Expert på naturen? Inte.

Utvalda

Eftersom jag har vistats i naturen och ödemarken en ganska stor del av mitt liv tror folk att jag kan mycket om just naturen. Träd, växter, insekter, fåglar, utveckling, väder…men det är inte så.
Jag vet namn och lite fakta på de vanligaste träden och växter, känner igen fåglar och djur men en stor del av naturen har förblivit ett ostuderat mysterium. Jag har ju vandrat en del utanför Sverige också och inte läste jag extra om naturen i förväg annat än temperatur och regnmängd. Man ska veta vad som behöver packas med. Jag har tagit en snabb titt på ledbeskrivning, ifall sådan finns. Ibland har jag blivit rejält överraskad. Det är en stund av ren lycka. Kanske även trubbel. Dock sitter en del av skolkunskap och även livets än i huvudet. Jag vet fast jag inte läser om. Det finns flera människor vilka har utsett sig till experter i någonting , utan utbildning och utan ens erfarenhet. Och flock följer dem och tror.

Efter turen och resan har jag letat reda på fakta om naturen, även om de städer och byar jag har passerat.

Först se och uppleva, sedan kanske studera har alltid varit min metod.

När mina barn var små lärde jag dock namn på de växter och djur vi hade omkring oss. Senare, när vi hade sommarbarn insåg jag att de barnen kände inte igen ens en gran, fast de gick i skolan. De var absolut naturnoviser,
Det där är inte gran, sa de, för det har vi på vinden och sätter ihop i Jul!
Nog var det fattigt.

Så, lär du dina barn det elementära om naturen nära dig?

Människan kartlägger, ger namn, katalogiserar, antar, ibland bara tror. Vi har förklaringar, tabeller, regler. Vi försöker räkna ut framtiden. Och naturen visar oss ständigt hur lite vi vet och förstår. Den anpassar sig inte till våra datorprogram och vi blir frustrerade. På samma Internetsida kan vi läsa hur arter dör för att längre ner se hur många hundra nya arter har funnits. Och om vädret finns många dagliga bud för att inte ens nämna klimatet.

Min sambo, som jag träffade år efter min skilsmässa, var helt annorlunda. Som född på samma datum med Linné (annat år förstås) blev han också en trädgårdsmästare. Han kunde namnen, naturens utveckling, fåglarna, fjärilarna, mossorna, bästa sättet att odla giftfritt, sjukdomarna som drabbade växtligheten. Mer och mer. Han förklarade naturen åt mig och det var intressant, jag såg naturen på ett närmare sätt men magin krympte. I sina bilder fångade han naturens själ medan jag var bara en som avbildar.

Trots åldern är jag än ett barn som ligger under ett träd och bryr sig bara om dess skönhet, inte om arten, åren, när sker lövsprickning även om jag vet dess mänskliga namn. Trädets snällhet mot mig med sin skugga i solgasset. trädkronan som vi sällan ser på grund av vår litenhet. Höstlöven som faller. Lövträdens nakenhet på vinter. Träd som bara avviker från det ordinära. Växternas symbios.

Ibland kramar jag om ett gammalt träd, Trädets liv är kanske 600 år men omvandlat till människolivstid som mitt är vi båda gamlingar. Även den har sett Världen ur många synvinklar, tänker jag. Från oro till fred och inbillad trygghet. Idag lider jag med Ukrainas natur. Hur miljökatastrofen där kommer att påverka dem och omgivningarna kan vi bara försöka räkna ut men kommer att ändå sitta med okunskap och har noll koll på de långsiktiga skadorna.

Oavsett alla datorprogram vet vi väldigt lite om vår omgivning. Vad är det som kan få allt att tippa över och då även våra liv? Dumhet troligen. Inbillningen att vi är herre över naturen, att vi kan till och med ändra klimatet visar våra brister som människa och hur anpassad forskning är. Gud har vi i stort avskaffat och datormodellerna har ersatt ödmjukhet över okunskap och vår litenhet.

Naturen hittar alltid en utväg men vi gör knappast det.

Överst bokskog på Mörkö.

Skolan – ständigt förbättringsprojekt

Utvalda

Jag skrev flera år sedan om min ”specialklass”. Min succé som lärare. Att vara en lärarvikarie var inte problematiskt på -80 talet men nog kunde eleverna pröva en. Jag arbetade så pass mycket att jag blev en lärare, inte en vikarie.

Den största succén var min specialklass ”de fyra elever, tre killar och en tjej på en skola nian som är katastrofer och fattar ingenting” enligt rektorn, vilka jag skulle hålla på plats någon eftermiddag i veckan då de duktigare eleverna läste språk och matte. Gör någonting, vad som helst, sa rektorn. Vi fick använda hemkunskapsrummet.

Jag skickade hem dem direkt, men med ett uppdrag ,efter de hade skrikit ”va fan ska vi göra här” innan jag hann in genom dörren. De kom nästa timme före utsatt tid viftande med sina papper. Uppdrag genomfört. Jag hade bett dem att räkna ut vad de själva ägde, saker de ansvarade för och kunde ta med sig om de flyttade till eget boende.

Det var en del. Egna TV, stereor, kameror, någon instrument, snöskotrar, båt, fiskegrejer, mopeder, cyklar, märkeskläder, luftpistol, några ärvda möbler, prylar som låg och skräpade… jag var förvånad. Sedan låtsades vi ta en hemförsäkring för värdet, ifall allt skulle brinna upp. Jag hade skaffat en del broschyrer från försäkringsbolag.

Sedan fortsatte vi med saker var och en borde kunna i Samhället.

Vi låtsades öppna ett bankkonto genom besök i den riktiga banken. Vi skickade låtsaspaket. Vi möblerade en etta med IKEA möbler på papper efter studier av deras katalog.

Vi räknade ut vad måste in i lön efter skatt för att överleva en månad med normalhyra och mat. Vad var skatt och vart gick det? Vilket jobb kunde en person med skitbetyg få? Ja, nu var det en landsorts skola där många hade släkt som bönder, skogsägare, småföretag… vilka kunde ge en hacka ett tag. Och, om eleven tänkte läsa in de missade betygen senare, hur gjorde man då?

Ja, vi fyllde en socialbidragsansökan också. Var normen så lite undrade dessa i prylar väl försedda elever.

Lite lagar som när kan det bli problem att få körkort och när förlorade man det. Oops! Det hade de ingen aning om. Vad får man betala i underhåll för barn om man inte bodde ihop.

Mer… De ”fyras gäng” ville inte sluta när terminen var över. Efter några veckor var andra elever avundsjuka eftersom de inte fick gå på ”uppdragskursen”.

Dessa elever var de mest glada och tacksamma jag hade under alla år. Rektorn kallade det hemkunskap medan jag ville ge betyg i samhällskunskap. Var det inte just kunskap om hur var och en klarar sig i samhället?

Det var före datorernas tid. Men Internet löser inte alla frågor.

En del elever är inte smarta nog för att klara av ens nian. Jag lämnar orsakerna här men föräldrar, språk och intelligens är några. Att förvänta sig att alla går i gymnasiet och ännu mindre i Universitet är dumt. Men alla kan vara bra på något om inte konkurrensen är för svår. Kanske bör vi gå tillbaka till typ realskola då eleverna delas efter förmåga? Eller A och B klasser. Och den så kallade särskolan som nivå C. De smarta lider i dagens skola. De svaga likaså. Den där inbillningen att vi är lika och kan lära oss samma saker lika bra ger barnen på ytterkanterna väldigt lite och till sist ingenting.

Jag har inte råkat träffa en obegåvad elev men begåvning är väldigt brett begrepp. Skolan matchar inte alltid det.

Riksdagen beslutade nyligen att alla nationella yrkesprogram åter ska ge behörighet till studier på universitet och högskola. Men det är inte brist på Universitetsutbildade, snarare tvärtom. Många kurser i Universitet ger inget arbete. Hur många medieutbildade har fast jobb?

Snickare, murare, stenmontörer, gastekniker, golvläggare, järnvägstekniker och betongarbetare är bara några av de yrken som Sverige snart kommer ha ett skriande behov av. Enligt en färsk rapport från Svenskt näringsliv  kommer det nämligen saknas omkring 300 000 yrkesutbildade om bara 15 år.

Det är snart slagsmål om yrkesutbildade. I gymnasiet nära mig hade alla elektriker arbete innan de slutade skolan. Företag headhuntade dem.

Alla kan inte trängas i Universitet. Inte ger det arbete heller. Som om sk. kroppsarbete hade sämre värde.

Men lärare börjar det bli ont om. Vad kan det bero på?

Nu har vi en ny Regering. Mats Persson och Lotta Edholm skall styra över skola och utbildning. Lycka till. Men inse först att alla inte är lika utan skillnader i elevers förmågor är stora, större än under er egen skoltid. För ni har väl inte arbetat i dagens skola, kanske inte tidigare heller?

PS Den nya Regeringens mål med skolan är:
• Lyfta kunskapsresultaten i den svenska skolan, såväl generellt som för de elever som
behöver extra stöd eller som kan gå fortare fram
• Varaktigt stärka tryggheten och arbetsron i skolan
• Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister
• Höja läraryrkets status och förbättra arbetsvillkoren • Ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar och stärka verksamhetens kvalitet
Läs mer i Tidöavtalet:
https://via.tt.se/data/attachments/00551/04f31218-dccc-4e58-a129-09952cae07e7.pdf

Bild: lektion i naturen.

Om att vara tidningsbud och sortera upp skolelever.

Jag läste om ett av de farliga arbetena i Sverige: tidningsbud. Flera av dem har blivit attackerade, förlorat nycklar till ex. vilket gör att husen blir öppna för kriminella. Det är så olikt nu att arbeta som tidningsbud än på min tid, femtiotalet.

Många andra är hotade i sitt arbete idag. I närliggande sjukhus  möts man med stora skyltar om att hot polisanmäls. Låsta dörrar, vakter och mera regler har dykt upp under de senaste 10 åren. Så var det inte under min arbetstid, dock började hot tillkomma de sista åren och många diskussioner om hur vi med vänlighet kunde möta de hotfulla personerna, inte som på psyket genom att till sist golva dem och ge något lugnande.

Affärsbiträden berättar också om smädelser och hot. Lärare är i farozonen. Ja, polis och blåljuspersonal är hotade till den grad att de inte kan gå ensamma till vissa bostadsområden .

Hur blev det så här illa?

En annan artikel som fick mig att reagera var förslaget att samhällets mest utsatta och svaga elevgrupper måste undervisas av de bästa och mest erfarna lärarna. Inte de elever som är läsbegåvade och villiga att lära sig? Ta död på de duktiga eleverna kan man göra på många sätt, ett är dåliga/obehöriga lärare och låg nivå i undervisning. Det känns ibland som om vi inte behövde begåvningarna när bra skolor får till och med mindre pengar än skolor som är kassa. Lyckas skolan bra straffas de. Mera pengar i icke fungerande system har vi kört med i åratals utan resultat.

Ta hand om de svaga och ovilliga eleverna fordrar nog mer än de bästa lärarna. Det behövs ett helt paket av åtgärder. Är föräldrarna outbildade, kanske inte ens svensktalande kräver det först att ge barnen det språk som läraren undervisar med, i vårt fall svenska. Läxhjälp är också nödvändigt. Som lärare (en treårstid) har jag inte träffat ett enda barn som inte kan lyftas något med rätta medel. Men då pratade vi alla samma språk.

Elever som inte fixar skolan kan ha andra praktiska förmågor. Men att anta alla kan gå i gymnasiet, eller ens klara klass 9 är att bedra sig. Jag tror att man måste lägga nivån enligt förmåga, inte med tron att alla är lika begåvade, lika duktiga, lika intelligenta helt enkelt.

Att var och en undervisas på sin nivå skulle nog lyfta även de svaga eleverna. I en klass delade man eleverna i tre grupper beroende på kunskapsnivån i matte och engelska. Efter ett år hade alla höjt sig rejält i kunnande och betyg. Men det avbröts sedan, för detta experiment var inte jämlikt utan förtryckande.

På min skoltid skiljde man ju åt utan ”alla lika” tankar de läsbegåvade och studiemotiverade med bra betyg från de med sämre betyg och med mer praktisk handlag. Och de som hade uppenbara svårigheter med skolan hade plats på en specialklass med flera lärare. I min grundskola med över 500 elever gick 7 av dem på en specialklass med 4 lärare. Idag är det ojämlikt att ge adekvat undervisning genom att separera. Alla ska helst gå i samma klass oavsett förmåga och på så sätt inte få sina hjälpbehov tillgodosedda. Specialklasser är det stora undantaget, inte en rättighet när skolgången inte alls fungerar. Eftersom avhoppen från skolan ökar kan just brist på specialklasser vara felet?

Det är också en plåga att gå i en klass vars kunskapsnivå man passerade flera år före. Eller tvärtom. Varför är det så svårt att acceptera vi inte är lika varken i intelligens, vilja eller i förmåga? Jag tycker det liknar förakt. Barn har olika intellektuella förutsättningar, beteende, mognad, motivation, förmåga att koncentrera sig och följa med i undervisningen och olika stöd hemma.

Men eftersom skolan är kommunalt ansvar gäller även där mer budget än behov.

Så, man sorterade kallt upp elever på min tid och det gjorde mig till tidningsbud. Jag började i flickskola vid tolv år fyllda. Dit kom man med bra betyg och en veckas intagningsprov. Det var inte gratis och mina föräldrar kunde inte betala det. Stipendier var för osäkert. I september började jag bära ut tidningar, en så kallad krets på vardag och två på söndagar. Det var fusk eftersom nattarbete inte var tillåtet för barn men min mor som också bar tidningar under tiden hon var ”hemmafru” skrev sig på jobbet och jag utförde det. Damen som basade över utlämningsstället visste hur det var. Fusk med åldern var allmänt känt. Som tur gjorde ingen något åt det.

Jag bar ut tidningar i fem år. Något sommarlov hade jag inte utan bar en krets till. Jag blev aldrig hotad på nätterna. Högst bjuden på fika, godis eller en julklapp på julafton. De eventuella fyllon jag passerade på söndag morgon sa kanske hej och ibland fick jag en slant. Duktig flicka.

Jag är glad över att inga barn behöver arbeta i Sverige för att få gå i skolan. Samtidigt missar man nog något som heter eget ansvar. Det hörs gnäll, protester och krav från ungdomar idag men  få av dem i Sverige måste bidra till sin egen överlevnad. Svenska barn lever som grädden på moset av världens barn men många är mer missnöjda är barn som finns i svåra omständigheter.

Jag läste aldrig till studenten då. Nattarbetet tog sin tribut. Efter fem år slutade jag. Men så fort tillfälle gavs med kvällsgymnasiet satt jag mig åter på skolbänken. Efter studenten, som inte var den riktiga studenten längre, blev det filosofie kandidat, sedan socionomexamen, forskarutbildning, arbete förstås och på sidan om flera betyg samt yrkesrelevanta vidareutbildningar. Att studera blev min hobby. När jag hade påbörjat doktorandstudier insåg jag hastigt att varken jag eller någon annan skulle ha glädje av min doktorsexamen och jag slutade tvärt efter ett år. En bidragande orsak var igen pengar. Att studera på heltid och ha heltidsarbete gick illa ihop.

Jag hade hamnat i cirkelns början igen. Arbeta för att få läsa. Jag bestämde mig ha läst färdig.

Idag är kunskap färskvara, även beroende på vilka vindar som blåser. ”Rätt” kunskap är verkligen färskvara. Allt går så fort. De med lång erfarenhet är inte mycket värda. Det är som om hjulet uppfinns på nytt hela tiden, med olika ”rätta” ismer och variationer. Det jag kunde bara några år sedan har passerat bäst före datum, ointressant för Samhället. Att ha en gedigen kunskapsbank om någonting är få förunnat att föra vidare. Oavsett hur många miljoner ens arbete sparade åt Samhället blir man snabbt ingenting när jobbet läggs ner eller man pensionerar sig.

Vi gamla få acceptera vår obetydlighet och att vara ur tiden fast det svider ibland när jag ser hur de yngre rent av kvackar.  Hur ren trams värderas högt. Hur ämnen vilka passar i en studiecirkel är nu upphöjda till Universitetsvisdom.

Också de papperstidningar som tidningsbud delar ut kommer  snart vara minne blott. Inte på grund av kriminella gäng som rånar en utan på grund av klimatskäl som tränger sig in överallt och att vårt liv styrs mer och mer av den fyrkantiga rutan och inte av pappersblad vi vänder.

Så även här. Internet förmedlar dagens nyhetsflora och den enda tidningen som kommer genom brevlådan är en gratis ortstidning.

Mödrar och experter – en utveckling i modersrollen

IMG_4572

Jag mötte en mor med ett litet barn i bussen. Hon frågade om jag visste vad hållplatsen för sjukhusakuten hette. Hennes lilla barn var sjuk. Barnet hade inte orkat äta på två dagar, bara dricka. Hon hade feber 38.0 och modern var ifrån sig av oro. Barnet hade aldrig förut varit sjuk, så detta måste vara allvarligt. Några andra symptom hade hon inte hittat, men feber räckte för henne att ta bussen till akuten. Jag frågade om hon hade varit på vårdcentralen eller ringt för råd, men hon skakade på huvudet. På akuten fanns de riktiga experterna.
Det var ett underbetyg till hennes vårdcentral och barnavårdscentral.

Jag hjälpte ut henne på rätt hållplats. Jag hoppades att det löste sig. Eftersom jag har arbetat på samma akutsjukhus har jag sett oroliga föräldrar med barn i väntrummet, barn vilka borde vara hemma och få vila, vätska, värme, kanske hembesök från BVC, inte sitta på akuten i flera timmar och absolut inte åka i en buss med massa människor.

Detta möte fick mig att fundera: har vi ökat vårt behov av experter? Har vi förlorat kunskapen och förmågan att ta hand om enkla barnsjukdomar? Måste vi ha en expert på allting? Någon tar hand om barnen, någon annan styr över våra arbetsuppgifter, TV talar om vad vi skall tycka, och twittermaffian håller oss i rätt ordning, reklamen visar hur vi ska se ut och våra grannars inköp informerar oss om ute eller inne.
Hur beroende är vi av andras kunskap?

IMG_4574

Desto mer kunskap det finns i samhället desto mindre kan den enskilde människan. Nu på mors dag tänker jag på min mors kunskapsbas. Hon föddes under första världskriget, gifte sig under den andra och dog vid 95. Hon gick en sjuårig folkskola och sedan en yrkesutbildning till sömmerska. Jag är den första akademikern i min släkt med betyg från 9,5 år i Universitet. Min mor kunde det som var behövligt för arbete och vardag. Mycket av det jag lärde mig är oanvändbart i det vanliga livet och överkurs i mitt tidigare arbete. Men min mor använde sina kunskaper. Hon var uppvuxen på en bondgård. Hon kunde all arbete i ett jordbruk. Hon lagade mat från grunden, från odling till tallriken tills vi flyttade till stan och hade bara potatisland på landet. Mor sydde en stor del av våra kläder och stickade strumpor och vantar. Hon var bra på att trösta och hjälpa de sjuka. Hon gav insulin till min syster med diabetes och skötte sår som far hade efter kriget. Hon hjälpte flyktingar att komma in i samhället, några av de halvmiljon som Finland fick in under och efter kriget. Hon var kontaktperson för några gamla personer och skötte även deras ekonomi. Hon arbetade på olika ställen beroende på möjligheten till bättre inkomst. Hon var ett av de första kvinnorna inom byggbranschen.  Hon höll sig informerad om samhället och församlingen och kunde alla frågorna i vem vill bli miljonär, om man räknar bort popmusiken. Hon bad till Gud varje dag.
Ja, hon kunde vad som behövdes i livet.

Kunskapsbasen idag är våldsamt stor och få kan klara sig ens i vardagen utan andras kunskap. Jag måste slå upp både det ena och det andra. Vi är specialister på ett litet område. Vi behöver hjälp med våra egna barn och mycket annat som våra mormödrar klarade själv. Kraven var mindre och kunskapen enklare. Utvecklingen i samhället har gett oss mycket men också tagit ifrån oss en stor bit av vår självständighet. Staten, Kommunen och olika samhällsorgan har tagit över en stor del av vårt ansvar över våra liv.

Jag tror vi har förlorat något. Det min mor lärde mig genom praktiska göromål hemma som innefattade alla sysslor från potatisskalning till vedhuggning. Att bli en självständig individ, helst med en hjälpande hand för andra var målet. Hos oss, i efterkrigstidens Finland, pratade man aldrig om jämlikhet mellan män och kvinnor, man praktiserade det, ett resultat av kriget. Min mor bar tegel på byggen eftersom det lönade sig bättre än arbete i textilfabriken. Även om far kunde all hushållsarbete var nog mor den som hade överblick över livet.

Idag på mors dag minns jag det goda hon gav mig. Långt före hennes död tog jag ett beslut att strunta i våra olika åsikter om religion som livets rättesnöre – det är svårt att slåss mot Gud och Jesus – och annat vi tyckte väldigt olika om. Det är så livet skall vara, vi bör bevara de goda kunskaperna och ta vara på det den äldre generationen ger oss i form av visdom och erfarenhet samlad under levnadsloppet. Det utesluter inte att vi tar del av ny kunskap. Om den unga mamman hade haft en mormor att fråga hade hon nog stannat hemma med barnet och avvaktat i stället att ta bussen till akuten.

 En dag behöver vi de äldres kunskap, inte bara Internet.

Bilder: Min mor 1938 och 1940