Nya framgångsrika ekonomier som ökar BNP?

En ny analys av Polisen tyder på att knarkmarknaden i Sverige är tio gånger större än tidigare känt. 84 stora aktörer på knarkbranschen har kartlagts. De beräknas sälja droger i Sverige för mellan 10 och 15 miljarder kronor varje år och göra vinster på mellan två och tre miljarder.

Dessa syndikat tros varje år föra in 100-150 ton narkotika i landet. Det kan dock vara även knark som passerar för vidare transport.Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, har tidigare bedömt att narkotikakonsumtionen i Sverige uppgår till omkring 15 ton årligen.

De nya siffrorna väcker också frågor kring Sveriges BNP-beräkningar för i BNP-siffrorna ska värdet av all produktion av varor och tjänster i landet ingå – även knarkhandeln. Och det finns anledning att se över beräkningarna framöver, säger Helena Kaplan chef för avdelningen för nationalräkenskaper på SCB.

Ska vi se på knarkhandeln med snällare ögon? Det bidrar ju till en bild om framgång mätt i BNP.

Länge, länge sedan då flyget inte var så kontrollerat, fanns en tioårig flicka som knarkkurir. Hennes far hade firman och hon åkte med pengar ut ur landet och kom hem med produkter. Efterfrågan var då betydligt lägre än i nuvarande framgångstider. Internet var inte än uppfunnen. Hon flög som barn med assistans. Hon skulle till mormor, sa hon glatt. Kvinnan som inte var en mormor utan en affärsdam bytte väska med henne i XX. Pengar ut, varor in. Hon flög hem igen.

Låter som en skröna och helt otroligt, men, det visade sig vara sant.

Ni kanske minns den tiden då barnet hämtades i flygplatsens avgångshall av en assistent och fördes bakvägen till flyget. Inga kontroller. Så var det när mitt barnbarn var fem och började flyga till mig. Sedan en dag var det stopp. Flyget kontrollerade nu även de små ensamåkande barnen. Medföljande vuxen fick ta barnet genom kontrollen, barnets väska kollades precis som alla andras, och assistansen bara placerade barnet på plats i planet.

Knarkkurirbarnet i sin tur fick sluta med jobbet när hon blev för gammal och fick inte flyga med assistans. Dessutom fick hon tidigt smak för heroin som sedan ledde till hennes död. Som utslagen narkoman hamnade hon på avgiftning.

Men först nu fattade jag att hon – en kort tid min patient – var en del av BNP. Hennes resor skulle räknas med i vårt välstånd.

Så, barn som delar ut smakprover av knark på skolgården är bara en del av ökande BNP. Sedan kan de ha en egen firma och eget område att sälja till. Vi vet att det inte brukar sluta väl men ett tag är knarkförsäljarens produkter en del av ekonomin, pengaframgången och bidrar till – vad det nu var.

En vit flott bil och senaste av klädväg samt den dyraste mobilen kan ge intryck åt andra unga att knarkhandel är bra affär och lönsamt. Du blir framgångsrik och kan köpa vad du vill. Småungar står i kö för att bli hjälpredor. Varför gå i skolan när lyckan kommer utan?

Alternativet en kula i skallen finns också.

En och annan missbrukare söker vård eller tvingas till det ett tag. Ökad BNP. Vissa politiker föreslår att missbrukare är offer i stället skyldiga till sina val. Lycka till. Offermentaliteten bland självförvållad trubbel räddar inga. Oavsett hur, när och genom vilken hand.

Livet är ett val. Ditt val. Det går att välja om även när det är rent helvete.

Kriminalitet ökar också BNP. När du ska åka till jobbet men din bil har brunnit under natten får du köpa en ny, med egna eller ihopsamlade försäkringspengar. Du har bidragit till BNP. Och om nu mordbrännarna skulle hamna bakom lås bidrar det också till vårt status ute i Världen, på olika sätt. Ryktet sjunker men löner och det som behövs i så kallad fängelsevård ökar BNP. Nu visar BRÅ Rapport att vi ligger främst till i dödliga skjutningar i Europa. Vi är bäst eller ska jag säga det är en katastrof och bottenbetyg för varje Regering sedan år 2000.

Spelbolag är också i gång och bidrar till BNP.

Totalt omsatte spelbolag med svensk licens 6,2 miljarder kronor, spelarnas insats minus vinster, under det första kvartalet 2021. Det är en ökning med 5,1 procent jämfört med samma kvartal 2020. Kommersiellt onlinespel och vadhållning ökade med 7,7 procent. Siffrorna är preliminära.

Och det gnälls lite av myndighetshåll att de spelberoende får inte behandling i alla kommuner.

Det finns snart behandling till varje mänsklig felsteg som sexköp, spel, Internetmissbruk, knark, vad som helst och det bidrar till behov av allehanda terapeuter, skattepengar och ökar BNP.

Jag har några betyg i Nationalekonomi. De är förstås helt ur tiden. Knark var inte än en tillgång i Sverige, bara krig/upprustning och trafik/olja och andra produkter vi behöver eller inte..

Varför känns det att BNP är dålig mått på landets framgång och ekonomisk utveckling? Varför känns det att någon gång länge sedan var Samhället bättre och mer framgångsrikt?

Bild: bränt skog i Kalifornien och Oregon.

Med papptallrik som hemligt vapen…

Barn väljer inte sin familj. Man föds dit – oftast. Det kan vara ett lyckokast. Barnet känner sig som en del av familjen, att tillhöra dit. Man är liksom hemma. Andra lever som i en fel  familj. Ingen är som jag, ingen förstår mig.  Det kan också vara ett katastrofläge. Föräldrarna utsätter barnen medvetet för vanvård och psykisk/fysisk misshandel.

Jag lyssnade en gång på en föreläsning om behandling av små barn av en psykolog och forskare. Hon var så sunt fantastisk att hela min arbetsplats reste sedan för att höra henne. Den föreläsningen känns oerhört aktuell.

Psykologen behandlade små barn, mest de under tre år. Barn som kunde vara så totalt skadade att de fick panik bara någon närmade sig. Små bebisar kunde frysa till is i vaggan. Skadade barn som var omöjliga att nå, knappt ta  i famnen och ännu mindre påbörja någon typ av behandling. Man fick byta blöjor bara när det var akut. Att mata dem skedde helst utan kropps kontakt eftersom barnet blev skräckslagen av beröring och kunde inte svälja.

Hon sa: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera. Jag upprepar: en skitmånad fordrar ett bra år.

Men ibland gick inte ens med oändligt tålamod och ömhet lappa ihop barnen. Blåmärken läker, själen är en värre sak.

Hon kom på ett udda medel att närma sig barnen med. Inte nallar och mjukdjur, de var oanvändbara för barn som inte hade haft gosedjur som trygghetsfaktor. Hon använde en engångstallrik. På den målade hon en leende mun och prickar till ögon. Med tallriken som mask närmade hon sig barnet. Sedan flyttade hon tallriken till sidan och visade sitt leende ansikte. Hon fortsatte leka tittut med barnet några gånger om dagen. Till sist vågade barnet le lite mot tallriken.  När det hände flera gånger kunde hon börja närma sig barnet utan tallriksmasken framför ansiktet. Tallriken förblev dock en trygghetsfaktor mellan barnet och psykologen.

Som sagt en månad  misshandel, vanvård eller grav försummelse av små barn kräver ett år att läkas.  Så räkna ut läget för ett tre år gammalt barn, gravt vanvårdad från födsel.

Vissa lite äldre barn kan vara tvärtemot väldigt villiga till kontakt. De går med vem som helst. De är gränslösa. Med tiden kan de bli offer för olika brott. De har ingen sund misstänksamhet, ingen egen kropp. De är barn som har skuffats bort till vem som helst, som har tillbringat tid med olika främmande människor, kanske i flera tillfälliga hem eller med den som råkade ha tid och lust. Det finns ingen grundläggande trygghet och uppfattning om att jag är jag.

Allt är tillgängligt, bäst att ta för sig. Barnet är åtkomligt för den som bryr sig eller behöver barnet.

Jag vet av erfarenhet att barn som hastigt placeras  från misär till ett bättre hem får sedan ingenting utan det nya hemmet anses bota skadorna genom trollformeln ”bra familj”.  Långa utredningar görs om brister i föräldrars förmåga men  plan över hur de redan förstörda åren kan  ens tejpas ihop finns knappt. Fina ord men praktiken är noll.

Jag satt några gånger i rätten som någon sorts expert när en familj höll på att mista sina barn. Allt kretsade kring föräldrarna, deras missbruk eller brister. Även om barnet hade sin advokat fanns inte kunskap om hur barnet verkligen mådde. Ingen plan om hur vården av barnet sedan skulle reparera bristerna.

Den som inte än kan prata har svårt att uttrycka sin åsikt annat än med sin kropp och sitt skrik. Alla barn skriker inte. De tysta barnen har gett upp eller är så orkeslösa att de inte längre kan ropa efter hjälp. Det är bättre chans med de än hjälp ropande barnen. Det är lite som på en stor olycka. De som än skriker klarar sig troligen. De tysta ligger värre däran.

I mitt arbete som kurator och terapeut träffade jag många trasiga blivande föräldrar.  När jag följe upp deras föräldraskap hade de sämst rustade föräldrarna gett upp ungefär när barnet var tre – fyra år. Som en förälder sa: Jag har ingenting att ge nu när det inte räcker att kramas. Barnet behöver någon som kan. Jag skulle behövt ha en mamma själv som visar hur man gör.

Föräldrar gjorde så gott de kunde. Nu räckte förmågan inte till längre. Det var också underbetyg till daghem. Man tror att daghem räddar de barn som har det svårt men det finns inte utrymme eller kvalifikationer till det. Man kan också vänta att problem liksom ”växer bort”. Vanlig åtgärd är en kontaktfamilj för barnet. Så den ensamma modern fick ”ledigt”. Det var då, om någon gång, hon återföll i missbruk. Några veckoslut i månaden räddar inga vanvårdade barn, de kan bara få en ”guldstund” och känna sig sedan ännu sämre hemma. Vissa har och det är inte vi, kommer upp.

Alla barn är dock unika. De förmågor vi ärver genom biologin är inte oväsentliga till hur vi utvecklas. Ingen föds till kriminell eller annat problematiskt  men kan snabbt fostras till det. Ur de värsta förhållanden stiger också  överlevare, maskrosbarn som de heter, upp.  De blir socialarbetare, vårdbiträden, militärer… Men vägen dit är plågsam och onödig.

Hur barn  som upplevt katastrofer tas hand om är en aktuell fråga när barn från Syrienkrigets kraschade Kalifat kommer till ett land de knappt har minne av eller aldrig ha varit i. De äldre barnen kommer till en ofantlig kulturkrock. Till människor som försöker men inte vet och förstår vad barnen har varit med om. Myndigheter som kommer att negligera situationen (misstänker jag beroende på hur man har tacklat de återvändande terrorister med brev eller samtal från Socialtjänst). De kommer att tro mat på bordet, kläder, vaccin, universalmedlet daghem, skola, så kallad normalisering kommer att räcka som trollformel. Som absolut inte vill tro att en katastrofmånad i ett litet barns liv behöver ett år för att ens påbörja en läkning.

De äldre barnen som redan har försökt välja liv enligt föräldrarna är, låt oss säga, mer komplicerad fråga. Där duger inga leende papptallrikar till med en superterapeut bakom.

Lyckligt äktenskap eller fel planhalva i livet?

Ett par som var på väg att gifta sig frågade mig vad som var viktigt att tänka på innan giftermålet. Vad var det som välter äktenskap? Som skild var jag kanske fel person att fråga? Eller inte, jag vet ju vad som kraschar äktenskap. Jag skulle kunna skriva en handbok om det. Jag kom att tänka på ett par som sökte hjälp när deras gemensamma liv hade kantrat. De saker paret inte var överens om gäller alla äktenskap. Fungerar inte ens de så spricker allt eller blir ett långdraget elände.

Så till historien. Jag hade en lugn eftermiddag på jobbet, i det stora sjukhuset. Jag skulle ringa folk, avsluta några  journaler och skriva ett utlåtande till Socialtjänsten. Sedan skulle jag gå hem i tid för en gångs skull. Jag såg framemot god middag och slappa på soffan med min sambo.

Telefonen ringde. Det var en nästan desperat person som ville ha tid. När han berättade om sitt problem insåg jag genast att han inte var någon patient för mig utan för  familjerådgivning. Det var lite lurigt eftersom vår mottagning hette ”Familjemottagning” men vi arbetade bara med riskgraviditeter med sjukdomar, missbruk, HIV och liknande och spädbarnsfamiljer, inte andra problem. Familjerådgivning är kommunalt ansvar.

Jag lyssnade dock på parets problem. Han sa att hans fru stod bredvid, han hade högtalaren på. Jag tog sedan upp min lista över kommuners familjerådgivning och några privata terapeuter som arbetade med relationsproblem. Han tackade och vi avslutade samtalet. Det hände lite då och då att folk kom fel så jag hade en lista i beredskap om alla möjliga mottagningar.

Jag fortsatte att arbeta och var nästan klar. Då kom min sekreterare och sa att jag hade två patienter som väntade. Jag skulle ju inte ha patientbesök så jag trodde det var något akut. Det var så.

I väntrummet satt mannen som hade ringt och hans fru.

De hade ringt upp alla mina förslag men ingen kunde ta mot dem. Väntetiderna var några månader för första besök. Krisen var nu. ”Jag blev så arg att jag kunde ha slagit till henne”, sa mannen  ”så vi behöver hjälp nu inte om två månader”.

Jag släppte in dem. Jag började med  en lögn. Jag sa att jag måste konsultera min chef eftersom paret inte var tänkbara patienter till oss. Ja, jag sa till chefen att jag hade en rådfrågning utöver det vanliga och hon mumlade något som lät: jaja gör som du tycker jag är på väg hem.

Jag behövde tid att tänka. Jag ville inte ta i äktenskapskriser. Jag hade ju en usel skilsmässa bakom mig. Även om jag var lyckligt skild i slutändan hade skilsmässan varit en ren katastrof. Jag var säkert en dålig rådgivare i likadan situation.

För att göra saken lite kortare skall jag bara spalta upp det som paret ansåg vara fel. Det var helt enkelt de viktiga punkterna man bör tänka till och ha ungefär likadan uppfattning om innan man gifter sig. Här fanns inga likadana tankegångar. Krisen i äktenskapet hade nu nått kulmen, redan efter tre år.

De hade olika åsikter om hur pengar används. De hade olika uppfattningar om barnuppfostran fast de inte än hade barn. De grälade om politik, den ena var vänster, den andra höger. De umgicks mycket med bådas föräldrar vilka la sig i allt. De hade helt olik uppfattning om religion, den ena ville gå i kyrkan ibland, den andra påstod sig vara ateist och de grälade än om bröllopet som skedde i Rådhuset. De hade nästan slutat med sex eftersom grälen kom ofta på kvällen i sovrummet. Det gjorde inget för sex var ända bara uselt.

Hur i helskotta hade dessa människor lyckats bli gifta, tänkte jag? Ja, det hade inte varit något frieri utan en dag, ganska snabbt efter att de hade träffats, hade de bara gift sig. De var hastigt häftigt förälskade, då. Jag för min del tror att frieri  är viktigt. Det, liksom vigseln, påminner oss sedan varför vi valde varandra den gången, en lycklig stund att återgå till när allt krisar ihop sig. Kärlek är viktigt, vad är det för mening att ens gifta sig utan kärlek:  Men kärlek är inte allt, inte oändligt, inte något plåster som lappar över andra skiljaktigheter alltför länge. Även kärlek kan dö ut.

Paret ville få det att fungera,  men nu var de elaka, oförstående mot varandra. Kunde jag hjälpa dem, ge dem råd?

Jag grubblade, sållade olika smarta enkla metoder snabbt i mitt huvud. Jag arbetade mestadels med lösningsfokuserad terapi men det var oanvändbart nu. Jag skulle ju inte träffa paret mer bara hjälpa dem akut. Kom sedan ihåg en simpel metod. Kanske vore det något tills de fick rätt hjälp?

Jag lämnade dem för fem minuter och gick ut. Nej, alla andra hade gått hem, ingen att rådfråga. Så…

Jag föreslog att paret inte skulle göra något alls. De borde ge den andre en möjlighet att helt enkelt förbättra sig och sitt beteende utan ständiga klagomål.  Jag rådde dem bara att betrakta varann lite och se ifall den andre bättrade på sig självmant. Inga gräl i sängen. Inga diskussioner. Måste man prata med varandra om praktiska och irriterande saker skall det ske på en annan plats helst inte vid matbordet heller, stående i hallen kanske och max fem minuter var i tur och ordning.

Kanske kunde de prova detta i några veckor? Jag rekommenderade dem att boka en tid hos familjerådgivning även om det tog tid att få det. Tjata  om en tid kan hjälpa, sa jag. Ställ er i väntelista för folk kan ju hoppa av.

Inte göra något alls, bara observera? De var förvånade, nästan lättade. Jag lämnade dem att fundera ensamma och gick till köket för att dricka vatten. Puh! När jag kom tillbaka höll de varandra i handen och lovade att försöka tills de fick tid hos en familjeterapeut.

Efter några veckor ringde paret och sa att det fungerade bra, de grälade inte. Båda hade bättrat på sig lite. ”Jag hade liksom inte sett henne på riktigt”, sa mannen. ”Hon var som en främmande person.” Hm. Precis. De tackade. Sedan hörde jag inget från dem. Efter tre månader fick jag blommor från dem genom ett bud. Brevet som följe var underskrivet av båda. De hade begärt skilsmässa.  De var dock vänner nu och skiljes utan bråk.

Hur kunde vi ens gifta oss med varandra, skrev de. Vi är ju på helt olika planhalvor i livet. Olikheter var spännande då men inget att bygga ett äktenskap på. Tack för hjälpen!

Under 2017 var antalet giftermål 52 497 och antalet skilsmässor 24 210. Det sägs att sambor skiljer sig oftare än gifta. 20% skiljer sig på grund av olika värderingar och många för att känslorna helt enkelt tog slut.

Hur är det med dig? Är du på rätt planhalva med din partner?

Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)