Nomadland – film och verklighet i tiden som pågår nu.

Dag 139 på PCT kom jag till Trout Lake som hade service i form av bra mataffär, restaurang och dusch. Dessutom hade de gratis busstransport från och till leden två gånger om dagen. Jag hade tältat vid Deer lake, mile 2215 (bild ovan) och hade ca 17 mile till platsen där bussen hämtade vandrare morgon och kväll. Det var lättgången skog. När jag närmade mig forest road 88 träffade jag en man med en svampkorg och ölburk.

Han var sliten, kanske 65 år. Han undrade om jag hade sett svamp vid leden. Jag berättade vart, men kunde inte namnge alla.

Ville jag ha lift till Trout Lake? Han skulle dit och sälja de svampar han hade och handla mat.

Vi gick till hans bil, en sliten minibuss. När han öppnade dörren föll skräp ut. Han ursäktade sig. Han drack upp ölet och slängde skräpet i en sopsäck. Det var tydligt att han bodde i bilen.

Skulle jag verkligen sätta mig i den bilen? Ja, vi åkte. Presenterade oss. Jag frågade om hans svamp plockning.

Han bodde i bilen från vår till höst, tills vintern gav vika och återkom. Annas hade han en plats i Portland. Han hade arbetat med vägbyggen, kört de tunga vägmaskinerna. Sedan gav kroppen upp. Inte bara kroppen utan vägbyggen, man måste åka än längre bort för att få arbete. Många av hans vänner blev arbetslösa, som han. Några hade dött av olyckor eller supit livet av sig.

Han var rökare och lungorna betalade för det. Alla vägarbetare var rökare. Man satt vid vägkanten under väntan och rökte. Nu rökte han en cigarett om dagen, kanske två. Det hade ingen betydelse längre.

Han trivdes i naturen, åkte runt i Washington delstat sedan arbetslösheten, plockade bär och svamp, högg ved till gamlingarna för mat. Andra påhugg. På mörkaste vintern kunde han vara mer stabilt bosatt någonstans och hitta något arbete för några månader men sedan kom oron i kroppen och han packade sin gamla bil. Samhället hade föga bruk av honom. Han hade lika lite bruk av Samhället.

Han satt ute i solnedgången och kände sig lycklig trots att han inte ägde något mer än bilen och sig själv. Jag bekräftade att jag förstod. Jag kände det själv. Jag hade sällan varit så lycklig som under månaderna på PCT. Tältet, ryggsäcken och jag. Människor jag mötte vilka berättade om sina liv.

Utsikt mot Mt. Adams vid vägen från Trout Lake

Ja, han var Trumpanhängare men Trump skulle inte hinna rädda landet. Vad som helst kunde ske för att få den utbölingen från makten.

Han lämnade mig framför mataffären. Jag ville bjuda på honom kaffe eller mat och försökte ge honom en slant men han avböjde bestämt och sa att samtalet var lön nog.

Igår såg jag ”Nomadland”. Det var som om jag hade mannen med den skitiga bilen med mig på soffan.

Färgerna i filmen är gråa, bruna, färglösa. Musiken tränger sig inte på, den sugs in av bilden. Varje ruta är en helhet för sig, en historia. Varje person är verklig, en del spelar faktiskt sig själva. Det sker inte mycket men det som sker har djup. Det är filmat som om kameran bara hade följt några människor i deras liv, inte att det är film, bara verklighet.

Man sitter nästan andlös utan att röra sig. Få filmer har berört mig så mycket. Jag känner så igen mig. Att vara från allt och fri, även om det bara är en inbillning.

Nomadland” är en beskrivning om de fattiga amerikaner, fattigpensionärer, de anständiga fattiga, de som inte är ”inne”, de som inte krossar affärsfönster, demonstrerar på gatorna, de som inte polisen går på knä för. De obehövliga. De som knappt någon bryr sig om. Människorna som blev liksom över när framstegen svepte över landet. De olönsamma vars arbete las ner, vars hem stängdes och förföll, vars Samhällen blev inte ens turistattraktion för de stängda platserna var för många. Överlevare från livets katastrofer.

Kanske var några av dem även sökare, de som ville ut, se landet, hitta livet. De som samlades på husvagnsparkeringar och intalade sig att de har ett självvalt liv att leva. Förnöjsamhet över det lilla, det man har och inte saknad över det man inte äger. Inte hemlösa utan bilen som självvald hem.
Roadmovie? Nära. Men de fasta platserna och människorna är viktigare än vägen. Likasinnade personer möter varandra. Platser dit man återvänder, där det finns arbete en viss tid. Människor man möter åter och bryr sig om.

Det händer ingenting. Det händer hela ens livstid. Sakta byggs bilden av några huvudpersoner upp. Deras liv, misstag, hopp, förluster, försök att ha värdighet som en människa.

Filmen väcker frågor som är så aktuella i Sverige, inte bara i USA. Varför skall du bry dig om Staten när Staten inte har brytt sig om dig? När dina saker finns i ett förråd och du har ingenstans att sätta de? När pengarna inte räcker? När de enda som bryr sig är som du? Vi har hemlösa i Sverige, i portgångar och under broarna, de åker inte vanligen runt med en bil här. Bara välgörenhetsorganisationer som bryr sig – kanske – för även dessa värnar idag mer om de nya, det som är PK, inte om de gamla som byggde landet. (Undantag: Vid din sida i Stockholm)

Frances McDormand spelar Fern, huvudpersonen och hon belönades med Oscar. Hon är makalös. Hon spelar också i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, hon fick Oscar för det. Fargo 1996 likaså. Hon är 64 år, på toppen av sin karriär och av hög klass.

”Nomadland” fick också Oscar för bästa film och regissör Chloé Zhao för bäst regi.

Så, har du inte än sett ”Nomadland” eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har du någonting absolut lysande att se framemot.

Läs gärna mer om ”Nomadland”, speciell Trivia på IMDb som ger bakgrund till filmen.

Och nej, alla recensenter har inte gett filmen en hyllning. Skit i dem, du kommer att sitta andlös och se livet ur en annan vinkel.

”Nomadland” bygger på en reportagebok av Jessica Bruder om amerikanska fattigpensionärer på drift ”Nomadland Surviving America in the Twenty-First Century”.

Och så läser vi Katerina Magasin för hon spar inte på krutet:

Ensam med tält i naturen är en stund av frihet.

Hur hittar man en extra magisk tältplats? För mig är det oftast slumpen, sällan aktivt letande eller något i förväg prickat in på kartan. Jag går tills jag är trött eller tycker att nu var det nog för idag. Så en del platser kan bli mindre bra och andra något att minnas.

Att tälta ensam på en öde plats ger en möjlighet att fly från Världen och allt som pågår en stund. Nödvändigt i dagens värld och Sverige.

En av de magiska platserna var stranden vid Virihaure (samisk stavning på kartorna: Virihávrre) Det går inte att tälta där nu mera. Helikoptertrafiken går hela tiden. Turismen har övertagit platsen. Men då i augusti -93 var min ensamma tältplats på sjöstranden.

Bilden tagen från stranden, Norge i bakgrunden, när ljuset är rätt och den speciella solnedgången gömmer sig i blå moln. Bilden har varit på några utställningar, även utomlands. Bilden hänger nu hemma hos mig.

En favoritplats är högplatå Luohttolahko, Sarek, där man kan hitta enstaka tältplatser på höjd 1200. Platån är omringad av höga toppar. Bilden är från Luohttojavrre. En natt i augusti 2002 var det klart, tyst och meteoritregn. Troligen Alfa Capricorniderna. Det var som om Världen hade slutat existera. En av de magiska stunderna i livet.

En inte så tyst men vacker tältplats finns vid vattenfallet Kutjaure, en bit norr om STF stugan. Jag har tältat där några gånger. Kutjaure är på Nordkalottleden från Vaisaluokta.

Under Norkalottledsvandringen 1995 kom jag till Reisadalen i Norge och tältade vid Mollisfossen. Jag vadade över till en sandbank och fick en nästan myggfri plats eftersom det blåste. Mollisfossen är totalt 269 meter med, ett fall på ca 140m.

Det går snabbt att flyga till Alperna. På morgonen flög jag till Geneve, tog beställd transport till Chamonix, handlade, tog lift upp till Planpraz och började gå längs Tour du Mt Blanc och slog tält när det var mörkt. En av mina tre Tour du Mt. Blanc turer, detta år 2012.

Utsikten från tältet i Landmannalaugar var fint. Men om du såg åt andra hållet visades sanningen om platsen. Fullt! Korsade Island 2004 från Glerhallavik i norr till Porlakshöfn i söder och gick också den rösade biten Laugavegurinn. Islands natur är fantastisk.

På PCT, 2018, fanns många magiska platser. Naturen var ju annorlunda med öken, vulkaner, höga berg… En natt tältade jag i en lavafält, Det var en usel sned plats men med utsikt mot en vulkan Mt. Rainier i solnedgång.

Ibland var det omöjligt att hitta en plats. Det mörknade och efter solnedgång är tiden i naturen djurens, inte människornas. Jag gick och gick men ingen plats. Sedan såg jag en tvär nedgång och i början av den fanns plan yta på cirka tre meter. Det räckte, bara jag var varsam och inte trampade utanför. I horisonten syntes ett vulkan, vilken det nu var. PCT 2018 mile 2360.

På Gutthroat pass, Washington, fanns lite vinskydd av sten, fin utsikt och på natten kom snöfall. Det var så vackert, landskapet var klädd i mjuk snö men leden försvann.

Det sista året har jag vandrat på Sörmlandsleden eftersom Covid tog död på alla resplaner. (Ovan en tältplats i skogen.) Utöver Sörmlandsleden och skogar runt mig blev det promenader vid havet i Umeåtrakten. Var och en som har längtat utomlands det senaste året har fått leva på minnen. Allting är än osäkert. För min personliga del finns också åldern som begränsning. Eller inte. Ingen av oss kan sia om morgondagen.

PS. Bilden på blogghuvudet är dag 110 nära Fish Lake, Hwy 140 Oregon.

Det som gnager sönder oss…

Vad är grundvalen i ett samhälle? Vad binder ihop människorna? Vad skiljer dem åt? De är bra frågor så här efter polismordet, mordet i Flemingsberg, en skjuten i Upplands Väsby och ovan det en attack på IT system som stängde affärerna för Coop med flera. Allt på bara få dagar.

Statsministern skröt efter polismordet::

Sedan vi tillträdde hösten 2014 har vi arbetat mycket målmedvetet med att öka tryggheten och med det också sett till att polisens verktyg, antal poliser, polisens resurser stärks hela tiden och skärper lagar. Vi har faktiskt nu 1000 ungefär fler människor bakom lås och bom, brottslingar, sedan den här offensiven påbörjades.

Statsministern är glad att vi har 1000 fler brottslingar bakom lås. Borde han inte vara orolig, ledsen, helt utom sina sinnen och beklaga sin oförmåga över att inte ha hindrat ytterligare 1000 brottslingar att göra vårt liv uselt. Han förstår inte att denna kriminalitet gnager sönder vårt Samhälle.

Det innebär inte heller att det är 1000 brott som har skett utan var och en kan ha flera brott på sitt obefintliga samvete. Man får ju rabatter. Det är inte så att brotten läggs ihop och du får fängelse för allt. Det kan vara bara en klapp på axeln som samhällstjänst. De kriminella vill ogärna sitta inne. 700 dömda lär vara på vift och inte villiga att installera sig bakom lås.

Jag undrar vad de gör? Hjälper gamla damer över gatan?

En gång uppmanade jag och lyckades få en kriminell patient att inställa sig i ett fängelse och avtjäna sitt straff på fyra månader. Han knackade på fängelseporten. Personalen var totalt förbluffade. De ville gärna träffa mig och höra hur jag gjorde det. Vilken form av terapi var det? Nej, terapi var det inte utan en utskällning. Jag var inte professionell ett dugg, bara som en ilsken häxa i stället en terapeut.

En polis i tjänsten är mördad. .En pojke som borde gå i gymnasiet men har valt en annan yrkesbana är nu misstänkt för polismord. Han var inte helt okänd. För drygt ett år sedan dömdes den nu aktuelle 17-åringen för mordförsök, efter att ha knivhuggit en man på spårvagnen med en kökskniv, till sluten ungdomsvård.

Nu sitter han anhållen misstänkt för mordet på den 33-årige polismannen.

Vilken var situationen vid utskrivning från SIS-hem? Skola? Arbete med laglig lön? I fortsatt behandling på hemmaplan? Eller, vilken terapi var så totalt misslyckad?

Dags att införa någon typ av ”omskolningsläger” för de unga kriminella vars föräldrar inte klarar av fostran och inte de berömda fritidsgårdarna heller.

Flera SIS hem har fått kritik över sin behandling av de placerade unga. Jag tycker vi bör sluta med att blanda ungdomar som har drog- eller andra sociala problem med dömda kriminella i SIS hem. Vi bör införa igen någon typ av ungdomsfängelse för dömda ungdomar med låsta dörrar. Är man gammal nog att göra brott är man gammal nog att sitta inne. Det kan dock finnas drogproblem inblandade och brist på skolgång. 8 timmars dag med arbete och skola är bättre straff än dessa meningslösa behandlingar, övervakningar, samhällstjänst och böter som aldrig betalas.

Låst dörr, högt staket, noll mobil. Avlyssnade nödvändiga samtal. För deras skull, så de inte kan göra flera brott. För vår säkerhet på gatorna. Den som inte kan svenska skall ha möjlighet till svenskstudier. Utslussning till arbete. Det går att ändra livet om man vill. Eller återvända. Kanske med hela familjen som inte fungerar i vårt Samhälle. Människor från världens olika hörn är inte lika, inte med samma inställning och preferenser till livet. Svenskar är faktiskt ganska extrema i sin uppfattning om Världen och Samhället för att inte nämna religion. Inte så enkelt att bli ”svensk” när man kommer från helt andra, motsatta förhållanden.

Jag kan inte förstå hur dessa invandrare kriminella klaner har tillåts leva och frodas här när de är kända av polisen sedan länge. Vi betalar brotten, skadorna och håller kanske kriminaliteten uppe med diverse bidrag medan dessa klaner har noll respekt för Sverige och ingen som helst intresse att integrera sig med annat än med vårt bidragssystem, än mindre att assimilera sig.

Mår de inte bättre i sina hemländer där livet styrs av en klan inte av svensk missriktad humanism och åratals försök att integrera dem i vårt samhälle? Ja, vi har ju delat ut medborgarskap som karameller så vi kan inte lämpa ansvaret för något annat land.

Det är vårt eget misslyckande. Kanske felberäkning? Kanske naivitet? Inbillning att bidrag gör folk lyckliga och anpassade så de älskar oss?

Vi har misslyckats fullständigt när andra generationens invandrare är mer kriminella och alienerade från Samhället än den första. Nio – tolv års skola har inte gjort någon nytta. Barn från klanvälden blev inte svenskar. Ar det någon som trodde det?

Det måste vara påfrestande för alla invandrare – majoriteten – som går till arbete, hjälper sina barn med läxor och till och med grillar på Midsommar när vissa av deras landsmän säljer knark och skjuter runt. Är det så? Varför hörs det bara några udda kritiska röster? Mest är det vi svenskar som gnäller.

Rädsla, antar jag. Vi är flera som har anpassat livet för att känna oss tryggare.

Integration är ömsesidigt, assimilering inte. De politiker som importerade och tillät klanvälde i Sverige borde dömas och utvisas till någon förort som har förändrats till ett område utan svensk lag och få som föredrar det svenska språket. Kan inte Löfven flytta till någon så kallad no-go-zon i stället sin trygga palats? Integrera sig? Ta med alla MPare och Centerpartister även de som än tycker Reinfeldt var en landsfader.

Det finns svenska skurkar. De svenska skurkarna får vi stå ut med. Svensken gement är dock ganska laglydig, få våldsbrott.

Tänk efter: vad är svenskt för dig? Vad vill du inte förlora? Kanske finns det ingenting längre, bara en multikulturell bränd soppa? Det kanske är ödemarken som är den sanna bilden av svenskt identitet idag, den förlorade svenskheten som var så framgångsrik – förr.

Myggornas älskling?

När jag kom hem från Umeåtrakten två veckor sedan var jag myggbiten överallt med stora röda utslag. Norrlandsmyggen var extra aggressiva. När jag sedan gick hemma genom skogen 24 kilometer fick jag säkert femtiotal myggbett. Axlarna ar sönderbitna fast jag hade ryggsäck och dubbla tröjor.

Jag är helt enkelt allergisk för de små jävlarna.

Jag har provat alla knep även de tokiga som att äta något speciellt som myggen ogillar före utevistelsen, provat nog alla myggmedel och ingenting hjälper helt. Det fanns ett myggmedel som fungerade ganska bra men det blev förbjuden eftersom den kunde vara skadlig på daglig användning.

Vem använder myggmedel dagligen? Under vintern också?

Jag är den som alltid är mest myggbiten. En miljon mygg älskar mig. De kan väl inte ha fel?

Jag vandrar helst mot hösten när myggplågan är mindre.

Jag har en kortärmad + en långärmad tröja eller långärmat x2 oavsett vädret. Aldrig bararmad. Långbyxor av tjockare material, inte tajts eller shorts. Drar strumpan över byxorna. Coretex jacka ovan så fort det blir lite kallare. Mössa, myggnät. Handskar. Myggmedel, ja, fast det är nära värdelöst på mig.

Hur jag än gör hittar myggen ett sätt att attackera. Och, man måste ju stanna till och äta.

Jag har några knep för att hålla myggen längre bort från min lunch på en vandring,.

Gå högre upp om möjligt för lunchpaus. Eller en blåsig plats. Byt tröja. Mygg söker sig till svett. Lägg din svettiga tröja långt från dig. med en sten ovan så den inte flyger bort.

Ta ut det du behöver för lunch och lägg ryggsäcken långt från dig.Ta av skorna och lägg också de långt från dig.

Förhoppningsvis samlas nu myggen vid din utrustning, inte runt dig eller i alla fall delar de på sig i olika lag.

På kvällen sätter man tältet på icke gräsyta gärna högt. Tälta inte på ett tältläger. Ja, det kan ju finnas någon som myggen älskar mer än dig, men varför ta risken.

Man sätter upp det nedersta lagret, myggnätdelen. Kastar in ryggan och stänger snabbt. Sätter upp resten. Tar av sig skorna. Dyker själv in i tältet snabbt. Nu packar man upp.

Laga mat gör man långt från tältet.

Och sedan blir man myggbiten ändå. Då smörjer man myggbetten med Hydrokortison salva. De bett som blöder sätter man sårsalva och plåster på, svårare att klia.

Det finns diverse teknik som påstås hålla myggen borta. Kanske. Men på en tur måste man tänka på varje gram. Det ska vara så lätt som möjligt att bära och allt skall fungera hela turen. Så vill du prova något gör det. Om inte är det bara att stå ut ifall du är myggens älskling.

Jag var förvånad över bristen på mygg på Pacific Crest Trail. Jag hade blivit varnad redan i San Diego hos Rei i (sportaffär) om myggplågan i Norra Kalifornien och Oregon när jag handlade det sista för turen. Köpte myggmedel. Men myggen var sällsynta 2018. Bara dag 104, mellan 1460 och 1485 mile, vid Mc Cloud river, skrev jag i dagboken att myggen var riktigt besvärande. Visst, det fanns ibland några mygg, en gång fick jag en getingarmé på mig som var värre, men i stort var det ett myggfritt år tack vare låg snönivå på vintern och snabb avsmältning. Vilken otrolig tur jag hade! Jag tältade nästan alltid högt upp för höjd fanns det ju gott om.

Det får bli någon vandring lite senare när myggplågan är mindre. Det ser inte ut att utlandsmöjligheterna blir öppna i år heller, om inte sent i året. Det är bara vänta och se.

Tänk även att mygg är mat för fåglar. Och vi alla vill fåglarna väl.

Har du någon suverän knep mot mygg? Dela gärna med dig.

Bilder: överst: mygg som svärmar bits inte, mitten : tältning i hög höjd Luottolako, Sarek, sista bild på väg mot myggarea Mt, Shasta i bakgrunden.

Mer om myggplågan. Jag ser nu att jag har fel blodgrupp.

https://www.ttela.se/nyheter/regionalt/den-h%C3%A4r-blodgruppen-verkar-myggen-gilla-mest-1.50602050