Om uppförandekoder, makt och imitatörer.

IMG_4770

När människor är fria att göra som de vill härmar de oftast varandra. Så mycket för den friheten! De ofria imiterar dem som visar hur man bör vara, de som äger makten, den officiella eller inofficiella.

Är vi alla imitatörer?

Om folk är tillräckligt rädda böjer de sig genast under galgen. Rädslan har olika upphov. Lagar, hemmets regler, områdets regler, religionens- och samhällets regler. Trycket att vara på rätt sätt. Böja sig eller bli utstött? Jag tror att många böjer sig.

I dag är påbud från vår Regering mindre värt än flödet från den inofficiella makten. Vem äger makten då, är en bra fråga. Den riktiga makten, inte suset från dagens huvudbry. Den som styr ekonomin skulle många ha som svar. Att äga är att ha makt. Kanske kommer inflytandet utifrån från rörelser vi inte förmår att påverka?

Är vår frihet begränsad, är vi bara maktlösa vindflöjel i världens turbulens?

292

Det rätta i ord och handling varierar också med tiden. Alldeles nyss köpte vi negerbollar, familjen var samhällets grundpelare, vi hade sparbössor till barnen och Guds tio bud var basen för ett anständigt liv. Vi avvek inte så mycket från varandra.

Idag finns flera maktcentra. Tiden för Kyrkan och Regeringen är ute och har ersatts av media i olika former. När vi deltar i diskussioner på Internet känner vi oss viktiga. Att slippa hamna i onåd på medier tycks vara en stor fråga idag, speciellt bland de yngre. En anpassning för fiktiva makter kan bli större än anpassning till verkligheten? Vem är det då som styr?

Vi har yttrandefrihet som brukas och missbrukas. Vi dödar vanligtvis inte varandra på grund av ”fel” åsikt men nog kan det bli nära döden upplevelse genom hatet på Internet. Avrättning här hemma sker per ord, inte per halshuggning i normalfall. Sådant står radikala muslimer i Daesh för och den alldeles vanliga rättvisan i länder som Saudiarabien. Kina och Iran leder dock den ”legala” avrättningsligan för åsikter. Yttrandefrihet är bara ett ord i de flesta länder. Är du fattig och beroende av andras välvilja har du inte råd med åsikter. Gränser för frihet och rätten att yttra sig finns i alla samhällen, men påföljderna varierar.

Att döda och hota andra länders medborgare på grund av deras åsikter ingår i den islamtrogna världen. Det är aktuellt dagligen. Charlie Hebdo i Paris, terrorattacker som just nu i USA och alla minns väl Salman Rushdie eller Lars Vilks.

vilks_rondellhund-768x1024

Men Vilks har varit hotad i åratals, sedan 2007. Varför intresset kommer nu kan visa en kantring i de rätta åsikterna på media. Även Regeringen har vågat uttrycka oro för invandringsfrågan, terrorister och våra sinande resurser. Det svänger i maktens korridorer. Bara några veckor sedan var SD förslagen att minska antalet asylsökanden nära på kriminella. De var rasister hela bunten. Idag vet regeringen inte hur fort de kan stänga gränserna. Stäng Öresundsbron! ropar de med gråten i halsen. Men att prata med SD kan de inte, deras ståndpunkter ingår inte i Regeringens likalydande.

Vinden har vänt – något. Flertal skyndar sig till rätt fåra med tårfyllda ögon. Så genomskinligt. Så falskt. Vad gör man inte för att behålla makten? Att fundera en smula hur ökat antal muslimer från stridande länder kommer att påverka oss är dock inte ens tänkbart. Vi stänger kyrkor. Muslimer bygger moskéer.

Det är lätt att uppleva vårt land friare än muslimska länder. Kommer det att förbli så med ökad muslimsk invandring? Vet vi ens vad frihet innebär för oss så vi kan försvara det? Demokrati, men hur definieras det? Yttrandefrihet, men hur långt? Sexuell frihet? Slippa religiösa påbud? Jämlikhet, vad det nu innebär? Rätt att ösa ur sig vad som helst på Internet? Att få välja allt, bara andra betalar?

Jag tror att vi är oklara över de förändringar som sker i landet angående demokrati och yttrandefrihet. Jag tror snarare att våra normsystem håller på att krackelera. Politiker går i täten genom att medge olika regler för olika människor. Illegala bosättningar tilläts, lögner om ålder hos asylsökande struntas i, giftermål med barn orsakar inga åtgärder, man tänjer regler av rädsla för religiöst missnöje, man gynnar det ena könet framför det andra och föraktar allt som är liksom svenskt. Att behandla olika grupper på skilda sätt skapar parallella samhällen, grupper vi och dem och förebådar failed State. Vår frihet att tänka och vara vi är på förfall.

Vi borde hålla fast i de normsystem, som likhet inför lagen och att religion är en privatsak vilka har gjort detta land så framgångsrikt för medborgarna. Men jag tror att vi redan har klivit över den röda linjen.

Vad är frihet för dig? Vad är koden för ditt liv? Har du en inre tanke, ett normsystem du lever efter? När bröt du en uppförandekod sist? Hände det någonting? Du blev inte kastad från balkongen? Eller sparkad från ett förtroendeuppdrag hos facket? Eller bara kallad med fula namn på Twitter?
Håller du tyst? Försvarar du dig? Ljuger? Eller anpassar dig? Om det införs lagar som du inte kan acceptera, vad gör du då?

Världen var ny och spännande när jag var ung. Världen idag är vidöppen, utnött och hotfull.

Fläckarna i Riksdagen – eller i väljarna

Den nya regeringen har tillträtt och nog väcker en del ministerval funderingar. Någon påstår sig ha levt flera liv. Brukar man inte kalla det hallucination eller något ännu värre med diagnos? En annan har stulit ur gemensam kassa, en attesterade privata köp som kommunala utgifter och en viss herre jämför IS med svenskar i vinterkriget. Sådana enkla saker som fortkörning eller knark, TV licens eller sånt rotar man inte nu. Ingen i media ropar i alla fall avgång. Just TV licens var förr en stor sak, obetald sådan har fällt ministrar tidigare. Nu är såna småsaker liksom glömt och förlåtet. Noll utbildning/arbetserfarenhet men bra snackförmåga kan också ge ministerpost. Kan Annie Lööf, så kan andra!

Nu följer ett stycke som är rasistisk så ni känsliga kan sluta läsa. Säger man något positivt om SD – även om man inte ens röstar på dem – räknas man nu mera som rasist. Eller om man yttrar sig lite negativt om islam eller invandring. Ordet rasist har inget innehåll längre, det är ungefär som när killar ropar hora i skolan. SD blev landets tredje största parti och det tycks vara svårt att svälja. I några kommuner har SD över 20 %. Men motstånd pågår. Det har gått så långt att vissa ska flytta från SD fäste till en kommun där inga SD – röstare finns. Vart hittar man en sådan kommun? Dorotea kanske, lägst i landet, bara 0,7 %?

801 178 personer, 12,86 % var okloka och fräcka nog att rösta på SD i riksdagsvalet att jämföra med de 429 275 för MP, 6,89 %, vilka nu bildar regering med S, en minoritetsregering som borde hålla sig sams med alla andra, samarbeta eller planera för avgång.

Det är svårt att tvinga folk rösta rätt om vi inte inför någon rysk eller Nordkoreamodell. Vår nya utrikesminister har yttrat sig om att välja rätt. Det är strunt med folkomröstningar, de har föga att göra med demokrati utan folk ska lära sig rösta rätt. Suck.

Kanske röstar inte riksdagen heller rätt – vad det rätta nu skulle vara – utan vi får nyval. Fortsätter mobbningen av SD kommer de att öka. En del gillar inte mobbare och de röstar av ren ilska, fel alltså. Vi pratar mycket om hur mobbning är skadligt och skall motarbetas, men i Riksdagen och i Kommunfullmäktige går det bra. Sker ingen diskussion i Riksdagen med SD om invandring och andra frågor lutar det mot röstrevolt. Det hjälper inte att slopa integrationsministern och hoppas att det som inte syns blir inte ett problem. Elefanten står mitt i salen helt synligt och går inte att ignorera. Vi kan inte fortsätta skicka nyanlända till landsbygdens små orter där det inte finns storstadens service, som lärare och sjukvård, inte heller arbete eller till orter som redan har krisat och tro att vi har löst flyktingproblemen. Vi, humanitär supermakt – men utan analys om problemet, inte heller tillräckliga medel att rädda alla vi önskar. Det måste finnas en bättre plan! Kan vi kräva att folk slutar kriga?
Landsbygdsministern slopades förresten också. Vad ska vi med landsbygden till?

Jag minns än den tiden då flyktingar fick en bra bostad direkt, gick på intensivutbildning i svenska och började arbeta efter två månader. Men de var färre än idag, världen var fredligare. De kunde integreras snabbare. Jag gick med en kaka och önskade ”våra” flyktingar välkomna, familjen som flyttade in i vårt hus till en lägenhet som kommunen hade köpt ifall att. De döpte sitt nya barn efter mig, men de återvände till sitt hemland när det blev en folkvald regering i landet. Det var en annan tid.

Själv hade jag kommit till Sverige på en söndag, en annan finne gav mig sovplats i köket och adress till en möjlig arbetsplats. Jag fick jobb med avtalsenlig lön på måndag och började på tisdag, fast jag inte hade någon yrkesutbildning. I väskan hade jag Pippi Långstrump som svensklektion, jag lånade den från finnens barn. Nu skyller man på rasismen och plockar bort ord i min lärobok. Som sagt, det var en annan tid men regeringar har inte förstått det än och har ingen plan över hur de som kommer över gränsen på en söndag skall få bostad och arbete nästa dag eller ens inom rimlig tid, några år  eller så.