Lite kvotering skadar väl inte?

I år var jag extra glad åt Nobelpriset i Medicin.  Men först om kvinnor som borde hjälpas till priset. Och kanske till mycket mer i livet och speciellt i Sverige, ett av världens mest jämlika länder.

Jag hoppas på en kvinna, säger reportern i TV när han väntar på resultatet av Nobelpriset i Fysik.

En vuxen man i TV 1, en som skulle  kommentera Nobelpriset. Han som hellre såg en kvinna få priset än en man med de mest betydelsefulla forskningsresultat. Hade han fattat vad priset handlar om eller skulle han bara visa sin feministiska rätta sida? Jämlikhet är variabelt i den feministiska världen.

Ganska få kvinnor har fått Nobelpriset i kemi, fysik och medicin, borträknad litteratur, så nu tänker Nobelkommittén ge kvinnor större chanser. De som nominerar kan göra tre nomineringar i stället bara en och på så sätt uppmanas kvinnor att dominera kvinnor. För, även kvinnor har oftast nominerat män. Fy på dem. Vilket uselt systerskap.

Kan nomineringar bero på forskningsresultaten och inte på könet?

Jämlikhet uppnått med nya metoder. Det ligger verkligen i tiden att kvotera in de underprivilegierade grupperna som alltid är kvinnor.

I verkligheten tar det åratals av arbete innan någon kommer ens i närheten av Nobelpriset. De som har vunnit har ägnat sitt liv åt forskning och närapå bott i labbet. Ihärdighet belönas med resultat. Inte kön. Hittills.

Jag var speciellt glad för  priset i medicin.

C – hepatit upptäckt belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Det kändes extra roligt på grund av ett patientärende på sjukhuset som tog mig några år. En av mina patienter hade smittats av sjukvården per blodtransfusion som barn. Det var då när anemiska barn gavs blod. Hon hade ingen aning om C-hepatit. Det upptäcktes under graviditeten. Barnet smittades. Nu följe en lång kamp med sjukvården för att få ersättning. Alla dessa papper vi fyllde i, läkarna fyllde i och sedan väntan. Det tog några år. Jag hade redan slutat arbeta när jag läste att patienten och hennes barn hade erhållit ersättning. Hon kunde sedan få behandling när det i sin tur hade utvecklats.

Det är alltid roligt när man begriper vad priset är till för.

Belöna det som är värt att belönas. Det är ändå en kamp mellan flera stora uppfinningar och utveckling av något som  är betydelsefullt för det mänskliga livet. Devalvera inte priset. Nobelpriset är en av de få saker i Sverige som än uppskattas i världen.

En kvinna, Andrea Ghes, USA, är bland de tre som får Nobelpriset i fysik i år, helt utan några som helst stödåtgärder. Det handlar om upptäckten av ett svart hål i Vintergatan. Som vanligt ligger USA i täten bland pristagarna.

Nobelpriset i fysiologi eller medicin för år 2020 delas lika mellan Harvey J. Alter, Michael Houghton och Charles M. Rice för deras upptäckt av hepatit C-virus.

PS. Idag delades kemipriset och det gick till två kvinnor. Kvinnor kan om de vill och anstränger sig. Jag hoppas att det inte var en prioritering bland pristagarkandidater.

Bild: Electron micrographs of hepatitis C virus purified from cell culture. Scale bar is 50 nanometers. Courtesy of the Center for the Study of Hepatitis C, The Rockefeller University.

Från Wikipedia

PS. Läs Rikards kommentar, den säger allt och är dessutom kul.

De förhatliga skillnaderna eller dit vinden blåser.

Gillar du film? Jag har sett flera av de filmer som har fått Oscar, eller har varit nominerade. Som till exempel The Shape of Water, The Artist, The Hurt Locker, Million Dollar Baby, A Beautiful Mind, Birdman, Dansar med vargar och The Revenant. Förstås supervinnaren Borta med Vinden som beskylls av rasism men skulle passa in i de nya Oscars reglerna. En svart kvinna, Hattie McDaniel, i en bärande roll. Ja, hon var absolut makalös och hon vann en Oscar..

Att göra film är inte bara ett sätt att roa oss utan även ett sätt att uttrycka yttrandefrihet. Även i de helt påhittade historierna. I en film kan man väva in mycket, det man vill säga, påverka och det simpla – pengar. Eller bara ge uttryck för sin konstnärliga ådra. Vissa kan det, de som har sådan  begåvning att de gör makalösa filmer en efter en. Som mexikanen Alejandro González Iñárritu som vunnit 4 Oscar.

Men nu undrar jag om den konstnärliga friheten är på väg att dö? Att vinna eller bli nominerad en Oscar hägrar för många filmmakare och skådespelare. Det är inte bara en ära, det är pengar och nya möjligheter. Stjärnor föds. Publikens intresse för Oscars har dock dalat med åren. Är detta ett försök att nå ut till nya grupper? Oscars har nämligen förtydligat vad en rättvis film är, med möjlighet att vinna en Oscar. Alltså, för att kunna vinna en Oscar måste man följa jämlikhetsregler då de underprivilegierade grupperna måste ha viss andel i produktionen.

Några exempel av de nya reglerna som börjar gälla 2024.

At least one of the lead actors or significant supporting actors is from an underrepresented racial or ethnic group.

Asian
• Hispanic/Latinx
• Black/African American
• Indigenous/Native American/Alaskan Native
• Middle Eastern/North African
• Native Hawaiian or other Pacific Islander
• Other underrepresented race or ethnicity

At least 30% of all actors in secondary and more minor roles are from at least two of the following underrepresented groups:

Women
• Racial or ethnic group
• LGBTQ+
• People with cognitive or physical disabilities, or who are deaf or hard of hearing

(Läs mer, länk nedan)

Och så blev kvinnor och de med annan hudfärg än vit igen de förtryckta, de sköra, de på något sätt handikappade i att komma fram på egen maskin. De underprivilegierade går före andra, kanske även före de utbildade som kämpar om rollerna i den hårda filmvärlden. Så krångligt det blev.

Om filmens roller innehas enbart av de  nu underrepresenterade kan man kvotera in en vit man? Troligen inte.

Är det döden för historiska filmer som försöker berätta en sann historia? En svart man som ska spela min finska bleka far i finska vinterkriget i eventuell ny filmatisering av ”Okänd soldat”? Eller kanske en kvinna? Jag skulle vara modernt  sagt kränkt. Hur skulle man klämma in allt som krävs för att vinna, för att ens kunna göra en film och på ett adekvat sätt?

Kvoteringsregler finns redan i England. Det ser vi i olika serier. Enligt Brittiska filminstitutet, BFI,  skall filmprojekt som söker ekonomiskt stöd fylla minst två av tre nya kriterier.

De krav som ställs är att själva filmen representerar mångfald i fråga om etnicitet, handikapp, kön, sexuella identiteter och socioekonomisk ställning, att det finns mångfald i produktionsteamet, eller att projektet skapar social rörlighet exempelvis genom att personer från underrepresenterade grupper anställs.

Det blir lite som den nya delen av Morden i Midsomer där folk med olika hudfärger och etniciteter har roller för rättvisan skull, vilket blir helt malplacerad på den engelska landsbygden? De är inte de  enda som försöker få tiden bakåt se ut som tiden nu i en förort.

Jag hoppas att filmindustrin börjar se en Oscar som andra klassens pris och fortsätter producera filmer de vill själv göra, vad vi vill se, glädjas åt, gråta, bli omskakade av. Utan att ha någon sorts sorteringsmaskin som gör allt så rättvist. Oavsett rättvisa ansträngningar, blir det alltid kvar några inte insorterade  med speciell ”handikapp stämpel” vilka kan klaga och känna sig kränkta. Att definiera de som förtrycks lyfter fram mer grupper som också anser sig bli förfördelade.

Vilken regissör och producent blir modig nog att stå utanför rättvisesorteringen och bara arbeta med dem han/hon anser som de bästa? Publiken avgör i slutändan. De ser inte och köper inte en film som förolämpar dem på något sätt.

Kul att vara inkvoterad. Att vara den som fick rollen –  inte för att denne var bäst och mest passande –  utan enligt rättvisesortering. Frikort på utseende och ursprung. Dock finns det inget regel som hindrar folk med annan hudfärg än vit och kvinnor att göra film. Det kan vara marigt i Hollywood – pengar – men alla har fått kämpa i början. Därmed inte sagt att diskriminering inte finns. Det finns säkert regissörer som väljer en vit känd stjärna framför en mindre känd svart. Det finns alltid behov att se utanför sin egen fyrkant.

Jag är säker på att Sverige har också regler för film men ids inte leta rätt på dem nu. Melodifestivalen är redan kvoterad. Rättvisan är på gång. Folk uppfostras.

Folk uppfostras i det ena och det andra.

https://www.latimes.com/entertainment-arts/movies/story/2020-09-08/academy-oscars-inclusion-standards-best-picture

Porträtt: min (döde) sambo i en videoinspelning, dock har han fått lite färg i Photoshop.

Men på Venedig film festival behövde man inte kvotera. Vinnaren är:

Nomadland, by Chinese-born Chloé Zhao.

Kvotering, kvinnofällor.

010Kvotering i gång igen. Men det handlar förstås inte om kvotering till vardagen utan gräddfil för några få kvinnor. Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) säger att en kvotering till bolagsstyrelser ligger nära i tid om de inte bättrar på sig snabbt. Politiker ser framför  sig ett idealsamhälle där allt är jämlikt på höga lönenivåer. De glömde resten, den stora skaran, det vi i vardagstal kallar service, skola, vård och omsorg. De lågt betalda s.k. kvinnoyrkena. Det finns många helt vanliga arbeten där män är nära 100 % men det tänkte hon inte heller kvotera. Inte kvoteras det män till typiska kvinnoyrken.

Varför hamnar kvinnor inte i bolagsstyrelser? De kanske inte vill? Kramar herrarna om varann för mycket? Utnämner kompisar? Kvinnorna som finns på toppen redan, hur kom de dit? Med egen förmåga? Pappas flicka? Det kan ju hända att det finns trots allt jämlikhetsprat skillnader på intressen som gör att kvinnor värderar andra saker högre än toppen av kedjan. Bra arbetstid? Barnen kanske? Men ett område som lätt kunde kvoteras är den kommunala vården och omsorgen. Den styrs av politiker, inga privata herrklubbar. Varför gör man inget åt det? Kommuner går inte i täten för jämlikhet eller bättre löner för kvinnoyrken. Kommunala arbeten inom vårdsektorn som socialtjänst, barnomsorg, hemtjänst, särskilda boenden är kvinnodominanta och har oftast låga löner. Där borde man kvotera in män. Tvångsarbete, om männen inte rättar sig i ledet? Och tvärtom.

Hur skulle exakt lika liv mellan könen se ut? Millimeterrättvisa?

Jag är mot kvotering. Meriter och lämplighet skall avgöra anställningen. Men de som anställer borde ta bort sina kostymglasögon och se vem som kan blåsa nytt liv och nya idéer till företaget. Det är ofta de som saknas.  Men Staten skall inte ständigt uppfostra oss. Jag har alltid haft högre lön än motsvarande manliga socionomer. Jag jobbade hårdare än många andra, försökte utveckla jobbet. Jag bad om högre lön. Varje kvinna, och varje man också för den delen, borde sluta  inbilla sig att facket fixar arbetslivet och att jämlikhet i hemmet fixar sig med trollspö – sedan någon gång. Man måste prata själv om lönen. Man måste prata ihop sig innan barnen kommer. ”Hur ska vi dela barn och hemmets skötsel? Ingen bör ha hela ansvaret både hemma och i arbete. Annat än ensamstående mödrar förstås.(Obs ironi men verklighet.)

Jag helt för kvoterad föräldraförsäkring den dagen då även män är gravida och föder barn. I nuläge vill jag att 9 månader är öronmärkta för mamman och Staten skall pytsa in de pengar hon förlorar i pension under de tre första åren, dock bara för två barn. Vi bör sluta med föraktet mot mammor. Trots att politiker påstår att föda barn är inget hinder för samtidigt heltidsjobb är det inte så för barnet.  Barns behov borde vara överordnade de vuxnas. Barn har behov av närvarande mor/far inte barnpassning. Vart tog de tre magiska åren vägen? Har någon forskare bevisat att det var helt fel? Skälet till kvotering sägs ofta vara att kvinnor får sämre pension genom föräldraledigheten och att jämlikhet, eller millimeterrättvisa, är så viktigt just under barnets första år.

Varför har kvinnor sämre pension? Svaret är så självklart: låga löner och att kvinnor föder barn, arbetar mindre och tar mer ansvar för barnen och närstående som gamla föräldrar. Del av ”orättvisan” kommer att kvarstå tills barnafödandet delas jämt av män och kvinnor, vilket inte lär ske alltför snabbt. Att ta hand om barnen och sina vårdbehövande anhöriga är enklare att dela bättre, det kräver bara vilja. Att betala bra för de kvinnodominerade yrken tycks vara lika svårt som att män föder barn. När Politikerna har många hål att fylla med våra skattepengar, då väger kvinnorna, barnen och vården lätt, även här, i världens mest jämlika land.

Jag har passerat åren med barn länge sedan, på den tiden då nästan alla kvinnor var hemma en längre tid med sina barn och trakasserades inte för det. Nu har jag hamnat i en annan ”kvinnofälla”: anhörigvårdare. Hur ser det ut på denna växande oavlönad vårdbransch? Drygt 1,3 miljoner personer, närmare var femte person i vuxen ålder, vårdar, hjälper eller stödjer en närstående. Minst 900 000 av dessa är i förvärvsaktiv ålder enligt Socialstyrelsen 2012. De flesta är kvinnor. Kvinnor och vård = sant.

Jag tycker det är humant att vi tar hand om varandra. Det är dock inte humant om vårdtagarna är i beroendeställning mot sin vilja och vårdgivarna förlorar både lön och sitt privata liv. Stöd och avlastning måste även fungera på vårdgivarens villkor. Det måste finnas alternativ innan anhörigvårdaren kollapsar. Att vara snäll och inte kräva något för egen del slutar med två platser på den överbelastade äldrevården. Eller snarare två virriga personer hemma med en hemtjänst som ibland springer förbi för platser är det ont om.

Jag avskyr ordet jämlik. Men jag gillar orden lika värd.