Etikettarkiv: krig

Årskrönika för 2014

Publicerat av

Året 2014 har gått. Vad hände? Vilka händelser minns vi? I mitt privata liv var det samma långsamma lunk som året före och före men blandat med riktigt fantastiska och häftiga upplevelser. Men låt oss börja med arets förlorade.

Årets förlorade: Utbildning

Det är inte bara den svenska skolan som ligger illa till utan utbildningen i många andra länder. Barn i Gaza kunde inte börja skolan i höst eftersom flera skolor var härbärge för krigets offer. I Nigeria kidnappades ca 200 studenter, en del av landets framtid och många andra som media inte skriver om är kidnappade och mördade.  I Pakistan sköt talibaner nyligen över 132 elever och några lärare ihjäl.  Flickor har svårt, om inte omöjligt att få gå i skolan på områden där talibanerna härskar. I flera afrikanska länder gifter man bort flickor redan som barn och de blir mödrar och pigor åt sina män i stället att gå i skolan. Barn på flykt från Syrien går miste om utbildning. Under Daesh finns ingen undervisning i annat än Koranläsning, till och med färgpennor är förbjudna. Båda av årets Fredspristagare har agerat i utbildningsfrågor, den ena genom att rädda barn från slaveri och ge dem skolgång den andra har blivit en symbol för allas rätt till skola. Symboler är inte nog.

Här hemma vill vissa partier ha obligatorisk gymnasieutbildning medan de inte har knep till att barnen kan klara ens grundskolan. Varje PISA mätning visar att den svenska skolan är i fritt fall. Det handlar inte om 10 000kronorsfrågan utan om kunskap och arbetsmiljö. Föräldrarna som bryr sig om sina barns utbildning försöker byta barnen till en skola där det finns någon form av arbetsro och de köper läxhjälp, men det anses orättvist.  Lika usel skola för alla är modellen? Behöver vi inte begåvningarna längre?

Men skolministern lovade ju fixa den svenska skolan på 100 dagar. Hur många dagar är kvar?  Det kanske bli en trollerikonst i början av nästa termin?

Årets pris: Malala Yousafzai

Malala Yousafzai fick delat Nobels fredspris. Vilken tyngd har vi lagt på ett barns axlar! Förväntan att hon skall göra det vi vuxna inte har lyckats med. Är det ansvarsfullt att göra detta? Hon slåss mot en religiös fanatism som tar livet av de oliktänkande, speciellt dem som försöker bättra på landets framtid, som skolbarn, hälsoarbetare… Hon är dock en pristagare vars aktion är fredlig till skillnad på många i detta sällskap som Obama, han som är varken fredlig eller sann.

Årets skamfläck: krig och flyktingar och kvinnor

I Sverige diskuteras flyktingar, deras dåliga integration, vad de kostar oss, vad de bidrar med och den senaste tiden även realiteter som bristen på bostäder, arbete och vissa har till och med vågar prata om antal flyktingar – volymer – vi kan härbärgera med de resurser vi har nu och vill öppna våra plånböcker för. Diskussionen är infekterat och även om det inte sägs rent ut bildas politiska allianser ändå in till Riksdagen för att stänga ut de som tänker att invandringen borde begränsas, speciellt från de muslimska länderna.

Ingen brännmärker dock islams krig som producerar de flyktingar vilka kan räknas i miljontals.  När vågar vi prata om religion som ursäkt för terrorgrupper vilka drar runt och mördar folk, förslavar kvinnor och barn? Kvinnor har det riktigt jävligt i islams värld. Hörs det något från feminister?

Är det islams rening, sökande efter den rena tron som pågår nu, lämnande efter sig miljoner offer eller är religion bara ursäkt för terrorister? Inte enbart människor faller offer för islams krig utan kultur och minnesmärken. Krig är det mest miljöförstörande och resurskrävande vi har. Här gnäller man om vi inte sorterar rätt våra sopor. Proportioner?

UNHCR:s årliga rapport om flyktingsituationen i världen, Global Trends, visar att 51,2 miljoner människor var på flykt vid slutet av 2013. Det är hela sex miljoner fler än de 45,2 miljoner som var på flykt i slutet av 2012. Ökningen beror huvudsakligen på kriget i Syrien.

Årets meningslösa: Miljö/klimatkonferenser

Om alla deltagare skulle stanna hemma vore utsläppen lägre. Har de aldrig hört talas om videokonferenser? Resultaten av klimatkonferenser är inget revolutionerande. Men konferenser är roliga. Mat, dricka, rundturer, andra viktiga personer, borta från vardagslivet… Romson måste ha varit glad att slippa Brommaflygets framtid, olagliga färger och budgetproblem. De löften av USA och Kina vilka fick medierna att hurra var totalt värdelösa. Varken vi eller de kommer att göra tillräckligt för att ens nå små miljö- eller temperaturförändring. Oavsett om global uppvärmning är vårt fel eller en kombination av naturliga förändringar och mänsklig påverkan borde vi ta en ordentlig funderade över hur vi lever och drabbar miljön. Vi i Sverige är ju så duktiga, ligger i topp som trea eftersom vi importerar både mat och varor och så sätt miljön påverkas i stället i Brasilien, Kina… och vi kan slå oss i bröstet. Är det någon som tror att luddiga överenskommelser och handslag gör något?

Året har haft många miljökatastrofer. Citerar här Påven Francis i FN konferens i 19/11. ”God always forgives, but the earth does not. Take care of the earth so it does not respond with destruction”. Naturen klarar sig alltid. Gör vi det?

Årets lekstuga: Riksdag och Regering

Det är kallt och lekstugorna ute på daghem och gårdar står tomma. Sandlådorna är snötäckta eller frusna. Barnen leker vinterlekar. I stället leker Regering och f d opposition i sandlådan och lekstugan. De gör beslut där alla är med – inte SD förstås – och alla torskar. De gör uppgörelser som räcker över kommande val precis som om de visste vad utfallet blir. Vi har förlorat en del av det demokratiska spelet som garanterade frånvaron av korruption och viss chans att alla röster kan bli hörda. Jag saknar ett konservativt – liberalt parti som inte rånar mig och i vars land man får vara stolt över att vara svensk och svensk medborgare. Jag har helt tappat tron på politiker. Finns det någon röst som inte har bara egen makt och vinning i tanken? Finns det någon som kan någonting?

Årets personer: de goda och de onda

Varje år väljer tidningen Time årets person. I år är det Ebola Fighters, de som inte åkte hem utan fortsatte arbetet med patienterna trots att deras medarbetare dog och läget var hopplöst. 7854 registrerade döda när jag skrev detta.

Årets person i ondska är svår att välja. Det finns för många. Kanske Abu Bakr al-Baghdadi eller Abubakar Shekau eller Fazlullah vars soldater ropade ’God is great”, när de mördade 132 barn i en skola i Peshawar, Pakistan. Putin ligger också bra till fast han har inte personligen skjutit någon och erövrat land, bara genom ombud. Det bästa sättet att ena folket är en yttre fiende. I det propagandakriget tävlar Putin med Nordkorea.

Årets svensk, smarta affärsman och icke svenskar

För 25 år sedan grundade Johan von Schreeb Läkare utan gränser i Sverige. Nu tilldelas han magasinet Fokus utmärkelse ”Årets svensk”. Priset är lik Times årets person riktad till dem som gör insatser frivilligt inom sjukvården utan större egen vinning. Årets smarting kunde vara Bert Karlsson som nu mera styr invandringspolitiken i kommuner genom att köpa upp anläggningar, gärna i små byar utan kringservice och vips har han stjälpt ett flyktingboende till kommunen utan nödvändiga resurser att ta hand om resten, som skola och vård eller svenskutbildning. Migrationsverket kommer i år att betala 1,5 miljarder kronor till privata företag som driver tillfälliga asylboenden. En av de största vinnarna är just Bert Karlsson, vars bolag förra året omsatte 54 miljoner kronor. Ingen diskussion om vinster i invandringsindustrin medan upprörda röster hörs om andra företag som sjukvård och skola.

Vem är svensk har debatterats högljutt under året och rasistkortet dras ständigt fram.  Medborgarskap, boende land och ursprung blandas ihop. En del är faktiskt glada över sitt ursprung! Jag är inte svensk. Jag är finsk, mina föräldrar var finska och mina förfäder kommer från Mongoliet och Spanien. Jag bor i Sverige sedan 50 år. Jag är fortfarande finsk. Det kan inte ändras. Jag kan inte födas åter i ett annat land. Däremot är jag svensk medborgare vilket ger mig ett pass och rösträtt i det landet jag har valt att leva i. Det finns många beröringspunkter med Sverige och Finland så den kulturella resan var inte lång. Jag har anpassat mig till den svenskhet som fanns, som språket, men kommer inte att anpassa mig till något multikulturellt experiment. Jag valde Sverige, det Sverige som sakta går i graven. Vad kommer efter, hur stöps allting om hinner jag måhända inte se. Det blir något för de yngre att anpassa sig till. Årets svensk är kanske den som sa: nu packar jag och flyttar? Till Sverige eller ifrån?

Årets smocka det ursvenska barbariet: Hur tackar vi dem som byggde landet? Dem som har släkt bakom sig i detta land, generationer vilka startade företagen, odlade marken, arbetade, skötte hushåll, sjukvård, allt vi var i behov av, kom på uppfinningar, röstade fram några som skulle styra för folkets väl. Skall vi tacka? Skall vi känna stolthet? Eller ska vi ge en smocka som Reinfeldt?

http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/

Årets barn: barnen i Gaza, de döda och de levande

Jag började sätta ut namnen på barnen vilka dog i Gazakriget. Sedan åkte jag på min resa till Tanzania, då var antalet döda barn 136 och när jag kom tillbaka hade antalet hamnat på över 500. De barn som överlevde har sina krigsminnen och jag kan säga att så omskakande händelser försvinner aldrig. Jag har mina krigsminnen än kristallklara. Dessa barn saknar nu sitt hem, de döda och sina förlorade saker men mest kommer de att sakna ett liv som har möjligheter. Några andra utomlands tog efter och la upp barnens namn.

Årets resor: Fjällen, Venedig och Tanzania

En femdagars vandring med ett plusbarnbarn till Hemavan och Syterskalet. Jag har nu gjort en fjällvandring med tre barn och har två turer kvar. Alla barnbarn får lära sig vandringens konst. Jag tror att det är bra lärdom, att klara sig med minimalt av saker, utan Internet och annan media i den naturen som än är ganska ursprunglig. Hoppas att någon fortsätter som vuxen. Årets vandrare var en tuffing. Trots miljoner mygg och snö travade hon vidare med glatt humör.

Året hade två utlandsresor. Den första gick till Venedig, aktuell även i kändisvärlden, inte i min, utan George Clooney och Amal Alamuddin gifte sig i Venedig. Jag var där med mitt 9 åriga barnbarn som hade valt resmålet, staden där det inte finns bilar. Tiotusentals till hade valt Venedig. Staden är trång. Vi såg palats, kyrkor och Tintorettomålningar, broar och vatten, gick vilse i smala gränder, åt glass, shoppade masker och slutade resan med en gondoltur som sig bör och utsikt från kyrktorn. Venedig är en fascinerande stad, lagom för en kortare resa. Se Venedig innan den sjunker? Och kanske sedan efter?

Den andra resan gick till Tanzania. Först safari med mina barn och sedan bestigning av Kilimanjaro med sonen. Det var bara fantastiskt. Att se djur i sitt naturliga miljö är en toppupplevelse. Att stå på en hög topp, högsta jag någonsin kommer att stå slår det mesta.

Årets böcker

En bok som stått länge på att läsa listan var Jared Diamond: Undergång – Civilisationers uppgång eller fall, utgiven redan 2005, men det har bara inte blivit av att läsa den. Trots sina 600 sidor går det fort att läsa. Hans analyser om varför civilisationer har gått under och de förändringar vilka sker i nutiden och kan appliceras på Sverige lika väl som andra västvärldens platser.

Salman Rushdie är min favorit vilket beror på att jag försvarare hans rätt att skriva och blev omgående gravt hotad som orsakade vissa begränsningar i tillvaron. Hans memoarer ”Joseph Anton” grep mig djupt. Jag hade inte förstått hur besvärligt hans liv i flykt var.  Han har varit en av mina Nobelpriskandidater länge men det lär inte hända.

Årets kulturella dödläge

I DN kunde folk rösta de viktigaste kulturhändelserna efter -64 och Pippi Långstrump vann. Helt rätt. Barnkultur är viktigt. Kultur har dock hamnat i ett dödläge, inte världens men min. Jag har inte kommit någonvart. Knappt några utställningar, 2 bio med barnbarn, ingen teater eller opera. TV och CD samt bibliotek har stått för kulturen och jag känner mig utsvulten. Det går inte att planera något. Ingen vet hur gubben mår den dagen. Han har inte ro att titta på något längre. Meningen med det vi kallar kulturupplevelse har försvunnit för honom. Nästa år må bli bättre för kommunen har beviljat mig någon timme mer avlastningstid. Kanske någon utställning kan hinnas under den tiden. Så kommer vi till årets TV serier. Jag säger bara Homeland. Lysande skådespel. Andra serier ser jag ju inte om Korrespondenterna och Vetenskapens värld inte ses som serie. Nyheter? De är mest i kategorin dagens elände, trots det är jag nyhetsfreak.

Så Gott Nytt År 2015. Hoppas på förbättring av världens tillstånd. Bättre kan vi!

 

De bästa årtiondena för mänskligheten är förbi.

Publicerat av

”Gud har redan övergivit Afrika”, säger Bruce Willis i en film. Trots att det var bara en rad i en halvdan film, där Willis spelar hjälte som vanligt, stämmer det nog.  UD har en reseavrådan på grund av krig, terrorism eller oro för 26 av Afrikas länder och hela Mellanöstern. Världen är sönder. Gud har övergivit oss eller har vi övergivit Gud? Älska din nästa gäller inte längre?

Vad hände med de länder där västländerna försökte byta ut någon envåldshärskare, för demokratins skull? Det är inte alla despoter som blir utjagade och mördade. Några blir utrustade med vapen, andra accepterade med någon välformulerad kritik ibland. Det är skillnad på makt och makt, vart och vem. Kommer vi ihåg hur det började spåra ur i Syrien? Vilka stödde vem och hur? Jag tror ingen vet längre men visst ligger det någonting i kommentaren jag klippte ur någonstans:

”4 years ago we have safe and secure Syria with secular dictator like asad and now we have ruined and failed state with many many terrorist”.

Samma gäller i Libyen, nästan försvunnen ur media och nog liknar Irak en katastrof. Afghanistan är som en tickande bomb nu när väst drar sig ur. Vad gjorde vi för fel eller ligger felet i den historiska utvecklingen sedan begynnelsen?  Går det att inplantera vår demokrati i andra samhällen? Vad skiljer en terrorist från en frihetskämpe? Kan det finnas goda tyranner?

Jag såg filmen Guds Hästar häromkvällen. I början är det trögt, alla skriker åt varandra, livet är fattigdom, droger, försök att existera men sedan sker något. Huvudpersonerna finner gemenskap i en muslimsk sektion. De blir trygga i den reglerade tillvaron. Någon ser dem. Sakta byggs upp en grupp terrorister genom broderskap, ritualer och religion. De unga männen längtar efter något meningsfullt och spränger sig samt en skara oskyldiga – de otrogna – i tron att de gör rätt och kommer till paradiset som belöning. En film om självmordsbombarens födelse och död. Se den!

Tro och krig har alltid varit en oslagbar kombination. Präster välsignade soldaterna före slag, min far läste Bibeln till sina soldatkamrater när de dog av sina skador, han kunde inte lindra deras plågor på annat sätt. Han blev sjukvårdare när den riktiga sprängdes i bitar. Det finns även scener där präster välsignar bomber. Idag ropar muslimska krigare Allahu akbar. Tron har gift sig med död och förstörelse.

Aldrig mer krig sa vi alla efter andra världskriget. Bovarna skulle nedrusta. Det var hoppfullt. Jag minns att min barndom efter kriget var just hoppfull, även om vi var fattiga och hade inte ens nog med mat. Utvecklingen gick framåt, med tiden blev livet bättre även materiellt. Arbetarens barn kunde utbilda sig så långt viljan och förmågan räckte. Den medicinska vetenskapen botade sjukdomar. Vi tog oss till rymden, det var stort. Även religionen släppte sitt grepp, inte i min släkt förstås vilka var læstadianer, men de andra jag kände bad bara aftonbönen och använde kyrkan för de fem viktiga händelserna i livet: julkyrka, dop, konfirmation, bröllop och begravning. Så ser det ut i många kristna familjer idag.

Idag har flera barn noll hopp. Läget i världen är värre än på många år. Vi oroar oss för Ebola som skördar offer. Helt riktigt, det är skrämmande, men samtidigt dör, skadas och flyr flera människor från kriget i Syrien/Irak och i andra länder vars krig har fallit ur tidningssidorna. Den mänskliga miljön blir totalt raserad. Jag ska inte klaga alltför mycket på fredens religion men det ligger nära till att säga islam är inte fredlig, utan de flesta krig har något med islam att göra eller islam används som kamouflage för gangsters. Vi kristna har haft våra egna religionsproblem, korståg, strider mellan katoliker och protestanter, reformationen, inkvisition, häxbränning, missionärernas tvångsmässiga omvändelse av människor vi betraktade som något efterblivna, gräl om vilken uppfattning om Gud och uttryck av den är rätt och tillåtet, prästernas makt i samhället, mer … Men vi har vuxit ur religionens tvång och idag är kristen tro en privatsak som inte kräver speciella förmåner eller lagar, inte något vi måste tro på eller gå i krig för. Nu är det islamister som krigar, som omvänder folk, förföljer kristna och andra troende, som halshugger de otrogna med sändningar på Internet. De har moderna vapen och medietillgång. Det ger mera makt och mera förstörelse.

Är pågående krig som förs i religionens namn islams korståg? Är det sökandet efter ren tro, som islam var i början innan utveckling och vetenskap blandade sig i tron och människornas liv? En kvinna i Mosul sa att de hade fått gå tillbaka till år 632, året då Muhammed dog.

Är det ett försök att rekonstruera kalifatet, det land som 70 år efter Muhammeds död sträckte sig från Spanien till Marocko, Mellanöstern, Afghanistan och en del av Pakistan under en enda ledare? Återskapa islams guldålder? Är det en galen dröm som inte kommer att förverkligas hur man än skjuter?

Eller, är tro bara ord? Ett sätt att leka Gud? Är det bara rövargäng som härjar? De krigande är i minoritet bland muslimer, både i tanke och handling. Men varför protesterar de andra så lite? Hur reagerar våra svenska muslimer inför IS och andra terrorhandlingar? Det är väldigt tyst i media. Är de rädda? Vad händer med oss här hemma när terroristerna återvänder och finner ingen plats i samhället. Att kunna mörda är inte en merit på vår arbetsmarknad.

Kanske kommer även IS att kollapsa? Genom trötthet eller andras vapen? Andra grupper tar vid. Oron fortsätter någon annanstans. Jag undrar: kan religion bli en privatsak och fritt val – även för en muslim? Är det ens tänkbart?  Det känns inte så just nu.

Vi i Europa har kanske lärt något av vår historia? Inte riktigt, för våra fingrar är på avtryckaren i världens krig på något sätt. Men vi löser inte våra religiösa bekymmer med krig och tvång längre utan låtsas att det är för demokrati vi deltar i andras väpnade konflikter. Ofta är det billig olja vi är ute efter. Vi ropar i alla fall inte på Gud om vi skjuter.

De bästa årtiondena för mänskligheten är förbi. Det var 1990- och 2000-talen. Det är Carl Bildts bedömning. Det var optimistiska år präglade av om inte ideologiernas död så i alla fall de stora fasta maktblocken krympte. Jag håller med Bildt till fullo även om åren efter andra världskriget minns jag som mer hoppfulla.

Världen är inte hoppfull idag. Allt känns oerhört tröstlöst.

Texten på Twitterbilden: ’Twitter oh Twitter — believe me — don’t bother yourself — You can’t beat us, with Allah’s permission’

Inga äpplen till lärarna men kanske halshuggning.

Publicerat av

När vi hade kommit ner från Kilimanjaro och var tillbaka på hotellet i Arusha såg vi på TV. Sändningen från BBC handlade om ett annat berg. Tusentals människor hade flytt IS härjningar till ett berg, Sinjar i norra Irak för att rädda sina liv. Barn hade kommit bort från sina föräldrar, gamla hade inte orkat gå och de flyende hade varken mat eller vatten. De som blev kvar miste livet eller bara försvann.

Men först några ord om den svenska skolan. Varför undrar ni kanske men det hänger faktiskt ihop med det senaste från krigets Syrien och Irak. Höstterminen har börjat i Sverige och alla barn får gå i skolan. Men många barn på krigsområden kan inte gå i skolan eftersom skolorna är i ruiner eller fungerar som flyktingläger och det finns inget material och inga lärare att tillgå. Även i Sverige är det brist på utbildade lärare men av helt andra skäl. Många har tröttnat på stökiga elever och avtågat, som min bekant. Hon fick nog när föräldrarna ville bestämma betygen, ordningen och gärna innehållet i läroplanen samt att deras gullegrisar var visst världens bästa barn bara de fick surfa i fred och om läraren slutade klaga. Är det en tidsbild från den svenska skolan? Är det uppfostran som brister, inte 10 000 kronorsfrågan?

Det är svårt för ett barn att förstå hur skolan påverkar resten av livet.  Allt går inte igen. Alla blir inte mediepersonligheter och kändisar utan behöver betygen. Och hur tänkte den politikern som klämde in ett nyligen anländ syriskt barn till en klass enligt åldern och inte enligt kunskap? Misshandel? Men nu till den nya skolordningen i den Islamiska Staten.

Dagligen förmedlas skräckbilder från barnens liv i Syrien, Irak, Gaza … från de länder där islams krig pågår. Om man kan klassificera krigets fasor är IS, Islamic State of Iraq and the Levant, idag etta på skamlistan och även Al Qaida har en smula mildare framtoning. Vi ha sett offentliga halshuggningar genomförda av IS, de sänder dessa som underhållning. Påminner om franska revolutionen. Livet för de besegrade har landat hundratals år bakåt i tiden. Nu reformeras skolan i de av IS kontrollerade områdena.

Barnen skall inte lära sig matematik och samhällskunskap. Idrott är förbjudet. Böcker som kan berätta om evolution är förbjudna och så klart måste lärarna sluta prata om oväsentligheter som demokrati och val.

Vad kan man då lära ut? Att stämpla de otrogna. Lära att fysik och kemi ”are due to Allah’s rules and laws”. Och så klart lär man ut allt om den radikala islamiska gruppen som styr. De lärare som inte finner sig i nyordningen straffas.

Annonser på gatorna informerar om den nya skolan. Trots IS har informativ verksamhet på Internet finns ju inga sådana nymodigheter för vanligt folk. De kunde ju hitta olämpliga sidor.

Jag undrar vad är det för värld de vill forma? En värld med mord som härskarmetod? En värld utan någonting? En värld utan kunskap, historia, glädjeämnen, utveckling, vetenskap, kultur, vänskap och garanterat inga förutsättningar för kvinnor att existera på annat sätt än husslavar.

Oavsett om jag blir – igen – kallad för rasist vill jag ställa frågan som många vill ställa men inte vågar: får vi prata om det vi inte gillar inom en religion, som islam? Kan denna terror drabba även oss i någon form när de krigströtta jihadisterna kommer hem till Sverige med sina psykiska skador?

Barn glömmer inte…

Publicerat av

Vad är ditt första barndomsminne? Mitt är ett krigsminne.  Jag kan än se gatan och huset med skyddsrummet framför mig, min gröna sittvagn och min mor som en suddig springande figur. Jag kan höra bomblarmet. Min mor tog mig till skyddsrummet, hon kunde skydda mig. Jag kände ingen rädsla efteråt.

Hur blir det med barnen i Gaza eller på andra krigsområden? Då deras föräldrar inte kan skydda dem för det finns ingenstans att fly? Då deras hem och skolor är raserade? Då maten är slut, vatten likaså och liklukten tränger sig överallt och det är svårt att hitta plats för att begrava alla? Då barnen blir övergivna inte bara av samhället som inte kan ge dem ett liv i fred utan även av föräldrar vilka hjälplöst söker skydd eller själv dödas. Vilka blir dessa barns barndomsminnen? Fäller bomberna inte bara död utan också hat mellan folken, som utvecklas till nya krig och mera våld? Ett barn som har upplevt kriget blir aldrig hel. Misstro mot världen – och fienden – stannar kvar.

Vilka är sanna barndomsminnen? De i Gaza och Syrien är kända av världen och kan inte förnekas. Vi bara inte gör något åt det. Gaza kommer och går i media, om och om igen. Syrien är flerårskrig och Irak är också på G igen. De mänskliga katastroferna är oändliga. Vad blir det av barnen vars barndom är krig och brist på det mesta vi här i Sverige ser som självklart?

Barn glömmer? Nej, de gör det inte när händelserna är tunga. Om inte minnet larmar, minns kroppen. Om du inte minns talar föräldrarnas minnen, även förmedlande hat till dig. Webbsida “Walla!”har publicerat kommentarer efter en artikel om de fyra barn som dödades på Gaza strand. Hur tänker deras barn om Gazas barn? Som föräldrarna? När de växer upp?

Shani Moyal: “I couldn’t care less that Arab children were killed, too bad it wasn’t more. Well done to the IDF.” Stav Sabah: “Really, these are great pictures. They make me so happy, I want to look at them again and again.” Sharon Avishi: “Only four? Too bad. We hoped for more.” Daniela Turgeman: “Great. We need to kill all the children.” Chaya Hatnovich: “There isn’t a more beautiful picture than those of dead Arab children.” Orna Peretz: “Why only four?” Rachel Cohen: “I’m not for children dying in Gaza. I’m for everyone burning.” Tami Mashan: “As many children as possible should die.”

Är dessa kvinnor undantag? Jag misstänker att de inte är det. Jag tror inte att de är djävulskt elaka människor. Jag misstänker att det råder ett slags hjärntvätt, liknande nazisternas i Tyskland då så många gick med och så få hjälpte de drabbade. Det är som ett arv, fört vidare redan i modersmjölken.  Vi hatar araber, syndabockarna och dödar dem. Vi hatar judar och utplånar problemet. Är inte det sak samma? Kommer detta någonsin att ta slut?

Tro mig, barnen kommer inte att glömma.

Det här är från år 2014 vid det förra kriget mellan Hamas/Palestina och Israel. Nu är flera av de barn som överlevde då vuxna. De har inte glömt.

Jag vet inte hur dessa regelbundna krig med totalt raserad Gaza kan undvikas. Men som då kommer vi att bygga upp igen och så går det runt. Vi saknar radikala metoder.