När jag satt fast med ett ärende så illa att jag inte kom på hur patienten och jag kunde gå vidare lämnade jag en lapp till sekreteraren där det stod ”är uppe och går”.
Jag tog mig högst upp i det stora sjukhuset och började gå från ena ändan till den andra tills ärendet hade klarnat upp. Jag tänkte inte. Jag försökte liksom tömma huvudet och vara så utan tankar det gick. Jag vet ju att det inte går utan spillror av grubbel cirkulerar runt i hjärnan utan mening.
Jag fick en lösning som från ingenstans. Genom att inte fundera så mycket och inte stressa fick hjärnan arbeta i fred. Allt finns där, bara om vi har lite tålamod.
Jag antar att idag kastar man sig över Internet för att söka hjälp och få lösningar från andra. Internet har förändrat vår tillvaro, på gott och ont.
Nu sitter jag och skriver på min laptop, TV är på och jag följer programmet lite slött. Samtidigt äter jag. Jag har svårt att göra en sak i taget. Jag har alltid varit sådan, även före Internet. För att undvika kollaps har jag använt naturen som stress reducerade genom att gå hem från arbetet via skogen i stället per pendel eller buss. Sedan tillkommer den nästan obligatoriska vandringen per år. Nu kan jag gå så mycket jag vill, en fördel med att vara pensionär på riktigt, inte en vårdare av en anhörig som jag var i nära sju år.
Förr sa man att det var typiskt för kvinnor att göra flera saker samtidigt men sådant får man väl inte påstå idag. Eller piloter. Gilla att köra ett fordon och ha alla sinnen igång hela tiden är en förutsättning för arbetet, sa en flygkapten. Idag är de flesta ungar ”flera saker i taget människor” när mobilen är på för jämnan men man måste ibland äta, kanske gå till toan, vara i skolan, göra en läxa, träffa kompisar vilka också sitter fast i rutan eller finna sig i att svara till någon förälder medan SMS, Youtube, spel och influenser pågår på skärmen. Eller stå ut att läraren försöker besegra det pågående i mobilen.
Skolan kämpar mot mobilen. Kunskapen finns i en liten ruta inte i lärarens undervisning eller böckernas sidor. Politiker planerar mobilförbud i skolan samtidigt som vissa skolor och daghem slopar papper och penna och använder Ipad i stället. Förmågan att skriva ligger i farozonen.
Att leva genom andra eller i en fantasi på en skärm är nog omfattande idag. Att alltid ha musik i öronen är också vanligt, oavsett om man lyssnar på det egentligen.
Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget? Överbelastar och stressar vi hjärnan ständigt med en massa skräp som inte utvecklar oss och vars värde är förbi på en minut? Många ungdomar är deprimerade idag sägs det. Inte så märkligt. Samtidigt som Internet har öppnat världen för oss har det gjort många liv defekta. Man har inte det rätta hotta livet med många gilla som alla andra verkar ha. Påverkan på barn är stor utifrån, ibland med svåra frågor som Internet inte kan avhjälpa. Föräldrar kan sällan ersättas av mobil och definitivt inte det som kallas uppfostran.
Jag läste någonstans att barn som har 400 eller fler böcker hemma blir de smarta barnen. Kan en mobil ersätta det? Knappast, det är för fragmentariskt i jämförelse med en bok. En bok tar tid. I mobilen pågår det snabba rycket.
Oavsett vad olika undersökningar påstår att skärmtid minsann inte är farligt utan föräldrar bara gnäller stjäl mobilen barnens liv. Det är ingen motion när man går hem med ögonen på rutan. Sömnen påverkas när mobilen är på ständigt. Synen hos barnen har försämrats sägs det. Kanske också förmågan att själv välja och dra slutsatser av det som pågår? Barnvakt idag är inte en tonåring i behov av extra pengar utan Ipad nog i många fall.
Allt har en gräns mellan det goda och det dåliga, även Internet.
Jag tror att barn behöver vara fria från mobilen ibland. Uppleva annat, kanske bara sig själv. Men föräldrar är likadana. Att se en familj ute eller på restaurang alla stirrande på mobilen är tragiskt. Är det en bild av sammanhållning eller ensamhet?
Jag läste att en hotad person som var förbjuden att ha en mobil hade en attrapp i handen för att inte avvika från omgivningen. Sitter jag i Pendeln är jag oftast den enda som inte håller i en mobil. Har mobilen blivit en förlängning av oss? Eller nallebjörn kanske?
Men det är svårt att klara sig utan den Internetbaserade tekniken. Företag skickar inte ut information per papper längre utan man får gå till Internet. Bankärenden i en tid vi inte har en bank med pengar längre. Arbete sker per dator och Internet. Handla. Köpa en biljett. Leta information. Meddela anhöriga. Blogga. Deklarera. Och det omöjliga att trycka rätt alternativ per telefon när man försöker nå sjukvård eller annat samhällsservice. Det papperslösa samhället där morgontidningen har bytts mot en datorruta är här, obevekligen. Gud bevare oss från stora strömavbrott eller sabotage!
Förra året var jag ute på en lång vandring, Pacific Crest Trail, och utanför allt som pågick någonstans ute i världen i 160 dagar. Jag var ovetande – nästan – om allt utanför. Några gånger såg jag på TV, mest amerikansk debatt. Sedan rasslade världen till med 58 meddelanden – mestadels skräp – till mobilen som hastigt fick liv när jag kom till en storstad. Jag var åter i takt med den fyrkantiga rutan som styr så mycket av våra liv idag.
Men – vad gnäller jag på egentligen? Det första jag gör på morgonen är att sätta på datorn. Är inte jag också beroende?
Sjukhusbild:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Huddinge_sjukhus_mellanbyggnad_2013_08.jpg
https://commons.wikimedia.org/wiki/User:Holger.Ellgaard
Hej.
Du vet, med din yrkesbakgrund om jag förstår rätt, vad beroende är, och det är du inte. Att hand-dator/telefon är praktiskt är odiskutabelt; den är ett ypperligt verktyg för kommunikation. Däremot har den intet med innehållet i kommunikationen att göra. E-post används allt oftare att gömma sig bakom – så som många politiker, journalister, kändisar och privatpersoner uttrycker sig via elektroniska media hade de fått på truten för förr, och hade därmed antingen hållit limpsaxen stängd, eller formulerat sig bättre. Min poäng? Om medlet – alkoholen, drogen, spelet, eller tekniken styr vad du gör är du beroende. Om du styr vad du gör med medlet är du det inte.
Jag är inte beroende av skruvdragare, bandsåg, vinkelhake och så vidare för att slå ihop ett bord att ställa hemgjorda blompottor på, men det underlättar. (Nu tycker jag det är kul med utmaningen att se vad jag kan göra av skrot och skräp, med improviserade verktyg och material; mjölkkartonger som krukor, gammal plywood som bordskiva, och spillbitar av reglar och bräder till bordet, hopbankat med en gammelyxa där skaftet gått av under huvudet och med spik jag knackat raka.) Men beroende?
Jag känner understundom som du verkar, att det är ett elände hur beroende vi som samhälle gjort oss av dessa kinesiska telefoner – men tänd ett ljus istället för att förbanna mörkret, om plattityden kan tillåtas. Om du har kontakt med gamla kollegor, släng ihop en liten diskussionsgrupp över nätet för hur ni skall lobba idéer mot politiker och tjänstehen om hur man implementerar tekniken utan att använda tvång och utan att glömma hur man gör jobbet utan den – endast ett förslag, ingen press, men att göra och misslyckas känns i regel bättre än att göra som han som satt på pungen och kved, om du förstår hur jag menar.
Själv är jag en jobbig dj*vel, en motborgare som polare från Plattan sa på den tiden: myndigheter delges inte min e-post, inte förrän det blir lag att de ska ha den. De får skicka papper, ringa eller göra hembesök på avtalad tid om de vill något. Angående kontanthantering: när det gäller vårdavgifter är frågan avgjord. Landsting är skyldiga att ta emot kontanter.
[http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Domstolar/regeringsratten/Avgöranden/2015/September/2793-14.pdf]
Sen är det rätt kul att ta med sig den yngre generation upp i de delar av fjällen som saknar täckning. Jag har sett grynare och tjackisar som varit mer samlade… :)
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Det var kul att vandra med hittills 4 barn (en i taget) som inte kunde förstå varför det inte fanns täckning på fjällen. Men de överlevde. På ett ställe fanns kontakt med Norge så vi skickade ”allt väl” till den något oroliga modern, meddelandet fick hon dock efter två dagar och då var vi på väg hem.
Domen var bra. Har vägrat betala ett frimärke på postutdelningsstället. Med mycket om och men gick de till en annan kassa med pengarna. Det var lite kul för kön bakom mig, flera äldre personer, vägrade också. Jag fick många ”bra” av dem. Men skylten sitter kvar” endast kort”.
Hej.
Ett PS, med ett boktips till – fast du har säkert reda på Sture Dahlström redan?
Framför allt hans böcker ”Tango för enbenta” och fortsättningen ”Huggormens tid” är favoriter, och det jag finner otäckt med dem är att ingenstans finner jag det officiella Sveriges och dessrepresentanter orealistiska eller otroliga i hur de framställs i hans böcker.
Vilket leder tanken vidare i en personlig utläggning tangentiellt associerad med Dahlströms verk:
Det största brottet för en svensk(a) är ju att vilja och kunna klara sig utan staten. Min fru och jag levde länge (över femton år) i kollektiv, något vänner till vänster förfasade sig över. När jag till slut fick ur en av dem varför fick jag veta att det var orättvist, då våra fasta kostnader per person i hushållet blev låga (en hyra på 9500:- delad på fem vuxna för en stor lägenhet, över 130kvm, som den var på slutet) och osolidariskt mot de som inte ’kunde’ leva så.
Att vi dessutom hade gemensam matbudget med en person som ansvarig för inköp istället för separata hyllor och märkta varor skavde tydligen också, likaså att vår grundregel var enkel: stör inte de andra, och förstör inte något, och i övrigt lever du som du vill.
Jag, som före detta extremvänster, finner det oerhört komiskt att alla bekanta till vänster om (m) i politiken fann vårt arrangemang stötande, medan övriga (och då särskilt invandrare) fann det beundransvärt (dock tenderade invandrare från MENA förutsätta att vi alla var släkt på olika sätt – olika referensram, troligen).
Vad det har med teknikberoende att göra? Jo, då en av oss var tämligen tekniskt lagd, och dessutom intresserad av datorer och deras funktion, så kunde vi sköta alla transaktioner via den personen och kontantinsättningar/-överföringar.
Det mest häpnadsväckande är just upprördheten från de som alltid talar om gruppen, kollektivet och statens ansvar: vad de menar är staten som husse och förälder, så att de själva slipper bli vuxna. Det är dessa, med mentalitet och personlighet likt Peter Pan (boken, inte Disney) som blir beroende, då det inte är herre eller fru över sitt eget öde.
/rant, som man säger på ’Nätet’.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
PS Som numera boendes i skogen har jag upptäckt att hackspettar äter kokosnötter. Det stod det intet om i naturläran… DS
Ansvar? Nej, nej. Det är pappa Staten, Mamma Socialbyrån, Syster Försäkringskassan och Bror AF med mera och det idag så viktiga Godkänt Media som tar det kollektiva ansvaret bara du betalar.
Jag skulle inte fixa ett kollektiv. Tre personen är som massmöte för mig.
Låta någon ha tillgång till sitt konto! Det var trust.
Lite kollektivt var det på jobbet när ingen vågade sig på datorn och jag skötte registrering av patienter och även bedömning av sjukdomsgraden så de hamnade i rätt ruta. Koderna för var och en förvarade vi under musmattan. Så var det med säkerheten!
Tango för enbenta är läst men under min arbetstid läste jag bara fakta eftersom mitt utbildningsansvar innefattade hela Finland och halva Sverige för att inte glömma udda som FN och ryska regeringen. Jag hann inte, förlorade 10 års skönlitteratur på det. Jag läser fortfarande illa, för snabbt alltså.
Det korta svaret är väl ”Ja.”
Det längre svaret blir väl i stil med ”de som inte tro de har något bättre att lägga tiden på, ger bort den till nätet i utbyte mot en ögonblicks inre lugn och ett helt livs stress.”
Föräldrar måste försöka få barn att se att andra saker är värdefulla.
”Nallebjörn” är ganska artigt. Snuttefilt är närmare.