Stroke är den vanligaste orsaken till vuxna funktionsnedsättningar och en av de vanligaste dödsorsakerna, men tack vare förbättrad vård överlever allt fler. Cirka 25 000 nya fall per år.
Cirka 5 000 till 6 000 personer dör av stroke i Sverige varje år, även om siffran varierar något från år till år. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i landet, efter hjärtsjukdomar och cancer. Sverige drabbas också ungefär 20 000 till 23 000 personer av akut hjärtinfarkt varje år.
Att drabbas av både hjärtinfarkt (hjärtat) och stroke (hjärnan) samtidigt eller nära inpå varandra är ovanligt men möjligt, då många underliggande riskfaktorer som högt blodtryck, rökning, diabetes, högt kolesterol och hjärtrytmrubbningar ökar risken för båda tillstånden och jag hade inget av det. Men ändå skedde det. Sjukvården klagade lite på blodtryck men den var ungefär normal finsk. De sa att jag var i mer än god kondition för min ålder. Inte så märklig jag hade precis dagen innan avslutat en 80 mils runda med tält. Utomlands skulle man bli ett studieobjekt. Det finns långa uppföljningar av dessa sällsynta patienter men inte här. Egentligen vill ingen ha gamla patienter som bara tar tid från vården och skall ändå dö snart. Min VC vill inte ens skriva ut mediciner, de försöker bara bli av med en. Man måste vara frisk och haj på alla sjukvårds appar för att överleva som patient.
SÅ efter 4 månader som patient har specialisterna sagt adjö och skuffat en ut till en ovillig Vårdcentral. Det känns som om VC läkarna används som springpojkar till specialistrna. Och VC vill i sin tur att någon annan skall ta patienten. Ja det finns säker utmärkta vårdcentraler men inte den här. Det går inte att lista sig någon annanstans för ingen vill ha en sjuk gammal kvinna. Jag har inte ens använt VC för egen räkning tidigare så det borde finnas en pott för mig, orörd. De får ju pengar per patient. Kan du inte gå någon annanstans undrar de när mina mediciner tog slut, Kan du gå tillbaka till rehab kanske och de sköter dina mediciner, var det inte där du började ta några. Deras ansvar inte vårt. Kanske Akuten då tänkte jag det var ju dit jag hamnade först. Ni hör att jag är grinig.
Så strokedoktorn är avslutad, hjärtläkare likaså. Hemtjänsten har gjort sina sista besök, nu har jag 5 timmar per månad att använda eftersom det har alla över 75 år i den här Kommunen, du betalar normal timtaxa. Det var tyst på morgonen, ingen ringde på, jag steg upp först 11. Har haft besök förra veckan av ett hjälpsamt barnbarn, som stått för städning och burit hem inköp och bringat lite normalt ungt liv här. Så idag var det återgång till en vanlig dag som förr inga besök inget hjälp bara jag. Det kändes lite kymigt efter de 4 besök om dagen jag har haft sista två månaderna. Ett tag var det några till även på natten.
Rehab hemma har varit ett skämt. De har inga resurser. Min son har stått för smarta hjälpinstallationer och jag har fått en träningsmaskin här hemma. Rehab har dykt upp ibland för att sedan bara försvinna utan ord.
Så nu är ja mig själv. Tränar och kämpar med vissa saker som inte fungerar till fulla, de som behöver två händer. Hittar lösningar. Gör små planer för tiden som kommer. Räknar kallt att jag kan fortsätta mitt liv ett varv till och det skall inte vara på soffan. Men än håller jag hårt i rollatorn när jag går ute, men rullstolen står stilla i ett hörn ifall att. Det finns kvar några läkartider för problem som hittades vad jag inte hade en aning om och inte har besvärats av men troligen blir det adjö för dem också. Vissa saker går inte att göra med en vars hjärta stannade.
Något ska man ju dö av. Jag är inte av den ängsliga typen. Men vetskapen att tiden har krympt är närvarande. Carpe diem.
. Lord Byron sa ”Jag förväntar mig aldrig något – carpe diem – det förflutna är åtminstone ens eget, vilket är en anledning för att försäkra sig om nuet”
Och i det förgångna finns en del upplevelser knapp få om inga har gjort. Jag får leva lite på minnen, de goda och glömma de mindre bra.
