Barnen kan väl äta kakor!

Utvalda

Ute i skogen och utan nyhetsflöde är befriande. Väl hemma ser jag att diskussionen går varm om vem som ska försörja ungarna och ge dem mat.

Vilken fråga!
Föräldrarna ska förstås försörja sina barn och se till att de får mat utöver det som bjuds i daghem och skola. Räcker pengarna illa avstår familjen av andra köp. Man köper inte icke nödvändiga matvaror som snask och läsk före havregryn, potatis, morötter och falukorv. Mer… Låter jag som en pekpinne?

När jag lärde ekonomi för mina patienter påtalade jag om tre saker i budgeten. Först hyra. Missar man hyran förloras lägenheten och du får aldrig det igen. Du är svartlistad på hyresmarknaden. Sedan el. En summa enligt Konsumentverket till mat och nödvändiga saker som blöjor och tvättmedel delad i fyra veckoköp. Andra nödvändiga utgifter? Blev det något över la man det undan för kommande behov. Second hand men med kritiskt sinne. Att köpa något bara för att det ät billigt blir dyrt. Mina patienter var föräldrar gravida och med barn under tre år.

Vissa experter handlar varje dag idag och köper bara det med sänkt pris men det fungerar inte för de flesta, det blir också annat än det billiga.

Det ömmas för barnfamiljer men även många pensionärer ligger på gränsen att klara sig trots att de har arbetat. Det gäller speciellt kvinnor vilka tagit hand om de små barnen under tiden det knappt fanns daghem. Arbetsmarknaden för kvinnor var också helt annorlunda. De finns än! Tänk efter vad som har flyttats ut från hemmen till Samhället efter – 60 talet. Männens löner räckte då för familjen. Idag med dagens standard behövs det lätt tre löner i en normal familj.

Då och då händer det att gamla människor vräks för de har inte betalat hyran. Av glömska, sjukdom eller dålig ekonomi. Har du en gammal släkting? Hjälp denne med automatisk överföring av hyra och el samt kolla om de kan få bostadstillägg!

Jag har försörjt mig och mina tre barn med barnbidrag och en persons studiemedel efter skilsmässa. Det var på – 80 talets början med de höga oljepriserna. Kul i ett oljeuppvärmt hus. Påminner lite om elpriserna. Räntorna på studielån då ska vi inte ens prata om. Två av barnen fick så småningom bidragsförskott, den tredje nekades eftersom fadern inte skrev på underhållsavtal.
Vi svalt inte, men det fanns ingen lyx. Ransonerade frukt för barnen, max tre om dagen, morötter inräknade. Lånade alla böckerna som behövdes för studier. Gjorde budget, visade barnen hur ekonomin såg ut. Det är viktigt att barnen är införstådda med ekonomin hur surt det än är. Det blev någon slant över. 250 kronor över i månaden blev tretusen, en sommarresa och läger för barnen.
Det var förstås en kortare period, några år tills jag började arbeta efter studierna. Men som ensamstående är det inte fett med en lön. Så jag hade ofta 58 timmars arbetsvecka. Som förälder försöker man göra vad som behövs.

Som förälder har man ansvar över sina barn och sin egen ekonomi. Staten har ansvar över ekonomin i stort. Den ska inte skötas så folket hamnar i obestånd. Men det gamla talesättet: rätta munnen efter matsäcken gäller än idag. Både för Staten och för medborgarna.

Svältkurer? Jag tror snarare att många av oss har det tillräckligt bra.

PS. Läste idag att vissa kommuner sparar in mjölken till barn i skola och daghem. Helt eller någon dag i veckan. Ytterligare ett slag mot svenska bönder.

Fanns det inget annat att dra in? Några politiker kanske?

Veckans gnäll från en surkärring.

Utvalda

Jag åker inte ofta till Stockholms centrum. Det har varit lågsäsong för allt under covid. Sedan föredrar jag skogen före staden. Men ibland finns någon intressant utställning eller behov att handla sådant det inte finns i min förorts affärer.

Föraktet mot Samhället och dess arbetande medborgare slog mot mig. Det vi räknar som fungerande, nödvändig service fungerar inte. Hälften av pendeltågen var inställda, likaså bussar. Inte första gången. Det handlar om pengar, vinst. Den som inte har en bil har ett helvete att komma till jobbet ´från gränskommuner. Cykla? 5 mil kanske. Is och slask. Benbrott kostar också.

Under tågresan såg jag klotter och mera klotter. Allt som färg kunde fastna på var kladdat. Det finns alltid klotter men nu var det på varje yta bredvid tågrälsen. Ser ut som om vi bodde i slummen någonstans där folk saknar penna och papper.

Rulltrapporna på centralen var trasiga. Flera dörrar ut och in var trasiga och stängda. Folk halvsprang med sina väskor.

Skyltarna rea och total utförsäljning har ökat. Så även i mitt centrum. Läste också att den fina mataffären – från en stor kedja – jag handlar i kämpar med ekonomin och är konkursmässig. Men, priserna höjs ju hela tiden! Vart går pengarna? Till strömleverantörer? Någon där högst uppe? Resultat av vår självförsörjningsgrad? Kriget?

Andel arbetslösa är hög 459 000 enligt beräkningar men alla är inte med, att räkna folk har sina brister. I praktiken är det att knappa hälften av folket arbetar och av dem är hälften betalda genom skattemedel. Andel som går på olika bidragssystem är hög. Då menar jag även pensionärer för deras statliga pensionspengar är redan använda av generation före oss.
Det håller inte.

Lönerna stiger inte i samklang med inflationen. Även medelklassen måste tänka till. Boendet var inte snabbväg till miljoner. Räntan stiger. Ingen biff idag? Inga tomater. Gnäll inte ungen! Du får behålla din förra årets mobil, den duger!
De som är ensamma med hushållskassan börjar få det knapert, som ensamma mödrar trots bidragsfloden. Och de än levande pensionärerna som hörde till den gamla stammen utan daghem. Hemmafru och sedan något arbete ofta i den kommunala servicen när barnen kom till skolåldern. Det blev inga pensioner av det. Maken dog. Fattigpensionär.
Som en väninna sa när hon blev pensionär: om jag inte vore gift hade jag att välja mellan bostad och mat.
Hoppa över middag en dag i veckan var mitt gamla knep efter skilsmässan. Lunch var en kopp te.

Och kvinnor fortsätter vara kränkta. En anmäler efter nio år ovälkommen hand på låren. Vad hjälplösa kvinnor kan vara. Knark finns även hos de som styr men då är det fint sagt ”personligt val”. Jag hade många patienter med personliga val, men då hade livet gått omkull. Det är lätt att börja knarka, även ganska lätt att sluta om man vill men att få tillbaka en bostad och hitta ett arbete är svårt. Kanske inte för politiker?

Samtidigt talar massmedian om vart de senaste sprängningarna skedde och dog någon. Vi får vara glada om vi inte befinner oss på fel plats på fel tillfälle som Polisens talespersoner brukar skylla offren på, inte gärningsmännen. Jag kan garantera att håret reser sig när kulorna sprejas i ett centrum mitt på dagen och du är bara några meter ifrån. Ordet klan och klankrig är nu mera vardagsvara, inte något som händer långt borta.

Skolor skall träna för terrorattacker. Skall inte daghem också göra det?

Hur är det med våra hem då? Skall vi alla träna för sprängningar? Har du fått en terrorist i familjen eller gjort valet att gifta dig med en kriminell får du räkna med att ditt hem sprängs. Och grannarna blir inte glada. Sur stämning.
Förmågan att spränga i rätt adress kan vara usel så alla bör förbereda sig. Vad vet jag om folk som bor i mitt hus? De gamla som har bott i huset lika länge som jag frågar mig om jag vet något. Det och vart är skyddsrummen har varit aktuell korridorsnack. Matpriserna har tillkommit i år. Oron att gå ut med hunden när mörkret faller. Resor pratar ingen längre om.

Hässelby torsdag

Inte ens gravt kriminella kan vräkas. En bomb i trapphuset får man tåla. (länk nedan)

Vårt land är på sluttande plan. Vi är i gott sällskap, vi är inte ensamma. Många länder utanför den västerländska kretsen är redan på botten. Fina möten, med rika deltagare samlade med sina privatjet på något hot ställe, snack pågår om klimat, pengar, äta maskar, hur folk vaccineras eller hur de utrotas. Politiker sover än med grymtande om att vända stenar, hårda tag och diverse meningslösa samtal om någonting.
Världens misshushållning kraschar samhällen med krig och hunger, mentala förluster och rovdrift. Av oförstående och likgiltighet. Naivitet och vapenmakt.

Ingen hotande asteroid eller klimatet förstör Världen, utan vi själva. Vi är rovdjur som raserar men vissa kulturer har lärt att uppföra sig en aning bättre. Det har varit mer lönsamt. Idag pågår flera krig, den mest uppmärksamma i Ukraina och ingen världslig makt tycks få stopp på dessa.
Västvärlden måste bestämma sig: skall vi hjälpa Ukraina att vinna nu eller låta kriget bli långvarigt och eventuellt sprida sig. På vilken sida står vi? Hur ser vi på Europas framtid? Är krig bara ekonomisk framtidsbransch?

Dnipro 230114

Hur vi än gör med Ukraina blir maktbalansen rejält förändrad. Kina och Ryssland mot Väst? De visar enighet – i alla fall utåt. Jag gissar, Kina kommer att få makt över de ryska gränsmarkerna som ”betalning” för hjälp. Ryssland efter Putin blir avhängig av Kina, kanske är de det redan..Ryssarna har inte råd eller intresse av landets östra del långt borta från Moskva. Minoritetsgrupper är bara kanonmat. De satsade resurserna på Ukraina. Oavsett om maffiabossen byts ut blir det ingen revolution i Ryssland. Putin är nu efterlyst av ICC. Inte lämpligt att vara kompis med honom. Läget är förändrat, kanske inte för honom hemma, men för andra Världens ledare.

Sydkorea och Taiwan flämtar i rävsaxen. USA har tappat makt och anseende, så går det med en president som inte vet vad han säger och en vice – ja, jag ska inte säga något om det. Bara att kvinnor kan men inte den där. Samt en penningpolitik från tryckpress.

Många länder lever som fattig folk, från lön till nästa.

Orsakerna för Världsläget är många. Den där förmågan att räkna ut resultat av åtgärder är låg. Likaså är tron att samma åtgärd ger annan resultat om vi gör det om och om igen svår att dumpa.

Det blir värre, det är säkert. Den västerländska civilisationen, som den är nu, kommer att förändras och inte positivt. Bankerna kraschar. Räntorna kastar dig ut ur ditt hem. Nya hittepå och äkta virus knäcker både oss och sjukvården. Mer… invandring inte att förglömma.

Men än finns det skönhet i Världen. Ta vara på det. Och – man ångrar bara resor man inte gör.

Om att vräka kriminella:

https://hemnytt.com/darfor-far-gangkriminella-inte-vrakas/
https://www.bostadspolitik.se/2022/12/13/bakslag-for-mkb-far-inte-vraka-kriminella/

PS
Precis på samma sätt som vi har brandövningar med barn så finns det väl en nödvändighet, tyvärr, säger Jonas Trolle till P4 Malmöhus. chef på centrum mot våldsbejakande extremism,
Eleverna skulle kunna få en utbildning i så kallat PDV, pågående dödligt våld, för att bli mer mentalt förberedda för en eventuell attack, menar Trolle.
Mentalt förberedda? Nog är det tecken på förfall, tycker jag. Vissa skolbarn lär sig inte ens att läsa men de lär sig vara förberedda för terrorism. Eller blir själva terrorister.

Bilderna från Stora Vika, historisk kalkbrott och cementfabrik. Berg i Alperna.

De försvunna, del 2

Utvalda

Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.

Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?

Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.

Gick det inte bra var det bara att åka hem.

Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.

Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.

I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.

På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.

Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickades till gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.

Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.

Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.

Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.

Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällena försvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.

Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.

Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.

Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.

Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.

Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.

Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.

Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.

Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.

När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.

Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.

Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.

Omkring nyår försvann han. Spårlöst.

När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.

Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.

Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?

Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.

Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.

Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.

Grinig kommentar om mänsklig utveckling.

Utvalda

Nu ska vi beväpna fler och sälja mer. Krig är en vinnare. BNP stiger med hjälp av vapen och knark förstås. Ja, knarkförsäljning räknas in i BNP. Affärer.

Den militära upprustningen i Europa kan ge svensk försvarsindustri möjligheter att exportera mer, uppger statsminister Magdalena Andersson.

– Den här upprustningen är en stor möjlighet för svensk försvarsindustri. Vi har bra prylar. De är kostnadseffektiva också, säger hon vid en presskonferens efter EU-toppmötet på tisdagen

Under mötet kom EU-ledarna bland annat överens om att öka samordningen vid utveckling och inköp av försvarsmateriel.

Bra prylar? Försöker hon ge vapen en mjuk kul framtoning?

När hör vi från politiker i makten: den här upprustningen är en stor möjlighet till våra bönder.

Eller den här upprustningen är en lysande möjlighet för elproduktion.

Kanske det finns en stor möjlighet för våra skolor, sjukvård, äldreomsorg…

Nej, sådant är inte ”bra prylar”. Och inte kostnadseffektiva. Hur kan vapen vara kostnadseffektivt förstår inte min gamla hjärna. Mjuka värden är bara kostsamma. Det finns inget kostnadseffektivt i att ta hand om folk eller öka fungerande infrastruktur. Sånt som folk behöver i sin vardag. Men krig och vapen, den största industrin vi har i världen blomstrar.

Sådant slöseri. Människan är ett aggressivt djur med begränsad tankeförmåga. Putin tar första priset idag men det finns så många fler usla exempel.

Hur blev den mänskliga utvecklingen så illa? Eller kan vi bara skylla på våra gener? Djur som djur.