Vår självförsörjningsgrad är ”Lika med noll”

IMG_4941

Miljöpåse – ett lite grönare val? Hur då? Den miljövänliga kassen är av så kallad grön polyeten. Kassen görs av sockerrör – något vi importerar – vilket vid förbränning ger 85 % mindre fossilt koldioxidutsläpp än vad oljebaserade kassar gör. Kvaliteten är densamma. Sockerrörskassen är 100 % återvinningsbar. Nu tog jag ICAs påse som jag råkade ha hemma, men andra har säkert liknande kassar som påstås vara mer miljövänliga än andra. Jag vill absolut inte attackera endast ICA.

Hur återvinner man det som brinner upp? Vad är återvinning när kassen blir till några korn aska? Inte samlar man in kassarna och gör nya av dem? Hur mycket värme producerar en kasse?

Vad är det för miljövänligt med att fattigare länder odlar sockerrör som vi gör kassar av och sedan eldar upp?

Min tygkasse är på femtonde året. Den är av nylon. Kommer nog att hålla till döddagar. Är det miljövänligt? Vet ej, men tror knappt att sockerrörskassen vinner över den. Men ibland fuskar även jag.

sockerrör

Att odla mat som blir till bränsle eller just till kassar känns något oetiskt. Produktionen är i länder som borde odla mat åt sig själva. Visst, det är en handelsvara och bringar vinst för någon och usel lön till arbetarna. Även i Sverige lägger en del bönder om till energiodling. Att odla spannmål för energi i stället mat innebär ingen större skillnad praktiskt för odlaren. Samma sak gäller odling av raps till biodiesel eller vall till biogas.  Samma maskiner som användes för att producera mat kan användas. Intresset för att framställa etanol och biogas från sockerbetor ökar i Sverige.

Hur tänker en bonde när han inser att matproduktion var inte lönsamt nog? När han går till affären och tvingas köpa importerad mat?

Man odlar det som är lönsamt.  Bränsle, vin, kassar… När jag var på Teneriffa, Kanarieöarna, hade de börjat med vinodling men importerade grönsaker från andra öar. Om också de skulle gå över till vin, vem ska då odla maten?

Vår egenförsörjningsgrad är osäker men ungefär hälften av den mat vi äter kommer utifrån. Om trafiken med lastbilar skulle stanna eller gränsen stängs av någon anledning blir affärerna snart tomma och även sjukvården lägger av.

Hur skulle Sverige klara sig under en längre krissituation med avklippta importvägar?

Vi har i dag inga lager med livsmedel eller kemikalier för dricksvattenproduktion, säger  Livsmedelsverket.

Om det skulle vara möjligt att nämna någon försörjningsgrad så är den lika med noll. Det beror på att vi är starkt beroende av att importera insatsvaror till jordbruket, som till exempel gödningsmedel och protein till djurfoder.

I alla fall behöver vi utlandet för våra matkassar. Känns det inte lite fjuttigt?

Just nu krånglar flyget, SJ och lite annat som raserad radiomast. ”Once is happenstance. Twice is coincidence. Three times is enemy action.” Ian Fleming, i någon av James Bondböcker. Det kan också vara uselt underhåll. Till sist rasar det som inte uppdateras till nya versioner. Även befolkningsökningen påverkar infrastruktur, bostadsbehov och matimport. Är det någon som räknar på de behoven?

Bond räddar inte oss. Du måste fixa dina reserver själv. Så, har du ett nödlager?

1990

Sockerrörsbild från:

http://se.freeimages.com/search/cane-farming?free=1

Prepper – jag?

IMG_4648

Jag frågade barnbarnen, 6 – 13 år, om de visste vad man gör om strömmen går. Tända ljus, sa barnen. Att veta vart ficklamporna är och beroende på åldern hitta tändstickorna för att tända ljus var de klara med. Men att vattnet inte rinner om strömmen går hade de ingen aning om. Vatten är ju en oändlig produkt, bara vrida på kranen. Nu vet de att man tappar upp vatten bums om strömmen går och spolar inte toaletten. Helst skall man ha lite vatten i kylen och någon flaska i frysen som reserv. Eller helst en dunk.

Men Internet fungerar väl, sa ett av barnen. Inte? Inte! Inte ens Ipad? Mobilen då?

Ja, en del vuxna är också hjälplösa om strömmen bryts. Paniken på jobbet i sjukhuset var total när nödljuset inte tändes . Och när bostadsområdet var strömlöst  i två dagar var folk galna. Jag hade spritkök och vatten lagrad.

Vi tror att allting fungerar, om inte på sekunden, så nästa. Om något händer kommer en mystisk ”någon annan” och fixar det. Sänd bara ett felmeddelande så är problemet grejat.

Hur länge skulle du klara dig om strömmen går och det förbli strömlöst i flera dagar? Det har hänt i Sverige, flera gånger. Det kommer att hända igen. Korta avbrott har ingen större betydelse men redan efter en dag blir det krisartat, speciellt om det är vinter. Ingen varm mat och inget vatten om man inte bor med vedspis och brunn. Om strömmen bryts fungerar ju inget som behöver ström som bankomaten, affärernas kassaapparater, beställningssystem, trafiken, TV n förblir svart, telefonen slocknar, Internet lägger av, maten i kylen och frysen blir snart oanvändbart, tvättmaskinen, dammsugaren, kaffebryggaren, mer… Daghem skulle stänga och skolan skickar ungarna hem, de flesta arbeten fungerar inte, läkaren kommer inte åt journaler, ingen har arbetsscheman i huvudet, mobilen lägger av och du kan inte ens fråga hur dina anhöriga mår.

Nyss fungerade inte bankomaten. Vissa personer reagerade ilsket, om inte primitivt. Att slå Bankomaten var ingen bra metod, inte heller att sparka på väggen bredvid och svära. Var och en bör ha en pengareserv hemma. Att skrika på bensinmacken när pumpen inte fungerade var inte heller lönt. En reservdunk är ett bättre val.

Hur skulle vi bära oss åt på ett längre strömavbrott? Eller annan katastrof? Krig? Vet du vart skyddsrummet är? Tror du att det är välförsett? Om hela familjen befinner sig på olika platser, vart och hur tar man sig hem.

En del är förberedda på det värsta, inte bara för korta elavbrott. Det finns många prepper i världen och även i Sverige. De som inte tänker frysa och vara hungriga om något värre och varaktigare händer. Den politiska oron som finns i världen, krisande ekonomier och den krackelerande infrastrukturen och servicen gör att vissa vill förbereda sig om samhället slutar fungera, ett tag eller längre. Ingen önskar att det händer men att vara beredd innan gör det möjligt att klara sig om… ja ett tag i alla fall. Men sedan? Det är en större fråga som inte går att besvara innan.

Kan vi lita på att samhällstjänster har normal funktion vid katastrofer?

Det är faktiskt ditt eget ansvar att ta hand om dig och dina närmaste om något händer. Ingen kommer till dig på momangen och tar hand om just dig. Jag minns väl Estonia då folk närmast grälade om hur, vem ska göra vad och vart man skulle skicka folk. Alla var djupt chockade. Det fanns inget plan för sådana stora katastrofer.
Jag tycker att alla borde vara beredda att klara sig inte de rekommenderade 72 timmarna utan en vecka med mat och vatten samt någon typ av ljus och värme. Det är minimum. Ingen bör gå till Apoteket den dagen en livsviktig medicin tog slut utan i god tid före. Ingen skall ha tomt i skåpet. Lite reserv bör man ha av allt man i normalfallet använder. Vi som inte bor på landet med potatisland, brunn och några hönor borde nog ha mer än tre dagars förbrukning hemma. Även om vi kan plocka blåbär just nu räcker de inte att livnära sig.
Att vara förberedd för längre tid är ett större beslut.

Jag är ingen riktig prepper men vi skulle klara oss några veckor i alla fall. Jag har fått till vana att köpa två av det vi förbrukar. Det härstammar från den tiden gubben var för dålig för att orka gå och handla med mig utan handlandet skedde när avlösningen kom en dag i veckan. Jag hade en veckoplan. Vi behövde ha en reserv hemma. Även min mor hade alltid ett lager hemma, det lärde hon under kriget. Köp två om det finns var hennes modell.
Något lyxförråd är det dock inte här, utan enformig mat, det nödvändiga, ordentlig första hjälpen låda, gaskök och  vatten samt vattenrening.
Och jag är van att klara mig ute i veckor om vi behövde lämna hemmet. Men gubben skulle nog protestera och dra täcket över sig. Tältning är passerad tid för honom.

Jag tycker: better safe than sorry.

Hur länge klarar du dig när krisen kommer?

Kriser, katastrofer och beredskap för det oväntade.

Jag förlorade ingen jag kände personligen i Estoniakatastrofen, men kaoset och chocken minns jag. Överläkaren beordrade mig att avboka alla patienter, sätta mig vid telefonen tillsammans med en rysktalande läkare och invänta på samtalet som skulle placera oss i hjälparbetet.  Det samtalet kom aldrig, någon kontakt med organisatören av hjälpen fick vi inte och den tredje dagen återgick vi till vårt vanliga arbete. Vi funderade ett tag att bara åka till hamnen men blev skarpt avrådda. Det var kaotiskt nog.

Efteråt hade jag några patienter vilka ville ha tid för de var rädda för olika saker och tog upp Estonia som orsak till det, fast de inte ens hade varit med på resan. Någon kunde inte resa till ett bröllop i Finland, en annan vägrade sin son att få åka på skolresa. Även min lugna mor var orolig och tyckte att jag kunde låta bli den planerade Helsingforsresan. Hela landet var traumatiserad. Detta skulle inte kunna hända. Estonia lämnade sår för livet och hanteringen av olyckan var undermålig. När det gällde räckte de styrande inte till.

Den andra stora katastrofen som drabbade även svenskar var tsunamin i Thailand. Jag hade någon bekant som var lindrigt drabbad, men inga som jag kände omkom. Även då var den svenska hjälpen långsam medan vårt grannland hade ett bra system som fick ihop ett hjälpteam och flyg på en gång.

Så efter tsunamin beslutade sig sjukhuset där jag arbetade att bilda en akutgrupp med personal från olika yrken som kunde rycka ut vid behov. Tidigare var det psykologer som skulle klara följder av olyckor, nu tänkte man sig ett teamarbete. Jag blev vald från min yrkesgrupp, kuratorer, och väntade på att bli inkallad till någon utbildning eller övning. Efter några år slutade jag på sjukhuset utan att ha blivit kontaktad, gruppen kom helt enkelt inte till stånd. Jag antar att någon trodde att stora katastrofer händer bara en gång. Jag vet inte hur landets katastrofplanering i praktiken ser ut idag men jag misstänker att den är lika blygsam som på det stora sjukhuset.

Det finns ett slags villfarelse att Sverige är så säkert, inget ont drabbar oss och oron bara stiger om vi pratar om risker för katastrofer eller att polisen läcker ut lite information om eventuella terrorister i landet. Vi är inte beredda, om något så enkelt som längre elavbrott, skulle drabba oss står de flesta ganska oförberedda. Hur skulle vi bära oss åt vid en stor katastrof lik terrorattack som lyckas?

Vi litar på att samhället ”någon annan” tar hand om det oförutsedda. Vi betalar skatt och förväntar oss hjälp genast. Det är förstås skillnad på stora katastrofer som Estonia och ett elavbrott men de flesta är inte beredda på något alls. Landets beredskap vid kriser, katastrofer och krig är låg och så även på det vardagliga planet. Nyss delades ut broschyrer till oss pensionärer där det stod hur vi kunde slippa ramla på gatan vid halka eller att inte släppa in obekanta och äta bra så vi inte blir sjuka och drabbar sjukvården. Jag kände mig lite idiotförklarad. Det är klart att ingen kommer med mat och en varm filt till dig när strömmen går och inte senare heller. Du måste vara beredd själv.

Nyligen hade inte ett äldreboende ens vatten att ge de boende när vattenförsörjningen drabbades. Har du vatten lagrad till nästa mål mat i alla fall? Inte? Kanske har du då egen brunn? Inte det heller? Sjö i närheten och reningspump? Nej? Några reningstabletter ens? Lita inte på affärens vattenflaskor för där blir det slagsmål när vattenkranen inte fungerar.

Sverige har inte längre totalförsvar och vi är beroende av import både för mat och kläder. Din närmaste affär har ungefär det som står på hyllorna och det tar slut fort. Det var närapå tomt när jag handlade på måndag morgon. Vid avspärrning eller något som stör trafiken och Internet kommer det få nya varor in. Om något händer är det ansvarsprincipen som gäller. Du är ansvarig för dig och dina barns försörjning. De som har mat från den kommunala hemtjänsten/boende för äldre skall dock få det men tro inte att det fungerar för de har inte något på lager. Det blir ingen skolmat heller om strömmen går och vattnet försvinner. Du är din egen räddningstjänst och katastrofplanerade.

Olika sajter talar om hur du skall förbereda dig för det oväntade. Man bör ha både vatten och mat lagrad för några veckor, ljus, ficklampa, mediciner och helst bug-out-bag så man klarar sig några dagar utanför hemmet om man måste fly. Vart ska man fly och vad gör man sedan är en bra fråga.  Titta in på köksskåpet? Hur länge klarar du dig utan mat från affären, utan ström och rent vatten?

Men de stora katastroferna kan vi inte förbereda oss till. Om vi väljer att göra något som att resa, leva helt enkelt finns både kalkylerade och oväntade risker och ibland onda överraskningar. Livet är inte förutsägbart i alla lägen. Idag sörjer många de drabbade vid Estonias förlisning. Det är säkrare att åka båt på Östersjön idag, men det är inte säkrare i världen, kanske inte ens bättre beredskap för en oväntad katastrof.

Men att inte förbereda sig alls för det som går är ren lathet.

Bild: Tommy Seglaren