Fötterna i filmhistorien på West Highland Way.

Utvalda

Publicerat av
King´s house hotell

Hur blir en plats berömd idag? Det är knappt händelser som skrivs in i historien utan en filminspelning, en kändis eller nu mera mord. Hastigt passerar man sin vanliga gamla gata och nu finns det bilder, blommor och ljus på den. Någon blev skjuten.

Det är obehagligt. Min gata, en mordplats.

Nu tänkte jag ändå på de trevligare platserna, de som har valts ut att filmas till en biofilm. En av de platserna passerade jag på West Highland Way. Jag hade faktiskt sett framemot den platsen nära Kingshouse, en mäktig plats på den skotska heden. James Bond hade sin del i det.

Jag gillar James Bond filmerna, dock endast de med Daniel Graig. Han gjorde Bond till en mer vuxen man, han jagar inte kvinnor i varenda stund. Han är rå men känslosam. Dessutom sexig på ett sätt han inte behöver framhäva varje kvart. Både Bond och M är patrioter till den grad att det finns inga gränser. Allt för England, Världens navel. De har inte accepterat Englands krympande maktsfär.

Jag närmade mig platsen där Bond åker med M förbi  i Clen Coe bergen Tre systtrar.  West Highland Way passerar platsen så inga omvägar krävs. Närliggande hotell King`s House tillät tältning bakom hotellet vid flod Etive. Flod? En mindre sådan men marken var blöt.

Vädret var inte riktigt på min sida. Inga solnedgångstoppar. Moln täckte bergen.

Så, filmen Skyfall har till en del filmats i Skottland i Clen Coe och Clen Etive. Bond beskrevs av skotskt ursprung. Kanske beror det på att Ian Fleming var förtjust i Sean Connerys prestation i Doctor No. Connery var från Skottland. Flemings familj ägde också en stuga i Clen Etive, nära Clen Coe. Så, Bond fick sina rötter i de skotska högländerna.

I en sekvens i filmen ”Skyfall” stannar Bond bilen, hans Aston Martin, under hans och Ms flykt. M och Bond står en stund på en plats framför ett bergslandskap.  M ställer en personlig fråga, ovanligt för henne. Topparna Buachaille Etive Mor och  Buachaille Etive Beag syns, men det finns en topp till i skymundan, därav namnet Tre systrars. Tidigare var platsen markerad som Skyfall viewpoint på Google Maps men nu heter det Altnafeadh Viewpoint.

Skyfall är ett vattenfall på flod Etive, inte fiktiv hem för Bond. Dock får man en uppfattning om att någonstans på heden finns resterna av huset som brändes i filmen.

Att placera Bonds hem till en hed, enskilt, övergivet, tomt, är en bild av hans liv. Hans jobb äger honom. Skyfall är den filmen där M visar mer av sitt jag och Bond sin bindning till sin chef.

Huset för filmen byggdes på en helt annan plats.

Folk åker, stannar på vägen och ser inte bara den historiska Wee White House Glen Coe utan en plats där filmdrama har spelats in. Det finns turer att boka in, James Bond platser i Skottland. Men de flesta – antar jag – ser på den mäktiga naturens skönhet, inte en fiktiv spionfilms plats.

Det var så vackert! Ödsligt, om man borträknar alla bilarna.

Varför blir vi fascinerade av platser som har haft del i en film? Kanske blir filmen mer verklig? Kanske känner vi en delaktighet när vi besöker kända platser ”jag var där”.  Kan hända att en liten dröm blir uppfyllt. Jag hade mina fötter på samma plats som …vem den nu var. Vi blir en del i historien.

Det är ju så att en kändis, sångare, filmstjärna eller dokusåpastjärna kan samla hur mycket folk som helst medan de riktiga stjärnorna, de som gör vårt vardag och liv bättre får föga uppmärksamhet.

Nu stod jag där och såg molnen och dimman lägga sig över bergen.

Jag satt upp tältet.  Jag hade gått 20 kilometer. Mitt mål var 16 km om dagen. Jag gick in på King`s House hotellbar och beställde en whisky, den rökigaste de hade, inget Martini. Hotellet hade en fin restaurang där hovmästaren ledde folk till bordet. Jag kände att en lite skitig vandrare hörde bäst till tältet. Jag satt dock en bra stund i värmen med mitt glas och kände mig lagom skotsk.

Dimman var nu tät. Sista resterna av dagens ljus hängde mellan molnen över hotellet. Jag såg knappt mitt tält. Jag kröp in i det fuktiga tältet och var nöjd med dagens vandring.

Finding the Lagangarbh Hut

https://www.visitscotland.com/things-to-do/attractions/tv-film/skyfall

Storm i lattemuggen.

Utvalda

Publicerat av

Det har uppstått en storm i vattenglas på grund av en bröllopsgäst. Eller kanske är det en krusning i lattemuggen. SD ledaren Åkesson har gift sig och pressen hade tid att granska vilka var inbjudna. En person höll inte måttet. Pressens mått alltså. Han hörde visst till ett motorcykelgäng.

Så förfärligt! Vilket moraliskt magplask. Det ropas Åkessons avgång.

Skallgången går. Pressens domstol kräver ursäkter. En del skruvar sig.

Det finns mycket personundersökningar att göra på den kriminella branschen.

Cirka 14 000 personer bedöms vara aktiva i kriminella nätverk, och ytterligare 48 000 bedöms ha koppling till kriminella nätverk i Sverige.  5400 bedöms vara under 18 år. Däröver finns 600 kriminella utomlands som styr verksamheten i Sverige. Detta visar en ny lägesbild över gängkriminella som Polismyndigheten har tagit fram på uppdrag av regeringen.

Jag tycker det låter förfärligt. Risken finns att du har en kriminell hemma som kompis till ditt skolbarn. Kanske är din mångåriga vän gift med en olämplig person. Eller en mamma du känner från barnens skola är gift med en knarklangare i någon klan du inte har en susning om. Och tänker du hur en kaffe kan kosta 20 spänn i din lokala kiosk när det kostar 42 utanför?

Det är svårt att undvika kriminella och omoraliska kontakter, både dömda och icke dömda idag. En och annan av dina kontakter eller till och med anhöriga kan falla i brottslig bana. Ska vi då genast säga upp alla kontakterna för att vara moraliskt överlägsna?

Motorcykelgänget Comanches i Sverige beräknas vara mellan 20 och 25 personer. Vilken stor Samhällsfara utsätter de oss vanliga medborgare? Minimerar jag? Absolut. Storleken har betydelse.

Nog tycker jag att pressen och alla tyckare bör ägna mer åt problemet barn som går på gatorna och affärscenter tungt beväpnade och skjuter. Som dödar för några slantar. Som råkar ta ihjäl personer som inte har något mer klankriget att göra. Som skrattar åt straff som inte är straff  utan lite vila mellan uppdragen. Har median några lösningar för dessa vandrande bomber?

Kanske kunde pressen också ha en rejäl kampanj mot droganvändning som – enligt dem själva – svarar för 75% av gängens inkomster. Kampanj krymp pengarna. Inte? Kanske någon av skribenterna fixade kokain till lördag som tröst åt de tunga saker som skrevs under veckan? Gynnade kriminalitet alltså.

Åkesson är så mycket viktigare för pressupplagor. Vänsterns utvalde skurk och hot mot demokratin.

Hade det inte varit Åkessons bröllop utan någon från vänsterhållet hade olämpliga gäster inte fått en rad. Median  hade ägnat spaltmeter för klänningar och hur mysigt det var med kärlek.

Kanske ett reportage från någon av våra klanledares bröllop nästa gång? Den gästlistan kan vara mer än intressant.

Vi har nu en uppmaning för varje politiker: ha en kontroll över vem du umgås med ur rätt moralisk synpunkt, definierad enligt press förstås.

PS1.Ingen lämplig bild men sten är ju bilden av svensk brottsbekämpning. Dessa är från Kinnekulle.

PS2. I Sverige är du oskyldig tills du döms enligt någon paragraf. När du har avtjänat ditt straff är du åter oskyldig. Moral är inte straffbart om det inte sätts i kriminell aktion. Komplicerat.

PS3. Stormen ökar. Nu vill jag ha en klar regel över vilka personer vi får känna och umgås med utan att bli dömda som parasiter, omoraliska, icke tillförlitliga mm. Visst vore det bra om vi bara umgås med de moraliskt högstående personerna men jag tror inte det finns så många sådana kvar.

PS4. Nu ylar helgonet Busch att hon minsann inte hade gått på Åkesson bröllop om hon vetat vilka omoraliska människor gick dit. Påminner bara om hennes obehagliga husköp och strid med en gammal man. Det var omoraliskt.

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/nationell/2024/februari/totalt-62-000-bedoms-aktiva-eller-ha-koppling-till-kriminella-natverk/

Hur var leden West Highland Way?

Utvalda

Publicerat av

Hur svår är en led? Det mäts nog med kombination av din benstyrka, nivån på din kondition, ork och lite ålder också. Samt viljan att klara det. Jag tror att viljan betyder ibland mer än konditionen.

Hur svår var West Highland Way? Inte alls svår kan jag säga. Men det fanns jobbiga upp- och nedgångar samt väl så kämpiga bitar längs stranden av Loch Lomond. Ja, man går inte på stranden utan på en stenig kant. Jag bedömer förstås enligt min 82 åriga kondition och bristfällig träning. Jag tältade i stället de tjusiga hotell som fanns tillgänglig vid den skotska leden. Många andra fick sin packning fraktad mellan hotellen. Jag bar förstås min.

Hur var då leden? Varierad. Fin. Usel. Enkel. Allt.

Efter att ha bokstavligen kravlat uppåt och glidit på rumpan neråt funderade jag om jag någonsin hade vandrat på en bit av led i  sämre kondition.

Nej. Inte.

Det var dag  6 mellan Inversnaid och Inverarnan längs Loch Lomond. Stig var det knappt, bara lite yta av lera mellan stora och mindre stenblock. Mina ben räckte inte alltid till att kliva upp och ner. Jag hade dessutom tränat helt fel. Jag gick i skogen. Jag borde ha klivit på trappsteg, två, tre trappor i taget. Nu fick jag bokstavligen kravla upp och ner några gånger.

Dagen före hade också varit bitvis hård. Leden längs sjösidan Loch Lomond  var helt enkelt jobbig. Men sedan tältade jag på en magisk plats, som jag hade bokat och betalt, Lochan Maoil Dhuinne, en näs mot vatten. Friden var genast total. Endast fem tillåtna tältplatser, Det är fri tältning i Skottland men vissa områden var förbjudna, som just  stranden på Loch Lomond Nationalpark.

Men nu var det jobbigt värre. Jag insåg att en gammal kvinna med korta ben  och denna bit av leden var en usel kombination.

När leden lättade  kokade jag soppa och kaffe. Märkligt vad allt kändes så bra igen.

West Highland Way är helt enkelt varierad terräng. Den börjar med parkvägar. Går genom fårhagar, byvägar, smala landsvägar och igen på en stig genom kullar av gräs. Skogar, lärk och rönnbär, stora ekar, ibland en känsla om sydligare platser. Sedan går leden upp och ner, upp och ner. Den första uppgången är leden mot och förbi Conic Hill, gränsen mellan det skotska låg- och skotska höglandet. En stenig väg upp och en stenlagd ner. Men  allt beror också på det skotska vädret. Kunde ha varit en fin stig om det inte hade regnat och haglat både upp till kullen och ner. Dock var det skotska vädret sedan nådigt hela tiden med även sol i flera dagar.

Skottar stenlägger stigar. Det är fint i torr väderlek.

Efter sjöstrandens mödor kommer man så småningom till Bridge of Orchy och  Rannoc Moor, de höga bergen och det skotska  hedlandskapet. Genast  infinner sig  en magisk skotsk känsla, det var så här jag föreställde mig högländerna.  Gräs och ljung, dalar omgivna av höga toppar, ruiner, ett ensamt får, inga andra än jag. (De andra går alltid snabbare än jag.) Känslan att den skotska historien har utspelats just här, med strider, böner, ära, kärlek och falskhet…

Det är bara magi.

Alldeles i slutet mot Fort Williams går leden på en bred grusväg. Den biten neråt tog värst på knäna, sa en ung man som vilade vid vägkanten. Vi beundrade Skottlands och Englands högsta berg, Ben Nevis 1344m en stund. Sedan kom asfalten, bilarna och snart var man i en stad med en genomfartsled och bara längtade tillbaka till tystnad och West Highland Way. De 154,8 kilometerna tog slut alldeles för snabbt.

Det tog mig tio dagar men ett av de var en resdag till leden och den näst sista dagen vände jag om en bra bit för att kunna ha en natt till i ödemarken i stället nära civilisationen.

Vad är ödemark och vad är civilisation är dock en svår fråga idag, om du ser på nyheter från Världen.

Ben Nevis, en gammal vulkan 1 344m.

Om film och Skottland på West Highland Way nästa gång.

Om språk och hjortar.

Utvalda

Publicerat av

Jag hade passerat Tigh-na-sleubhaicg  och Lairig Mor, näst sista dagen på min West Highland Way vandring. Det första huset var raserat, ytterväggarna visade än dess tidigare konstruktion. Den andra hade lite stenar kvar. Århundraden sedan gick kor och får här på sommarbete, människor bröt sten och byggde  murar för att skydda djuren och mot den fientliga omvärlden. Många krig har  pågått här, ofta mellan religiösa grupper som 1645 slaget om Inverlochy.

Nu var  dock inga slag i gång utan något djur ylade. Den lät som en varg. Ett kraftfullt upprepat ylande löd genom dalen, någonstans uppe på berget. Jag spanade men ingen rörelse syntes. Det fanns ju inga vargar i Skottland, de försvann redan på 1700 talet. Ända trodde jag mig kända igen ljudet från en vargnatt i Hamra.

En man kom mot mig och jag undrade vad det var.

Hjortar som slåss om sina honor, sa han.

Men de låter inte alls som i Kingshouse. Där slogs hjortarna halva natten nära tältplatsen, sa jag. .

Varje område har sin dialekt, sa han. Går du bara tre mil åt något håll så låter hjortarna helt annorlunda.

Som vi människor alltså?

Kanske är språket det mest ursprungliga vi har? Det äkta? Även bebisar gråter med olika toner beroende på sin plats i Världen. Vi har vår egen tonart, ihop med de andra i vårt närsamhälle

Sedan möter  vi Staten, vad de ser som rätt språk. Det har till och med förbjudits barn att prata  språk som inte har ansetts rätt i skolan, speciellt de udda dialekterna. Idag pågår kampen om att alla skall lära sig det språket som majoriteten talar, i vårt fall svenska. Men, vi har en flora av språk, som i Babels torn. Oavsett Staters vilja att rätta till våra uttal och uttryck.

Du pratar inte till din baby ett språk du inte kan riktigt. Du pratar ditt hemspråk. Ditt språk. Du förmedlar ett arv av uttryck.

När vi tar till oss ett nytt språk förlorar vi en del av vårt känslouttryck. Även i Sverige har vi områden där språket är så fattigt att bara de invalda förstår. Dock är språket det som förenar oss. Eller lämnar oss utanför.

Själv har jag förlorat utvecklingen av finskan. Det finns så många nya ord och uttryck jag inte kan och förstår efter mina 60 år i Sverige utan andra finska kontakter än julkortsnivå.  Men även mina äldre släktingar där borta har svårt med alla de uttryck som har kommit till när Världen tränger sig på och vill ha sin del i språket. Jag bryter dock på finska. Jag har tröstat mig med vår drottning inte heller har den äkta svenska tonen i sitt tal.

Och – vad är det äkta svenska språket idag?

När jag skriver detta har jag nått till slutet av West Highland Way, från Milngavie till Fort Williams, 154,8 kilometer. Låter kort men leden är bitvis svår. Jag bor nu några nätter i Bed- and Breakfast i slutpunkten Forth Williams. Jag förstår inte vad skottarna säger. När de ser min  oförstående min byter de till engelska, den engelskan  vi andra kan.

Jag tror att språket och språkets tonart är vårt arv, det vår biologi och omgivning har lärt in, det som sitter lik vårt eget djupa uttryck av känslor. Vårt fönster inåt och mot Världen. Även djur har sin egen ton beroende på födelseplatsen och den omsorg omgivningen erbjuder dem.

Jag frågade en gång en pojke med vilket språk han tänkte med. Hans omgivning försåg honom med tre språk, två i familjen och en i skolan. Men han visste inte vad jag menade. Han ägde inget språk. Något att tänka till når politiker vurmar för nya språkbud.

Mer om West Highland Way, årets andra vandring, i nästa inlägg.

Tigh-na-sleubhaicg