Förra veckan gjorde jag en miljö och klimatbrott. Jag slängde matrester, mestadels potatisskal och ett ruttet äpple till soporna, stället till den gröna boxen ute. Nej äpplet var inte från Äppelkriget utan en ekologisk med kortare livslängd . Det var så halt att ta sig till boxen. När vi än hade snö stängde en snöhög gångvägen så man var tvungen att ge sig ut till bilvägen sedan smalt snön och lämnade efter sig en isväg. Då kastade jag också lite skal och kaffe filter till de ordinarie soporna. Förpackningar sparade jag tills nu, snöhögen och isen har försvunnit med vårsolen, bara sand kvar och det går åter att ta sig till soprummet utan att krångla med trafiken. Som en något vinglig person med rullator bjöd vinter och hala gator lite spänning. Tack att våren kom, nu har jag lyckats ta mig till soprummet och till den gröna boxen för matrester, återvinning som skall rädda klimatet. Jag kan nu ta mig också till parken utan att halka och träna gång utan rollator och gå från en bänk till en annan.
Men när jag såg bilder från det senaste kriget som politiker har välsignat Världen och oss med tänkte jag att mitt samvete borde vara helt vit och oskyldigt till både klimat och miljöskador. Jag borde snarare få ett pris, jag som har varit aktiv med så kallad återvinning redan innan politikerna ålade det på oss alla. Nej jag är ingen miljöhjälte för jag flyger eller flög i alla fall förr. långflyg och korta, superlångt och ofta dessutom några resor på jobbet. Fy på mig. På förorten där jag och några andra miljöaktiva bodde på slutet av 60 talet fick vår bostadsrättförening både pappers och glasigloo efter påtryckningar på politiker. Vart de sedan tömdes vet jag inte kanske ligger de under någon skidbacke på Stockholmsområde, dit sopor brukade hamna på den tiden. Politikerna gjorde en Think Pink utan att någon klagade eller ställde dem till svars.
Tiderna förändras ibland hinner förståndet i kapp, ibland slår det till och med över och blir något av en religion. Klimatintresset har dock minskat lite är nu nummer fem av toppen.
När de som styr har noll miljöintresse men väldigt mycket intresse at rasera blir ens egen sophantering helt utan betydelse. Det finns ingen kupol över Sverige som håller os ren från Världens skit. Förr eller senare får vi vad vinden för med sig. Kanske i form av en räkning för det som behövs byggas upp igen. Och igen. Igen.
Och pengarna rullar och blir rök och bråte. Enligt beräkningarna uppgick kostnaderna för USA:s del av Iran operationens hundra första timmar till 3,7 miljarder dollar. Israel inte medräknat. Småpotatis.
I Iran börjar redan konsekvenserna synas för vanligt folk, de som inte kan påverka något. Sverige ropar efter kärnvapen. Det kan väl aldrig förstöra våra liv och miljö bara avskräcka? De är ju bara för att bevara freden. Myndigheterna varnar dock för tre års krig, det tyck vara standard.
Mikael Frisell, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), har i mars 2026 uttalat att svenskarna måste vara beredda på ett långt, utdraget krig för att kunna hantera en situation som varar i treår. Hela Samhället måste rusta för krig.
Var det inte en vecka vi skulle fixa?
Jag ser mina miljöbrott som preskriberade, även alla flygresorna.
Jag gick till soprummet, nej återvinningsrum heter det väl. Som vanligt var det smått kaotiskt. Jag sorterade men det var ingen mening egentligen, mycket låg i fel pyts.
Kan folk inte bättre, sa en man som också försökte lägga soporna i rätt behållare.
Nej, vi kan inte bättre. Men Klimatet orkar vi engagera oss i.
Olika undersökningar visar att folk i Sverige är positiva till att flyga mindre, äta mindre kött, köra bil mindre och för övrigt tänka på sin konsumtion för klimatets skull.
I ord i alla fall. Återvinningsrum ingår inte i den goda planeringen.
Sopor är inne idag. I USA har Demokraterna kallat Trumpanhängare sopor i valrörelsen. Andra skällsord är fascister. Minns ni deplorables? Saknar man förmåga och insikt i sakfrågor skäller man.
TT:s enkät som 18 av landets 21 Länsstyrelser besvarat ger en bild av pengabrist för friluftsliv. Samtliga länsstyrelser som har svarat uppger att mindre pengar i deras budget har lett till färre skötselåtgärder i skyddad natur. Underhåll av vandringsleder, rastskydd, och andra friluftsanordningar är sådant som fått skäras ner på många håll. Igenbommade dass, ved som inte kunnat läggas ut vid grillplatser och borttagna soptunnor är andra följder. Trasiga spänger inte att tala om.
Länsstyrelsen i Norrbotten till ex., är orolig för att populära vandringsleder som Kungsleden så småningom kan behöva bomma igen på grund av en växande underhållsskuld. Den risken finns definitivt. Går en bro sönder på Kungsleden och vi inte har pengar att renovera så kan vi behöva stänga leden.
Nammasj vid Rapadalen
Stänga leden? Hur tänkte de? Ska det stå en skylt i början av leden som talar om att det är förbjudet att gå där? Hur rimmar det med allemansrätten? Kan det vara smartare att förbjuda jippon på Kungsleden där tusentals människor ska göra sina rekord och låta oss andra vandra i fred? Vilka andra lite farliga platser vi ska stänga? En bra fråga idag då Stockholms gator kan vara farligare än ödemarken utan spänger.
Har stött på trasiga broar förut flera gånger på den svenska fjällen men inte var leden stängt. Man fick gå runt, vända eller vada. Ger du dig i ödemarken får du ta svårigheterna eller vända. I Sarek finns ingenting, bara en radio mitt i. Men Sarek är fullt med folk och många vad. Har fått flera frågor om just Sarek och hur vaden är. Det kan vara som i bilden överst. Inte så djupt men med hala stenar och kallt.
Vad har varit min fasa. Kort, gammal, föga styrka. Men det har alltid gått bra. Någon gång under alla vandringar har jag fått slå tält och sätta väckarklockan till 4 för då är vattnet som lägst ifall det är glaciärvatten. En gång tog en stark man min ryggsäck och jag kom över.
Norge är ett bra exempel på bristen av service. Ja, de har fina låsta stugor. Där bygger inte Staten broar för leder utan samfälligheten, de människor som bor där. De kan använda pengarna till annat som de anser vara bättre än en bro för vandrare. Nog har jag vadat i Norge en och annan gång. Eller undrat hur ska jag ta mig över.
Norsk bro.
Färre rastskydd och spänger lovas. Kanske kan vandrare bli mindre bortskämda och naturen mindre tillrättalagd. Det är väl det vilda vi söker när vi vandrar på ett fjäll led? Att ta en söndagspromenad i närheten av sin bostad kräver inga spänger och rastskydd. Är naturen så ömtålig och med sällsynt flora ska ju ingen gå där och trampa. Då skall det inte underlättas utan en skylt sätts upp. Gå inte här
Men jag tycker förstås att det är en bra sak när närområden utrustas med en grillplats och kanske en och annan bänk och bro vid behov så alla vågar sig ut. Eldning styrs då till en lämplig plats inte till varje berghäll.
Alla vill ha mer från skattekistan. Alla som drabbas med nerdragning gnäller och även hotar med hemska följer. Stänga naturen!
Färre soptunnor? Nu är soptunnorna borta på Kungsleden. Var och en fick ta sina sopor med sig. Det var smart. Om en vandrare kan bära med sig mat för turen kan de väl ta med sig de tomma förpackningarna. Det behövs inga helikoptrar eller snöskotrar för att frakta sopor. Men det var bra att finna soptunnor i slutet på leden vid en fjällstation för att resa med några veckors sopor och gastuber är inte så kul eller ens tänkbart i flyget.
Milk creek ca 2033 mile dag 125, taskigt vad för man ser inte vad som finns under vatten-enkelt vad men över knän nära Mather pass.
Som jag tidigare har berättat fanns det få bekvämligheter på Pacific Crest Trail och dess 2660 mile sträcka. Utöver de tätort man liftade till eller några sportanläggningar som var öppna. Nästan inga broar. Inga spänger. Inga stugor, få matförsäljning speciellt för vandrare. Endast Kennedy Meadovs var närmast lik en fjällanläggning men utan rum vi har. Passerade några stora campingplatser men de var mest för husbilar, tältade trängdes på en liten yta. Inga vindskydd. Inga toaletter annat än de vid någon semesteranläggning. Det fanns gott om skyddade områden och nationalparker dock såg jag sällan någon information. Info var vid bilvägar och vi vandrare passerade sällan just där. Men de syntes ju i mobilens karta och i guide som de flesta hade. Många hade mobilen i handen hela tiden. Inte jag, hade en Garmin och rörde knappt telefonen. Ingen lämnade skräp någonstans. Inget bajs man trampade på, det grävdes ner. Inget toapapper, det tog man med sig. De som eldade samlade fallna grenar. Inte att någon eldade så ofta. Risken för skogsbrand fanns ju alltid. I Kalifornien behövdes eldnings-tillstånd som man fick efter en Internetkurs. Jag vet inte hur många hade det men en gång kontrollerade en ranger mitt intyg. Jag eldade dock aldrig utöver elden i mitt gaskök.
Sopor var svårt att bli av med. Under vandringen på Sierra var bear box obligatorisk och i den skulle allt packas in som mat, toalettsaker och sopor. Allt som luktar och lockar känsliga björnnäsor. Ibland fanns det mer sopor än mat i boxen.
Dag 81 passerade jag Ebbets pass i Sierra, 1050 mile. Jag hade fyllt på mat 10 dagar tidigare på Tuolumne Meadows store. Följaktligen hade jag flera dagars sopor, inklusive toapapper i min bear box. Strax efter passet ropade någon på mig. De var en grupp på tre personer och två hundar. De ville bli fotograferade med den gamle svensken. Vi tog bilder. De gav mig rent vatten, kakor och frukt. Sedan sa en av kvinnorna: Ge oss dina sopor. Hur många dagars sopor har du? En av dem tömde sin ryggsäck till de andra och jag lämnade mina sopor inklusive en tom gasburk. Vilken lyxig hjälp. Ryggsäcken kändes så mycket lättare. Som tack fick jag ge mina bästa tips om hur jag höll mig i form i så hög ålder. Mitt standardsvar var: lämna bilen oftare, stäng av TV och gå.
Vem underhåller PCT? Mest volontärer.Många är före detta PCT vandrare eller de som vill.
Led mellan Hukejaure och Kungsleden.
Livet är så tillrättalagd i Sverige. Staten tar hand om oss. Även i ödemarken skall service finnas. Pappa Staten skyddar oss så vi inte blöter ner fötterna. Låt naturen bli lite mer naturligt. Det finns gott om områden redan där nästan alla kan njuta av naturen, med vägar, rastplatser och just spänger. Det finns även ledbitar där du kan åka med din rullstol. Gör inte livet så förbaskat iordningställt. Överallt. Glöm inte eget ansvar.
Kanske en Internetkurs om hur man bär sig åt på Kungsleden? Ve den som ertappas utan godkänt examen.
Har gjort några promenader på Sörmlandsleden och har hamnat också på en bit av Huddingeleden. Förgård 36 563 steg och 25,2 km. idag 37 566 steg och 25,7 km. Jag försöker hålla konditionen uppe för någon långvandring i framtiden. Drömma kan man. Det sägs dock att vi gamla får ingen större effekt av att gå över 7 500 steg.
Men man kan träna sin uthållighet.
Ibland hittar man några vackra nya platser. Och också människans dumhet. Jag har så svårt att förstå folk som kan bära med sig vad som helst till en picknickplats eller en strand men att ta med sig resterna går bara inte. Trots att man åker bil.
Är det någon som tror att vi kan hantera större problem – lägg till din favoritkatastrof – när vi inte ens kan ta med oss våra sopor?
