Etikettarkiv: barn

Böckernas magi

Publicerat av

När jag gjorde hembesök hos mina patienter la jag märke till att de saknade böcker. Några hade en bokhylla men det användes inte till böcker. En och annan skvallertidning låg framme. Flera av mina patienter kom från svåra omständigheter. När de nu skulle få barn var det så mycket annat pengarna skulle räcka till. Flera var beroende av socialbidrag. Få hade läst en bok sedan de slutade skolan eller hoppade av och hamnade på gatans skola.

Vi bestämde att ge en barnbok som avskedspresent. Jag köpte ett lager i bokrean.

Det hände mer än en gång att jag fick läsa för barnet, medan modern satt bredvid. De var inte vana att läsa.

En och annan blivande mor kunde inte läsa, inte några av papporna heller. De hade passerat skolan utan att läraren märkte det, eller brydde sig inte. Jag frågade förstås inte: kan du läsa utan skrev ett avtal för behandling och bad patienter läsa det högt till mig. Ifall jag har missat eller missuppfattat något, sa jag. Då kröp det fram. Nej, mina patienter var nästan uteslutande svenskar, 25 % var adoptivbarn och bara någon enda från ett annat land.

Läser du till dina barn? I vilken ålder ska man börja läsa till barn?  Jag vet inte vad den perfekta åldern är. Själv började jag läsa till mina barn när de kunde sitta ungefär vid sex månader, böckerna var pekböcker. När barnet hade  pincettgrepp, att kunna gripa ett föremål mellan tumme och pekfinger, kunde lillan ha själv en tjock pekbok och kanske lyckas vända ett blad. De flesta första böckerna hamnade dock i munnen och tuggades.

Efter några år fick man läsa alla favoriterna varje kväll. Ibland försökte jag hoppa över något men då sa barnet: inte så, läs  boken. Man kunde inte slarva. Även när barnen kunde läsa själv fortsatte vi med högläsning.

Jag antar att högläsning har krympt och mobilen har tagit bokens plats.

Vilka fördelar finns i att högläsa för sina barn? Det uppenbara är massor av nya ord. Flera än de ord vi använder i vardagen. Det sägs att de flesta ord föräldrar använder till barnen är uppmaningar. Inte mycket att bygga ordförråd på. Även om barnet är för litet att apa efter, sjunker ord sakteligen in. När man väl börjar skolan känner barnet igen orden och det blir så mycket lättare att lära sig läsa.  Barn  som har ”läst” med föräldrar är bättre förberedda på att se orden i tryckt form då de börjar skolan.

Barn gillar sagor och fantasier. Barn tycker om böcker som knyter an i deras liv men i lite mer spännande form. Det som är verkligt får gärna vara lite overkligt. Med tiden rinner fantasierna av. Många ungdomsböcker är fulla med elände och tragik. Uppfostran till ”rätt” tänkande. Undvik de. Undra på att Harry Potter är så populär och älskad upp i åren. De böckerna har alla ingredienserna för en god barn/ungdomsbok. Spänning, utanförskap, hjältehistoria, livets onda och godhetens vinst.

Många av de barn som är vana med böcker lär sig att läsa hemma. De behöver inte Regeringens snack om ”att läsa garanti” (som inte finns). De flesta barnen lär sig att läsa före 10 år, eftersläntrare vid 12. Ungefär.

Det sägs att barn som har 400 böcker (minst) hemma blir de smarta barnen. Beror nog på vad de är för sort. Ingen blir dock smart om böcker bara samlar damm.

Ha en bra Påsk. Gärna med en bok.

Föräldraansvar och Regeringsoro.

Publicerat av

– Jag står inte ut med att se att barn ska fara så illa, säger utrikesminister Margot Wallström på Facebook. Hon menar då barn till IS terrorister och deras anhang.

Ömmade hon för de kristna barnen som har varit sexslavar, halshuggits eller som har förlorat sina föräldrar i IS medlemmars framfart? Vi gav inte dem fristad om de lyckades ta sig ur terrorsektens våld. Eller alla andra föräldralösa lidande barn? Flickor som gifts bort, barn som svälter? Gjorde hennes Regering något för att stoppa terrorresor i princip? Visst, det är bra att vara humanitär, det är bara så få utvalda som får känna medömkan.

Låt oss strunta i det känslomässiga och vara praktiska i stället. Hur skulle det fungera att hämta hit barnen? Transport med bilar och Riksdagsplan och då plockar vi in alla som säger sig vara svenska? Inga problem.

Så, vilka är barn? Vilken ålder? Det har ju blivit ganska flytande med åldern i Sverige när de afghanska pojkarna skulle få stanna eller när läkare börjar omvandla flickor med könsdysfori till pojkar. I det första fallet blev många barn fast de var över 18, vissa väldigt många år över. I det andra blir 14 –  15 år gamla flickor vuxna nog och helt kapabla att besluta själv om operationer för sin nya könstillhörighet fast de inte ens hade passerat grundskolan och inte kunde rösta.

Så, vad är ett barn? Enligt barnkonvention är ett barn en person under 18. Jag tror att många i Regeringen ser igen enbart värnlösa små barn och inga ”17 år” gamla pojkar som deltagit i strider. Även många av de yngre pojkarna har vi sett med vapen i handen i gång att mörda folk. Så vad är ett barn i detta läge?

Hur tänkte man omhänderta barnen? Kan man bara ta dem ifrån föräldrar eller hade man tänkt sig omhändertagande genom LVU? Men det innebär ju utredning, överklagningsbart beslut genom Socialtjänsten och rättegång. Vid omedelbar LVU måste ändå de omnämnda stegen ske. Jag kan inte se den möjligheten. Använda LVU i ett annat land är inte möjligt även om föräldrarna i detta fall har vanvårdat barnen.

Om föräldrar frivilligt ger bort sina barn måste de få anknyta till barnen här. Kan omhändertagandet vara mer traumatiskt med förlust av barnets enda trygghet än att få mer mat i Sverige, kanske hos främmande människor? Har Wallström varit med att omhänderta låt oss säga sexårigt barn som far illa från sina föräldrar, barn som inte vill lämna dem? Jag kan garantera det är traumatiskt för alla inblandade. Jag har sett både polis och socialtjänst gråta, inte bara barnet. Trots allt är en förälder det enda stöd och trygghet barnet har där borta oavsett om denne ägnade sig åt halshuggning, stötta sin make  terrorist, misshandla tillfångatagna eller som alla påstår sig ha gjort: kört ambulans och lagat mat. Vart försvann alla terrorister när bara ambulansmännen är kvar?

Enligt Barnkonvention punk 9 och 10 :

  1. Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. (Det är väl odiskutabelt att dessa föräldrar saknar omsorgsförmåga? )
  2. Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Hur vet man vilka barn är födda i Sverige ifall pass saknas? Vilka är barn till svenska föräldrar? Om föräldrarna inte är svenska medborgare, bara hade uppehållstillstånd, är deras barn då svenska när de är födda i Kalifatet, inte i Sverige? De fick till och med födelseattest från Islamiska Staten där. En svensk familj som fick barn för tidigt i Polen under semestern fick inte svenskt medborgarskap automatiskt för barnet vid hemkomsten, det blev problematiskt.

Om barnen är föräldralösa? Hur vet vi det? IS har knappt producerat hållbara dödsattester. Det var krig.  Man borde prioritera de föräldralösa barnen, men hur? I en desperat situation är lögn en billig utväg. Det är helt omöjligt för oss att med säkerhet veta vem död är och vem lever och vems barn.

Jag kom att tänka på en patient som visade sig ha en svår från mor till barn överförbar sjukdom, Aids. Vi ville då testa familjens alla barn för att kunna sätta in åtgärder vid behov. Dom två behöver ni inte testa, sa hon. De är inte våra. Familjen hade fått betalt att ta barnen med sig som sina. Det är inte möjligt att göra undersökningar i ett flyktingläger om ens biologiska tillhörighet tror jag. Man får bara tro.

Rövar vi kanske bort andras barn? Vad säger vi då när deras föräldrar står på gränsen och kräver anknytning? Eller väcker talan mot oss? Hoppsan, vi var naiva?

Barnens situation är föräldrarnas ansvar. De åkte till terrorsekten frivilligt, i strid med UD:s uppmaningar och rekommendationer. Information om läget i Syrien fanns tillgänglig. De valde att leva där till det bittra slutet. Kanske var de också naiva men det är ingen ursäkt. De är inte mer skyddsvärda än andra flyktingar i andra läger. UD:s konsulära praxis är klar. Svenskar som fått problem utomlands ska inte tas hem på det allmännas bekostnad.

Däremot borde vi hjälpa flyktinglägren med mat och vad de behöver. Vi kanske gör det? Kurderna har det tungt nog. Vi bör uppmana Syrien och Irak att sätta i gång med processen med åtal för terrorbrott eller någon sorts Tribunal – hur de nu kan göra det. Det är faktiskt deras vilja och lagar som gäller. Kriget var på deras mark. Vi kan bara skämmas över att ha närt terrorism och fortfarande gör det.

Nu är jag tämligen säker på att både föräldrar och barn kommer att hämtas till Sverige med  Regeringens goda minne och få någon sorts tycka synd om status och de får frekventera  TV soffor. De grymheter barnens föräldrar begick tonas ner. Alla var bara hjälparbetare! Barnen växer i tron att de är särbehandlade eftersom deras föräldrars värld kolliderar hårt med vårt. Daghem botar inga barn, ännu mindre skolan.

Radikal islamism är ingen tillfällig trend utan djupt allvar. Faktum är att integration är bara ord i dessa fall.

Bild: Varför en bild av får? Ville inte ha en terrorbild. Får anses ju lite dumma och har flockbeteende. Huset har också rasat.

Jag tänkte på den här 30 år gamla händelsen när Margot Wallström oroade sig för IS barnen.

När jag vistades utomlands med min familj i ett SIDA jobb blev det ett smärre krig i landet så pass nära att vi hörde skjutandet och såg både militär och lik på flaket av lastbilar. Att åka hem var svårt eftersom flygplatsen stängdes för civil trafik och andra förbindelser var knappt existerande. Flera av oss var barnfamiljer. Vi fick veta att situationen var vårt ansvar. Om vi skulle åka därifrån sågs det som omedelbar uppsägning och kostnaden låg på oss. Vi hade ju själv valt att åka dit och jobba. Ambassaden hade inga råd. Om situationen blev värre fick vi förlita oss på Röda Korset som inte fanns tillgänglig. De flesta stannade kvar. En del tog sig ut själva. Läget lugnade sig men de veckor som militärtransporterna och likbilarna åkte förbi oss var låt oss säga spännande.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget?

Publicerat av

När jag satt fast med ett ärende så illa att jag inte kom  på hur patienten och jag kunde gå vidare lämnade jag en lapp till sekreteraren där det stod ”är uppe och går”.

Jag tog mig  högst upp i det stora sjukhuset och började gå från ena ändan till den andra tills ärendet hade klarnat upp. Jag tänkte inte. Jag försökte liksom tömma huvudet och vara så utan tankar det gick. Jag vet ju att det inte går utan spillror av grubbel cirkulerar runt i hjärnan utan mening.

Jag fick en lösning som från ingenstans. Genom att inte fundera så mycket och inte stressa fick hjärnan arbeta i fred. Allt finns där, bara om vi har lite tålamod.

Jag antar att idag kastar man sig över Internet för att söka hjälp och få lösningar från andra. Internet har förändrat vår tillvaro, på gott och ont.

Nu sitter jag och skriver på min laptop, TV är på och jag följer programmet lite slött. Samtidigt äter jag. Jag har svårt att göra en sak i taget. Jag har alltid varit sådan, även före Internet. För att undvika kollaps har jag använt naturen som stress reducerade genom att gå hem från arbetet via skogen i stället per pendel eller buss. Sedan tillkommer den nästan obligatoriska vandringen per år. Nu kan jag gå så mycket jag vill, en fördel med att vara pensionär på riktigt, inte en vårdare av en anhörig som jag var i nära sju år.

Förr sa man att det var typiskt för kvinnor att göra flera saker samtidigt men sådant får man väl inte påstå idag. Eller piloter. Gilla att köra ett fordon och ha alla sinnen igång hela tiden är en förutsättning för arbetet, sa en flygkapten. Idag är de flesta ungar ”flera saker i taget människor”  när mobilen är på för jämnan men man måste ibland äta, kanske gå till toan, vara i skolan, göra en läxa, träffa kompisar vilka också sitter fast i rutan eller finna sig i att svara till någon förälder medan SMS, Youtube, spel och influenser pågår på skärmen. Eller stå ut att läraren försöker besegra det pågående i mobilen.

Skolan kämpar mot mobilen. Kunskapen finns i en liten ruta inte i lärarens undervisning eller böckernas sidor. Politiker planerar mobilförbud i skolan samtidigt som vissa skolor och daghem slopar papper och penna och använder Ipad i stället. Förmågan att skriva ligger i farozonen. ja, det finns skolor där mobilen låses in i skåpet och tas ut efter skolan. Eller vid någon extra mobilundervisning kanske.

Att leva genom andra eller i en fantasi på en skärm är nog omfattande idag. Att alltid ha musik i öronen är också vanligt, oavsett om man lyssnar på det egentligen.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget? Överbelastar och stressar vi hjärnan ständigt med en massa skräp som inte utvecklar oss och vars värde är förbi på en minut? Många ungdomar är deprimerade idag sägs det. Inte så märkligt. Samtidigt som Internet har öppnat världen för oss har det gjort många liv defekta. Man har inte det rätta hotta livet med många gilla som alla andra verkar ha. Påverkan på barn är stor utifrån, ibland med svåra frågor som Internet inte kan avhjälpa. Föräldrar kan sällan ersättas av mobil och definitivt inte det som kallas uppfostran.

Jag läste någonstans att barn som har 400 eller fler böcker hemma blir de smarta barnen. Kan en mobil ersätta det? Knappast, det är för fragmentariskt i jämförelse med en bok. En bok tar tid. I mobilen pågår det snabba rycket.

Oavsett vad olika undersökningar påstår att skärmtid minsann inte är farligt utan föräldrar bara gnäller stjäl mobilen barnens liv. Det är ingen motion när man går hem med ögonen på rutan. Sömnen påverkas när mobilen är på ständigt. Synen hos barnen har försämrats sägs det. Kanske också förmågan att själv välja och dra slutsatser av det som pågår? Barnvakt idag är inte en tonåring i behov av extra pengar utan Ipad nog i  många fall.

Allt har en gräns mellan det goda och det dåliga, även Internet.

Jag tror att barn behöver vara fria från mobilen ibland. Uppleva annat, kanske bara sig själv. Men föräldrar är likadana. Att se en familj ute eller på restaurang alla stirrande på mobilen är tragiskt. Är det en bild av sammanhållning eller ensamhet?

Jag läste att en hotad person som var förbjuden att ha en mobil hade en attrapp i handen för att inte avvika från omgivningen. Sitter jag i Pendeln är jag oftast den enda som inte håller i en mobil. Har mobilen blivit en förlängning av oss? Eller nallebjörn kanske?

Men det är svårt att klara sig utan den Internetbaserade tekniken. Företag skickar inte ut information per papper längre utan man får gå till Internet.  Bankärenden i en tid vi inte har en bank med pengar längre. Arbete sker per dator och Internet. Handla. Köpa en biljett. Leta information. Meddela anhöriga. Blogga. Deklarera. Och det omöjliga att trycka rätt  alternativ per telefon när man försöker nå sjukvård eller annat samhällsservice.  Det papperslösa samhället där morgontidningen har bytts mot en datorruta är här, obevekligen. Gud bevare oss från stora strömavbrott eller sabotage!

Förra året var jag ute på en lång vandring, Pacific Crest Trail, och utanför allt som pågick någonstans ute i världen i 160 dagar. Jag var ovetande – nästan – om allt utanför. Några gånger såg jag på TV, mest amerikansk debatt. Sedan rasslade världen till med 58 meddelanden – mestadels skräp –  till mobilen som hastigt fick liv när jag kom till en storstad. Jag var åter i takt med den fyrkantiga rutan som styr så mycket av våra liv idag.

Men – vad gnäller jag på egentligen? Det första jag gör på morgonen är att sätta på datorn. Är  inte jag också beroende?

Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

Publicerat av

Efter en paus på toppen av Glenn pass tog jag mig neråt mycket varsamt. Det var då jag träffade fyra personer som skakade om mig och gav dessutom hastigt dåligt samvete om hur jag hade varit som mor.

Stigen upp hade varit tungt men man belönades med otroligt häftig natur. Genast när jag trodde mig vara uppe på passets krön kom en tvär stigning till. Jag måste medge det var ansträngande men till sist satt jag på en liten platå där flera andra vandrare vilade, drack vatten och knaprade något från trailmix påsen. Alla såg lite trötta ut.

En rysk TV journalist sållade sig till gänget. Han kom från norr och skulle bara gå en mindre bit samt filma och göra intervjuer. Han började genast fråga ut mig när de andra hade informerat honom om min ålder. Fråga henne!

Han försökte få min vandring till en superprestation på grund av åldern men det gick inte. Jag hade satt mig för att vila flera gånger vid den tvära stigningen. Det sa jag inte till honom utan tyckte att hela vandringen var utan problem. Det är bara att gå!

Att gå sakta är väl inget problem? Att sätta sig vart femtionde meter vid uppgång är väl inget problem? Jag kom ju upp! Jag var på punkt 790 mile, dag 59, allt väl.

Vi avslutade intervjun ganska snabbt. Jag började gå neråt väldigt sakta. Det sker faktisk mer olyckor vid nedgång än uppgång. Gå ner är mer avancerad rörelse för kroppen fast det inte känns så. De flesta går också fortare ner än upp.  Stigen var smal och hal med isiga bitar blandad med geggig lera och stenar. Längre ner fanns ett snöfält. Det var då jag såg de fyra personerna. Av två syntes knappt huvudet.

Två små flickor och deras föräldrar kämpade sig uppåt mot krönet i snömodden.

De två flickorna hade gympaskor, shorts och var sin lilla käpp. Jag hade två gåstavar, långbyxor, rejäla skor och hade ärligt sagt jobbigt att gå.

Jag frågade föräldrarna hur gamla flickorna var. De var 4 och 5 år.

  • De ska bli de yngsta som har gått hela Muir Trail, upplyste pappan mig.

Han tog lite bilder och de skulle skickas till Internet, Facebook. Vi har tränat för det här, sa han snabbt till mig när jag sa är de inte lite väl unga. Jag frågade inte om träningen.

Min första tanke var barnmisshandel. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att fyraåringen hade sagt: pappa, min största dröm denna sommar är att vandra Muir Trail 338.6 km som går ofta i svår terräng och på många höjder, upp och ner, stenigt och jäkligt men fina utsikter. Kan vi göra det, mamma och pappa? Snälla!

Jag tror att fyra och fem år gamla flickor vill gå och bada, ha picknick, gunga i parken, leka med kläddockor, spela spel på Ipad, åka på en sparkcykel och gå till Disneyland. Jag  tror drömmen är Disneyland inte Muir Trail. Inte att vandra 340 km för att föräldrarna ska få rekord och skrytbilder på Facebook.

Jag steg åt sidan och balanserade i snömodden för att ge dem plats gå förbi. Barnen halkade i snön, stretade förbi mig med sammanbitna ansikten. Jag tog mig varsamt neråt. Dagen efter träffade jag ytterligare ett barn på leden, en pojke precis 7 år med sin far.

Pojken var liten för sin ålder. Hans ryggsäck var för stor. Hans ansiktsuttryck och tystnad sa allt. Han ville vara annanstans. Det kan hända att vandring med pappan hade låtit spännande, men inte så långt, inte i så svår terräng. Hans far skröt att pojken blev den yngsta pojken som gick hela Muir Trail.

Första platsen var ju redan tagen av de två småflickor.

Jag sa några beundrande ord till pojken men hans ansiktsuttryck var bara trött. Fadern försökte skicka bilder till Internet.

Visst, barn kan prestera mycket mer än vi tror. Men att medvetet utsätta dem för faror? Bara för att Internet finns innebär det inte att föräldrar måste ha rekord ungar och synas över världen.

Jag undrade tyst för mig själv. Om något händer, ett barn halkar med sina små gympadojor och faller ner i avgrunden med död som följd. Hur skulle föräldrarna lösa det? Vore inte det livets slut? Skulle anklagelserna hagla mellan föräldrarna resten av livet? Eller vore det bara ett offer man får ta?

Vilka risker är rimligt att utsätta sina barn för att synas på skrytlistor och slå rekord?

Jag hade träffat ett barn till men hon var 13 år och gick en veckotur med sin far. Vi pratade en stund och fadern frågade om nästa bit på leden. När jag berömde flickan lyste hennes ögon som stjärnor. Men i dessa tre småbarns ögon lyste inga stjärnor.

Muir Trail är ingen barnlek. Det finns bättre områden om man vill lära sina barn att vara ute i naturen. Varför är inte en lättgången veckovandring nog längre? Blir det inte lika många likes på Facebook?

Dessa små vandrande barn gav mig en mindre bra tanke om mitt eget föräldraskap. Det var inte första gången jag skämdes över mitt moderskap men nu kom igen en minnesbild. Vad var jag att döma andra? Jag hade satt mina barns liv i spel. Under en av våra resor i södra Thailand var allas liv i fara tack vare vårt vägval. Vi, barnens far och jag sket i varningsskyltar, körde vidare och hamnade på ett terroristläger. Andra äventyrliga resor… Mer …Jag har också pressat barnen att vara på topp i skolan. De skulle vara bäst och de var det.

Jag hade gjort tvångsmässiga förändringar i barnens liv utan att fråga om deras åsikter. Nu gav barnen jag träffade på leden mig en senkommen skamkänsla. Vad använder vi våra barn till? Vad kräver vi av dem för att kunna skryta? Offrad vi deras välmående för att själv få fördelar? Får barnen avstå så vuxna orkar existera?

Är vi vuxna alltid först? Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

I skuggan av påtvingade slöjor, barnäktenskap, barnsoldater, köns­stympning med mera är det lätt att minimera våra egna felsteg. Vi är så mycket bättre! Att barnperspektiv knappt syns i vår svenska  vardag och garanterat inte hos våra politikers planering är en skamfläck, lika illa som föräldrar vilka tvingar sina barn fylla deras liv med rekord och skryt på Internet.

Nedersta bilden från Wikipedia. Muir Trail.