. Att gå rensar tankarna. Naturen helar. Man kommer hem som bättre och piggare varelse. Lycka till, ta med plåster.

Kan man inte fly till skogen  och fjällen kan man läsa om de vilka lyckats tillbringa en tid i ödemarken.

Bra böcker är till exempel  ”Walden” av Henry David Thoreau och  ”Kesä autiomaassa” av Edward Abbey, finns på engelska ”Desert Solitaire”.

Eller se en film femtielfte gången.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Jag hoppas kunna vandra en gång till långt och länge i naturen, fast inte så illa planerat som Christopher McCandless i filmen efter boken av Jon Krakauer. Han dog av giftig växt när han höll på att dö av svält.

I år blir det bara en kort vandring med ett barnbarn. Jag får hushålla med de dagar jag får med plats för gubben i något boende.

Jag har kört med metoden ”först vandrar du med mig på fjällen – sedan får du åka utomlands till en valfri plats i Europa”. Barnen har gått med på det. Det är roligt att göra något med ett barn i taget. Den flickan som nu skall vandra fick dock resa till Venedig före. Man vet aldrig vilken dag man trillar av pinn och då blir det varken vandring eller resa.

Vandringar med barnbarnen står i en klass för sig. De har varit fem dagar  på Kungsleden från Hemavan med tält. Jag hoppas att någon av dem får mer intresse att vistas i naturen när de är vuxna. Många barn har tillbringat mer tid på Mc Donalds eller med något spel på Internet än i närmaste skogen. ”Naturen är överskattad, vad ska barn med den till” skrev en kommentator en gång. Hm, den personen måste ha levt i ett mörkt källare.

Men, vad har varit min bästa vandring? Jag försöker tänka efter men det blir spridda stunder då naturen slog knock out på en. En gång gick gubben och jag från Hellemobotn till Sarek och slutade vid Virihaure i Padjelanta. Det var en härlig vandring. Eller Nordkalottleden ensam, den 80 mil långa genom Norge, Finland, Sverige. Korsa Island till fots, det var absolut magiskt. Kilimanjaro! Alperna. Varje vandring ger något om inte annat så motion och vila från civilisationen.

Om du nu ska vandra köp inte skor i sista minuten utan ”gå in” de. Räkna inte att telefonen fungerar, kanske Telia om du har tur. Vissa stugor har radio. Glöm inte de tre K: n oavsett vart du går. Klocka, karta, kompass. Klockan får dig att bedöma tiden så du inte hamnar i mörker eller inte hinner till nästa stuga. Kompass om du nu skulle lyckas gå galet. Karta är både roligt att studera och som hjälpreda. Och glöm inte plåster. Jag vet inte hur mycket plåster jag har delat ut under åren.  Att ha extra mat med sig är också klokt. Ha vatten i flaskan, det är inte jokkar överallt. Varm tröja, mössa och vantar som reserv även på sommaren. Extra strumpor. Tomma plastpåsar att ha ovan strumpor om skorna blir blöta. Det är skit att vara blöt i fötterna.

Räkna alltid med regn och tidsförluster. Planera inte så snålt att du måste jäkta. Jag har sett folk springa för att de ska hinna med sista båten och sedan bussen och flyget. Dagen efter satt de på stranden och svor. Skall du vara ute fem dagar räkna med sju. Det kan bli dåligt väder eller bara så fint att man vill stanna extra på ett ställe.

Är du novis gå märkta leder. Där det är stugor på jämna mellanrum, även om du går med tält. Sarekäventyr kan ta slut fort om du är ovan. Förra gången träffade jag ett gäng som undrade om det var några vad åt de hållet i Sarek de skulle gå. Det första hade nästan dränk dem. När jag svarade fem varav fyra svåra som en sexa på femgradig skala. Det var inte bara min bedömning utan de starka grabbarnas jag passerade. Jag fick vänta till morgonen vid ett av dessa, kom inte över. Då började två av dem att gråta och de vände. Det är skit att vada när det forsar högt och man ser inte botten och har skippat vandringsstaven. Man kan ju ha bara en stav i reserv som man kastar till varandra.

Vissa år är det mycket vatten och vad kan inte undvikas. Andra år är forsarna som stenöken att hoppa över.

På märkta leder finns i regel broar. Sen kan ju broarna vara borta de med. Tro inte att alla lagas på en gång efter vårfloden. Då är det väldigt knivigt.

Den mest populära sträckan är från Abisko till Kebnekaise fjällstation och sedan till Nikkaluokta. På den sträckan finns inga problem. Inte i Padjelanta heller.

Jag rekommenderar varmt Padjelanta. Rösad, stugor, vackert och riktig vildmarkskänsla med Sarek åt ena hållet och stora sjöar för andra och sedan fjällskog. Orkar man inte gå det hela kan man ta helikoptern tillbaka från mitten. Välj i så fall att gå den övre delen med start i Ritsem och helikopter till Kvikkjokk.

Hemavan är inte så tokigt heller. Syterskalet är en mäktig dal. Det räcker för ett barn att få vildmarkskänsla. Kanske även för dig?

Bilder uppifrån:

Virihaure, Sarek nordtopp, Island Laugavegur , Mollisforss Norge  Nordkalottled, Padjelanta mot Sarek.

OBS svensk stavning på svenska platser!

Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)