Misstroende som dagslända?

Jag skrev i förra inlägget om det obetalda arbetet. Ett obetalt sådant har blivit extra aktuellt under året med covid: äldreomsorg utfört av andra än den kommunala/skattefinansierade omsorgen. Köerna till boenden är borta. Idag finns det tomma platser. De äldre klarar sig själva eller anhöriga tar hand om de äldres hjälpbehov. Politiker har tyckt att de gamla ska bo hemma så länge som möjligt. Nu blev det så, med hjälp av virus. I oktober 2020 bodde 78 000 personer på ett äldreboende, jämfört med 82 000 året före.

Var coviddöden orsak till att åldringarna inte längre ville hamna i den allmänna vården? Där dör man, ensam, morfindrogad, utan läkare och anhöriga bredvid. Kanske just förbudet att få träffa sina anhöriga under den sista tiden i livet har minskat lusten att bli instängt i ett boende. Man hankar sig hellre fram. Fångar har haft det bättre än de gamla under covid. Där grep JO snabbt in om deras begränsade rättigheter.

Eller har vår uppfattning om vikten av de äldre generationerna i våra liv förändrats när döden har kommit närmare oss? Det året vi insåg vår dödlighet i dagliga TV shower. Har de gamla fått ökad värde för vårt eget välmående?

Det har visat sig – även i massmedia – att den offentliga vården inte alltid var den bästa för våra gamla. Vi hade inte äldreomsorg i världsklass även om S ropar så regelbundet, speciellt i valtider. Omsorgen var som en kuliss i Musse Piggs, Kalle Ankas och Långbens resa, den som skylde soptippen. Som att personalen kunde sakna det svenska språket och adekvat utbildning. Skyddsutrustning fanns inte. Mer… Politikerna sket i både på de gamla och deras vårdare. I annat fall hade ju utbildning, bra lön, skyddsutrustning, nog med personal och livskvalité för de gamla varit i prioritet. Att arbeta inom äldreomsorgen hade då varit högt uppskattad arbete, avlönad därefter. Inte något vem som helst kan arbeta med.

Nu finns tomma platser. Man sparkar redan folk. Inte kom politikerna på att använda tiden för personalens utbildning och även svenskstudier. Vore inte den dåliga efterfrågan på äldreomsorgens tjänster ett utmärkt tillfälle för upprustning och utbildning?

Kostnadsläget tillåter inte att äldreomsorgen har hög klass. De gamla är olönsamma. Det finns så många hål att täppa till i en Kommunbudget.

Men jag undrar, är det bara covid och död som har fått anhöriga att ta över omsorgen av sina gamla? Kanske polletten ramlade in? Larmet om bristande kvalité i vården blev så tydlig. Det var faktiskt sant att hygien var eftersatt. Det var så att personalen kunde sakna adekvat utbildning. Det var sant att maten var mindre anpassad för de gamla. Det var även så att sjuksköterskor var bristvara, utevistelser obefintliga, livets guldkant inget man ens kunde stava till. Det var sant att morfin sattes in snabbt, så det blev rena dödshjälpen. Flera gamla ha fått dö ensamma under covid tid oavsett dödsorsak eftersom personalen hann inte och dörrarna var låsta.

Regeringen avskiljde oss från våra gamla i stället att handha skyddsutrustning. Anhöriga smittade vilt, inte personalen trodde de som tror sig veta.

Var det faktiskt lagligt? Skulle det ha hållit i en rättegång, att isolera folk ifall att de senare kunde bli sjuka och smitta? Jag tvivlar starkt på det.

Även efterfrågan av hemtjänst har minskat. Hade du hemtjänst var det aldrig samma vårdare som kom utan otaliga olika personer. Och du kunde inte få allt som du önskade och var van med. I ett smutsigt hem oduschad värmde du dina matlådor i mikron. Nidbild? Inte alltid. Städning vart tredje vecka får vilket hem som helst anfallas av damm och spillda saker.

Inte personalens fel. De kan ha ett schema som räknade minuter.

Vem anställs och hur arbete planeras kan inte personalen rå för, det är någon uppifrån som ger order som i sin tur har någon ovan som bara räknar pengar. Det är att finna sig i eller sluta. Visselblåsare är inte populära.

Jag tror – hoppas – att det har hänt något i tankegången, inte bara rädslan för smitta. Vi har insett att Kommun – det offentliga – inte alltid är den bästa vårdgivaren för våra gamla. Många människor har kommit på att det inte var värt att mista en gammal anhörig bakom låsta dörrar utan annan möjlighet till kontakt än vinka mot fönster. De som hamnar i ett äldreboende är sällan Internetfreak och vana att kommunicera genom det. Internet ersätter aldrig personliga möten. Människan är en social varelse.

Dock är lösningen att själv ta hand om sina anhöriga bara för dem med stabil, god ekonomi eller de som redan är pensionärer själva.

Många av de gamla som dog var i det övre åldersspannet och flera av dem hade andra diagnoser och behov av medicinsk hjälp. Men det blev så att de som dog avslöjade bristerna. Den utsatta hygienen. Vart skulle vårdbiträdena tvätta händerna? I köket? I personaltoaletten som kunde vara tre trappor ner? Hos någon boende? De döda larmade om missförhållandena. Nog har många av oss anhöriga både larmat och anmält förut men ingen brydde sig om det. Vi behövde ett för de gamla dödligt virus för att avslöja bristerna så massmedian vaknade och då var politiker tvungna att börja beklaga sig.

Det stöd och service som Staten och Kommunen lovade oss genom de styrande politikerna och skatteuttag håller inte måttet. De gamla gett dem ett misstroendevotum. Det kanske blir så att vi mer och mer kommer att tacka nej till Samhällets tjänster för de lovar mer än de håller. För lite personal i äldreboenden och daghem, indragningar av olika slag får till sist folk att protestera med fötter. De som kan. De lågavlönade får bara nöja sig.

Politikerna borde skämmas men de gör det inte. De lovar igen världens bästa äldreomsorg. De ger pengar för att forska om vården. Forska, när bristerna skriker ut? Och väldigt många går på det igen. Nu händer det! Förbättringar!

Misstroendet är som en dagslända?

Bild: Hade ingen bild av dagslända, det får bli en groda. Kanske lika passande.

PS. 30 procent av de 193 kommuner som har svarat på frågor från TT uppger att de i stor eller ganska stor utsträckning har tomma platser just nu. Ytterligare 44 procent svarar ja men att det handlar om ett fåtal. I Malmö stad står runt var tionde lägenhet tom i de kommunala äldreboendena.

Regeringen satsar ytterligare 120 miljoner på forskning inom äldreomsorgen. Pengarna ska fördelas över fyra år för att öka kunskapen om hur omsorgen för de äldre är organiserad. Vet de verkligen inte det?

Covid-19 pandemin har tydliggjort sårbarheter och vi måste stärka äldreomsorgen, säger Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning. Se gärna på hennes CV.

PS2. Det finns förstås äldreboenden som är utmärkta och vilka även har klarat sig väl från covid.

Livet är som att vara lurad på livet överhuvudtaget.

Ingen kan säga att läget i Sverige eller i Världen är något ljust och roligt, tryggt och kreativt. Så jag tänkte på trevliga 100 års minnen. Men dit hör också en sjukdom som tog en miljon personer per år i Europa.

Först en nyhet om plastpåsar.

En glad nyhet är Statens missräkning: plastpåseskatten. Staten trodde sig få in 2,1 miljarder på skatten, men icke. Vi har köpt egna kassar och använder de hopplösa papperspåsarna till frukt och grönt, eller egna flergångspåsar. De nya påsarna i papper är obrukbara till sopor, de håller inte för våta saker. Om de är mer miljövänliga än plastpåsarna som redan tillverkades av återbrukad material lämnas som övning för de miljöfrälsta.

Sedan skatten infördes har försäljningen av plastpåsar alltså minskat ordentligt. Svensk handel uppskattar nedgången till 75 procent.

Skatten har inbringat 174 miljoner kronor under 2020, visar Skatteverkets kommande årsredovisning. Det är drygt 1,9 miljarder mindre än de 2,1 som budgeterades för.

Men skärp er nu! Plastpåseskatten måste minska, gör revolution i liten skala, köp inga påsar! Minska ditt skatteuttag!

100 år sedan var det första riksdagsvalet då både män och kvinnor fick rösta. Nu mera finns kvinnor i alla positioner i Samhället, i Regering, Riksdag, Myndigheter och även på Elefantkyrkogården. Ve den som inte prioriterar kvinnor till något högbetalt än mansdominerat. Då får du som chef förklara dig varför du inte i år heller lyckas anställa en kvinnlig IT- tekniker eller programmerade från det ”missgynnade” könet.

Dock finns det nya grupper som också skriker om rättvisa enligt sin missgynnade ursprung, hudfärg, sex och egna val av kön vilka borde uppmärksammas rättvist . Hur blir det när kraven om att själv få bestämma vilket kön man vill ha blir faktum? Vissa politiker föreslår införandet av tredje juridisk kön. Räcker tre? Vem är då diskriminerad?

Rättvisa är föränderligt och orättvist hur man än gör. Ja, nu var jag diskriminerande med ordet ”man”. Fy på mig.

Tuberkulosvaccin (BCG) fyller också hundra år.

Efter 13 års forskning skapade de franska bakteriologerna Albert Calmette och Camille Guérin vaccinet mot tuberkulos. En av de stora medicinska framgångarna Världen har.

I och med inflyttning till städer på 1800 talet spreds tuberkulos lätt med fattigdom, trångboddhet och dålig näringsstandard som bidragande orsak. Under 1800-talet var sjukdomen dominerande dödsorsak inte bara i Sverige utan också i hela Västvärlden. I början av 1900-talet dog ca en miljon européer årligen av tuberkulos.

531 869 personer har avlidit av covid inom EU/EEA i skrivandets stund. Även nu skyller man delvis på socioekonomiska faktorer som bidragande orsak.

Än 1930 var tuberkulos den vanligaste dödsorsaken och stod för en tiondel av alla dödsfall. Efter andra världskriget påbörjades massvaccinering och effektiva mediciner tillkom. Vaccinet ingick i barnhälsovårdens program. Vaccination av barn slopades 1975, idag vaccineras bara riskgrupper vid behov. När jag fick arbete på en Kommunförvaltning och senare i ett sjukhus på -80 talet krävdes hälsoundersökning med lungröntgen.

Än finns det barn, nu gamla, som minns när deras mor eller far skickades till sanatorium och aldrig återkom.

Thomas Mann, (1924): sa i ”Bergtagen”: ”livet är som att vara lurad på livet överhuvudtaget” I boken besöker huvudpersonen Hans Castorp sin sjuke kusin i ett sanatorium. Men efter att läkaren konstaterat att även Hans Castorp är sjuk blir han kvar där i sju år. (Det är länge sedan jag läste den boken, knappt minns det.)

Under 2019 rapporterades 491 fall av tuberkulos i Sverige. Flest fall tillhör gruppen födda i ett annat land, de utan vaccinkampanjer.

Nej, vi vaccinerar inte eller provtar för smittor invandrare som kommer över gränsen. Den tiden är förbi.

Jag kom att tänka på tuberkulos nu när covid har begränsat våra liv. Det finns likheter. Livet känns som att vara lurad på en del idag. Den självvalda men av myndigheter rekommenderade isoleringen börjar tära. Dagarna är för lika varandra. Det är sex månader sedan jag träffade mina barnbarn och dottern som inte bor i Stockholm. De två andra barnen (ja, vuxna medelålders nu) träffar jag ibland ute.

Skogen är blöt, grå och inget än att vandra med tält i. Jag soffläser om långa turer i USA och korta i Norge. Regeringen tjafsar om åtgärder och räknar människor i olika situationer. Vaccineringen avancerar trögt. Det här blir långdraget, var så säker.

Bilder nederst: Hellemobottn i Norge och Mt. Hood i Oregon, USA. Överst: skog i Tullinge.

Pannkakor och glädjeämnen.

Den första juni 2018 kom jag till Cajon pass, Kalifornien, under min PCT vandring. Det var än tungt att gå men ett slags förändring hade skett de senaste dagarna. Jag var inte slut när natten kom utan kunde vandra en bit till i jakt på en bättre tältplats. Skavsåren började bli härdade. Jag hade gått 345 mile vilket var en väldigt långsam takt, ca 19 kilometer om dagen. Jag var så otränad att det var ett under jag kom så långt utan kollaps eller att ge upp.

Ge upp hade jag ingen tanke på. Vandringen var alldeles för fantastisk för det.

Natten innan hade jag tältat i en håla mellan buskarna någon kilometer från passet. Det var blåsigt men de risiga buskarna gav viss skydd. Jag ville inte gå ändå till Cajon pass med vägar och järnväg och risk att inte hitta en tältplats. På morgonen skulle jag fylla på mat. Det fanns en bensinmack och hamburgerbar på platsen.

Morgonen kom och jag var hungrig, som alltid. När Mc Donalds skylten syntes började jag nästan springa. De hade pannkakor till frukost. Pannkakor med sylt och grädde! Till det kaffe, juice, ägg och bacon. Vilken lyxfrukost. Vid mitt bord fanns ett eluttag, jag kunde ladda min Garmin.

Det var de godaste pannkakorna jag hade ätit i mitt liv. Ja, det var fettet och sockret som talade men ack så gott det var. Jag var så nöjd. Mätt, för en stund i alla fall. Jag såg några andra vandrare som också åt pannkakor och vi nickade och log mot varandra.

Pannkakor som glädjeämne för dagen? Det finns många små händelser, glädjeämnen, vi låter bara passera. Det är som om de små tingens glädje vore inget att minnas, behålla och tänka över. Som om de inte hade betydelse för helheten, bara de stora sakerna, värderade i pengar kunde vara värt att bevara.

Det är möjligt att denna pandemi orsakad av ett virus vi inte får bukt med har ändå gett oss något. Kanske värderar vi de små tingen mer? Det familjerna gör med varandra, upplever tillsammans i stället att köpa. Mindre saker, som promenad med barnen ut i skogen. Har aldrig på 30 år sett så mycket folk i ”min” skog! Att uppskatta kontakten med den äldre generationen tror jag också har ökat. Döden har talat till oss om det viktiga i livet: familjen, och om vår egen dödlighet.

Handeln har i alla fall gått ner. Om det blir tillfälligt vet vi inte. Kanske värderar vi nu den sköra tillvaron tillsammans mer än shoppingrundor i gallerior?

Kanske blir det viktigare att veta och kunna än att äga?

Jag tvivlar dock på det. Med devalvering av utbildningsväsendet är kunskapsnivån som snö i vårsolen. Det värdelösa vetandet sprider sig. Grunden till det västerländska samhället som har gett oss något att stå på är stämplad som rasism eller avsaknad av rätt genusteori.

Tänk efter, vilka normer och idéer finns bakom ditt eget handlande?

Nej, jag åt inga pannkakor idag. Den 16 februari är det pannkaksdag, en av dessa dagar som ska hylla eller lyfta upp något i våra liv. Eller bara roa oss en liten stund.