Jag – utvisad. Ett reseminne.

Utvalda

Incheckningen till flyget var ute vid några bord. Tulltjänstemannen skrev in mitt namn och födelsedatum i en av de stora tjocka böckerna. Där förvarades identiteten av dem som var utvisade och skulle inte släppas in i landet igen. Han skrev in mina barns uppgifter under mina. Vårt visum utgick den dagen, eller föregående beroende på hur du räknar och läser. Fel dag hur som helst enligt dem. Planet var fullt, den enda på några dagar ut från landet, som än hette Burma. Två vakter gick in i planet och utvisade därifrån några personer så vi fick plats. Tjänstemännen följe oss sedan ändå till flygstolen. De burmeser som inte fick flyga var arga, men behärskade.

Planet lyfte försenad mot Bangkok. En absolut magisk men tydligen olaglig resa runt i Burma var över.

Om jag nu skulle resa tillbaka hur kan de då hitta utvisade mig? Underskatta aldrig diktaturer. Nog vore det överarbetat att föra in alla till datorminnet? Man vet aldrig. Jag har sett det jag ville se i Burma och behöver inte att resa dit igen.

Undrar lite hur den aktuella svenska kontrollen fungerar.  Namnbyte, falska uppgifter, eller ingen kontroll alls. Inte har jag visat passet på alla resor i EU. Flitigast var Spanien, passkoll tre gånger vid utresa därifrån. Kanske sökte de efter någon? Jag tror att det finns människor med falska identitetsuppgifter resande runt i Världen.

Idag är det svårt med turistresor till Burma, nuvarande Myanmar. 1978 fanns reguljärflyg från Bangkok till Rangoon och en statlig ”resebyrå” någonting. Man kunde köpa ett resepaket till Pagan men det var så extremt dyrt att meningen var nog inga resor. Men vi tog oss dit på ett lite udda sätt.

Vi var de enda som gick runt i Pagan, då. Det enda hotellet var tomt, utöver oss. De kunde inte förstå hur vi hade hamnat där. Bilen var parkerad utom synhåll för säkerhets skull. Vi höll tyst. Personalen vågade inte säga något. Chaufförerna övernattade alltid hos vänner.

Guiden på hotellet hade sällan några gäster att guida. Han blev så glad när han äntligen fick visa sina kunskaper om Pagans historia.

Hur reste vi? Vi tog en taxi runt Burma. Nej, det var säkert olagligt men så mycket billigare. Och vi såg mer av landet. Vi betalade hotellet i Rangoon i förväg för hela tiden. Sedan gick vi ut bakvägen tidigt på morgonen. Vi besökte Mandalay, Pagan, och flera små städer. Vi träffade munkar och lokalt folk. Vi fotograferades, enda vita sedan åratals. Vi träffade även några politiker under resan. Nej, inte Aung San Suu Kyi, men hennes vän, en fd. minister som satt i husarrest. Vi anmäldes till polisen men han var på fest och vi smet.

Resan runt i landet kostade bara var sin burmesisk årslön för våra två chaufförer.

Allmänna val hade nyligen hållits i Burma men bara ett parti var tillåtet, Burma Socialist Programme Party (BSPP). De fick 14 miljoner röster av 15 miljoner möjliga. De styrde Burma från 1962 till 1988 då flerpartisystem infördes. 2021 skedde en militärkupp som avsatte den folkvalda regeringen och undantagstillstånd infördes.

Idag avråder UD, sedan länge, från alla resor dit. Länder med diktatur och krigsläge är inga bra länder att semestra i. Dock finns det några resebyråer som annonserar om Burma på begäran, idag kallad Myanmar. Men, de är inte så intresserade av att ordna en resa. Finns andra lugnare mål.

Kanske borde stora skaror från demokratiska Stater resa runt i länder där befolkningen förtrycks, i stället att isolera dem?  De kan inte fånga alla bara stänga gränsen. Nej, dum idé. Vissa länder har absolut inga skrupler.

Om nutida Myanmar:

https://www.bbc.com/news/articles/cydd87gen62o

Be och tänka efter?

Ytterligare ett land har upplevt statskupp med våld som följd: Burma. Militären i Burma har en lång historia i styret, längre än något som kallas demokrati. De är i ”gott” sällskap. I många länder pågår idag ett långvarigt inbördeskrig med olika militära grupper. Den som har vapen har makt. Vad är det för vits att ha vapen om man inte kan visa upp och använda de? Militärparaders tid är inte förbi. Krig är en stor ekonomi. Makt sitter i gevärspipan är en gammal sanning.

Vi är med.

Den svenska vapenexporten under 2019 uppgick till 16,3 miljarder kronor, en ökning med 40 procent jämfört med året innan. De största köparna var Brasilien, USA, Förenade Arabemiraten, Pakistan och Indien. 2019 var vapenexporten mer än fem gånger så stor som i början av 2000-talet enligt Svenska Freds sammanställning. Bland våra affärspartner i krigsindustrin finns fem av de stridande parterna i Jemen: Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Kuwait och Bahrain. Jemenkriget går på sitt sjätte år och beskrivs som en av världens värsta humanitära kriser.

Nej, vi säljer ju bara till fredliga demokratiska länder. Och 16,3 miljarder är bara småpotatis när man tänker på den sista ”gåvan” till EU, 150 miljarder.

FN tigger mat till Jemen. Ja, många organisationer tigger pengar och förnödenheter till olika krigsdrabbade länder. Vore det inte bättre att kräva slut på striderna först? Inhumant? Det finns inget humant i dessa situationer som pågår år efter år.

Vad vill alla dessa som krigar, terroriserar, spränger, mördar? Makt? Det finns inget produktivt att hämta i länder som Jemen, Sydsudan, Afghanistan, Syrien, fler.. senast Moçambique. Inget annat är stora behov att sedan bygga upp och rensa i ruiner. Inget annat än förstörd tilltro till varandra. Svält. Nedgång i mänsklighetens landvinningar.

Vad slåss man för? Ideologier som är bara skräp? Religion som har ingen tro på mänskligheten? Eller är det bara en livsstil att skjuta? Många krig har pågått så länge att ingen minns hur och varför de startade. Det bara fortsätter utan mål, eftertanke och vinst.

Vissa skurkar klarar sig alltid. Om inte, hyser vi dem här som flyktingar och försörjer dem. Jag vill säga att vissa är duktiga i att lura oss och våra Myndigheter om sin stora behov av skydd. Ibland undrar jag om vi är blinda. Jag undrar hur många kriminella vi har tagit hand om? I stället att låta terroristerna möta rättvisan deras hemländer?

Finns rättvisan är dock en bra fråga.

Nu Burma. Vad vill militären? Förmodligen stod de bara inte ut att ha förlorat den ultimata makten. Jag kallar landet envist Burma tills folket har röstat om namnet. Mina vänner sa Burma och för att hedra deras minne kallar jag landet som gav mig en drömresa, landet som nu har fallit åter i militära händer: Burma.

Ett land där den äkta buddhismen är också på tillbakagång. Den levnadslära som skyr våld och hyllar humanism. Militären har dock aldrig hyllat frånvaron av våld.

En av mina absolut mest minnesvärda upplevelser är solnedgång i Pagan, över tempel och stupor varav ca 5000 än är synliga. Pagan som var burmesiska dynastins högsäte år 1100 – 1300. Ett område som visar tilltron till framtiden och vördnad över döden med sina minnesmärken. I ett av templen fanns bilden av Kublai Khan från 1287. Troligen de enda bilderna som finns. Hans styrkor tog över. Även då kom krigare och tog över en civilisation och ett land som inte kunde möta deras styrka.

Det är märkligt att vi aldrig lär oss. Att tänka efter före, att lära från historien, att inte göra om det som redan har misslyckats är oerhört svårt. Det är ingenting som makthavarna tillämpar.

Be och lyssna på ditt inre så får du svar och ledning, sa min guide, en buddhist som hade vuxit upp i Pagan.

Nej, det gäller idag knappt någonstans. Be och tänka efter, vilka gammalmodiga idéer man kan ha.

PS. Dagens roliga och sorgliga: Nej, gräset var inte grönare på S sidan utan nu vill L tillbaka till värmen hos M och KD och kan till och med prata med SD, kanske får SD stödja en högerregering. Nu tänker L efter när de riskerar att åka ut från Riksdagen.

Vad vill L driva för politik? Spelar ingen roll. L kan gott landa på historiens sophög. Deras vänster- högersvängar har kraschat partiet. Liberala är de i att hamna i olika sängar.

PS2. Det var drop – in covid vaccinering i Sabbatsberg och det var stökigt i kön. Påminner om svininfluensavaccinering nära mig när kön var lång och folk bråkade om plats så till sist inkallades polisen för att hålla ordning.

Bilder: tre Buddhastatyer från Pagan. Även Buddha avbildades enligt tidsandan.

Resan till Burma 1978

Med tanke på en militärkupp i Burma och vår resa med ”demokratisk gerilla” återpublicerar jag några gamla resebilder. Folk kallade då landet Burma, så även jag. Resan finns i min bok ”Den Dubbla Resan”.

Vi reste runt i Burma 1978.

Rutt: Rangoon, Pegu, Meikitila, Mandalay, Pagan, Magwe, Prome, Rangoon.

Bil: Humbert (hoplappad med andra delar).

Förare: 2 från ”demokratiska gerillan” kallade de sig. (NLD) Vad de gjorde under nätterna ville jag inte veta.

Andra intressanta människor: fd. minister i husarrest, oljeproducent, munkar, griniga makthavare.

Höjdpunkt; solnedgång över Pagan. Då var vi enda västerlänningarna där och betraktades lik spioner.

Slutet: utkastad från Burma med orden ”vi släpper er aldrig in igen”.

Intresse: noll, ingen tidning var intresserad av vår resa. Burma?

Bucket list eller ta det som kommer?

Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.

Jag sökte på ”bucket list”  på Internet och vilka enorma listor det dög upp.

Det handlade mer om  hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.

Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är  med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.

Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.

En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.

Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?

En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.

Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.

På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.

Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.

Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden  av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.

Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.

Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?

Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.

Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.

Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring.  Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.

Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.

Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.

Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?

Bilder: Rom, Pagan, Imofoss Nordkalottleden, , safari i Tanzania.