Aborter och änglamakerskor

Obligatorisk kuratorskontakt? Jag ryser alltid vid  ord som ska tvinga folk – ofta kvinnor – till något.

Visst, det vore bra om alla abortpatienterna också kunde träffa en kurator, inte bara en läkare. Eftersom jag träffade alla ”mina” abortpatienter både före och efter vet jag att ångesten över beslutet brukar komma. Frågor som ”var det pojke eller flicka”, ”hur skulle barnet se ut nu” eller ” kan jag bli mamma sedan” är vanliga. På årsdagen ringde flera patienter åter. Sedan finns de som aborterar efter väl avvägt beslut, har stöd omkring sig och har inga mer funderingar som tynger. Därför får ordet ”obligatorisk” för mig en negativ klang. I regel finns det också en man som var delaktig i den ovälkomna graviditeten. Han skulle behöva rådgivning lika väl.

Vill man inte ha barn bör man använda preventivmedel. Det tycks inte vara enkelt.

Men preventivmedel är inte bara en medicinsk fråga utan i högsta grad social fråga. Kanske kunde kuratorn ta upp detta och uppmuntra kvinnan (och mannen) att skydda sig från ovälkomna graviditeter så hon inte hamnar i samma situation igen. Eftersom det skedde 37 696 aborter förra året är preventivmedelsrådgivningen bristfällig och slarv allmänt. Många tänker inte att sex har en reproduktiv funktion.

Då jag har träffat patienter som gjort flera aborter efter varandra och fött barn utan att hade planerat för det vet jag att preventivmedelsrådgivningen och användningen brister.  En information som tar upp både de medicinska och sociala aspekterna av sex och samliv är något som fungerar.

Jag är för rätten till abort men tycker att abortgränsen borde sänkas till vecka 18 kanske ändå till vecka 16. Har man stöttat en gång en sen abort ooch barnet vägrar dö är det infernaliskt, för alla.

Förr i tiden hade vi änglamakerskor som tog mot de oönskade barnen och vanvårdade dem till döds. Så sent som1930 talet blev en änglamakerska dömd och åtalad. I slutet av 1800 talet fanns det ca 40 000 fosterbarn (officiellt). Idag har vi ungefär lika många aborter. Men ingen behöver lämna bort sitt barn idag på grund av ekonomi eller skam. Det känns dock att vi inte har kommit längre i det preventiva arbetet.

På Cypern utan tiggarstav

Vi har återvänt från vår resa till Cypern vilket var mitt livs första charterresa. Visst, har köpt överbliven plats på charterflyget förut men nu var det hela paketet med all inklusive i en semesterby anpassad för nordiska turister med pooler, stränder med solstolar, barnklubbar, massor av mat, underhållning, barer och tjänstvillig personal. Helt OK semester när man reser med fem mindre barn, vilka längtar efter bad och sol. Callisto i Ayia Napa kan rekommenderas som familjesemester. När alla är som russin efter övermåtta av bad kan man besöka staden med gammalt nunnekloster och kyrka samt äta glass i hamnen. Det var roligt att göra något med barnbarnen som de gillade och förhoppningsvis minns även senare.

Däremot var stränderna och vattnet inte rent. Det flög små öar av skräp i havet. Att människan är så skräpigt djur visste jag innan men nu blev jag sur eftersom Cypern ståtar med Europas renaste badvatten. Hur illa var det på andra ställen?

Om Cyperns problem med ekonomi fick vi också en bild av. Cypernborna betalar knappt skatt. De normala inkomsterna under 18-19 000 € (tror jag det var) är skattebefriade och sjukvården var ”gratis” = avgiftsfri. Det var någon här hemma som tyckte att det var häftigt att betala skatt (hon kompenserade sin skatteinbetalning med stöld) men det är faktiskt skatten som betalar både skolorna, sjukvården och de transfereringar vi i Sverige så generöst betalar. Även om stödåtgärderna riktar sig mot att rädda banker måste dessa länder som hänger i bidragskön börja fundera vem ska betala skatt och varför.

Klyftan och oron mellan cyprioter och turkar var tydlig. Även guiden uttryckte sina närapå rasistiska åsikter om turkar som ockuperade landet och sin egen rädsla för dem. Turkarna var ”bad boys” vilket kändes obehagligt. Oroligheter mellan folkslag har vi liksom nog av i Mellanöstern, gamla Jugoslavien, ja, lite här och var.

Nu var det visst farligt med All inclusive också. Vilken tur att vi hade med oss lagom smala barn. Att själv be om glass och dricka såg vi som bra  träning på engelska!

Nu är semestern bara en massa bilder att sortera. Ja, som pensionär har man ju ingen semester men kanske kan jag räkna detta som kompensation för alla de semestrar jag arbetat extra för ekonomins skull. Inte för att det var häftigt att betala skatt utan för att få ihop ekonomin som lågbetald akademiker med studieskuld.

Jag ska gå MT Blancleden i september. Då blir det min typ av semester. Inga brända ryggar och salt i håret, bara träningsvärk. Tält och torrfoder. Låter som ett nedköp, eller …

Är huvudet redan borta kränker inte registreringar?

Registrera eller icke registrera uppgifter om de dementa eller alla andra möjliga grupper? Sist hamnade jag i cancerregistret fast det inte var cancer. Hur många register finns det utan att vi vet?

Den demente kan inte säga nej eller ja. Inte så att han har förstått innebörden av ett register. Då skall man inte registrera, eller?

”Ska vi av respekt för den personliga integriteten avstå från att registrera persondata för en patientgrupp vars integritet redan är svårt kränkt av sin sjukdom? Har vi inte en särskild skyldighet att förbättra och kvalitetssäkra vården för dessa personer som inte kan föra sin egen talan?” Frågar registerivrarna.

Vad är syftet? Vad ska alla dessa register användas till? Nyttan är en mycket subjektiv bedömning. Vill de dementa registreras för att – kanske – någon annan ska få bättre vård någon gång? Kommer undersökningarna  vårdbiträden till del – de som faktiskt utför vården av de dementa? En sjuksköterska sysslar mer med piller, planering och umgås med sin dator än med de boende, läkare är en sällsynt besökare men ett vårdbiträde/undersköterska ger vård och ser den demente – om hon har nog med tid. Det är hon som är nyckelpersonen, inte läkaren eller forskaren. Demens kan inte botas men tillvaron kan vara dräglig med god omsorg. Tidig Alzheimer däremot kan man göra något åt med tiden, hoppas man.

Staten bevakar oss men vår egen bevakning av Staten är begränsad. Kanske borde vi kasta de fyra sista siffrorna som protest?

Vi vet vad är bra vård för den demente. Även jag som  har erfarenhet av demensvård som anhörig och vårdarbetare kan  ge några tips:

Anläggningen bör vara på markplan med en angränsat gård så de boende kan gå ut. Att sitta inne är döden för en tidigare rörlig person. Att komma ut i mån av tid som inte kommer mer än vid sällsynta fall, är inte humant. På det sista stället min sambo var fanns en balkong så de intagna – förlåt boende – kunde se ut till en parkering.

Personalen skall vara utbildad och ha valt arbetet, inte vara ditskickade från AF eller ha tvångsmässig praktik.

Personalen ska prata svenska eller det språk som den demente talar. Ibland är det dock omöjligt. Vissa återgår till sin hembygds dialekt som ingen kan, inte ens anhöriga, då kan vi ursäkta språkbristningen men inte annars.

Tillräckligt med personal innebär inte dusch en gång i veckan (hur ofta duschar du?), att sår inte hinner skötas, att skitiga kläder inte byts ut, inte få hjälp med maten eller att folk låses in när personalen går hem och den andre kommer först efter en halvtimme.

Sjuksköterskan och läkaren bör vara intresserade just av demensproblematiken och inte vara några som redan tröttnat på arbetet och väntar på pensionen. De skall också prata svenska och inte behöva tolk.

Pengar och sparande för att någon skall få bonus bör inte styra vården. Att vara sparsam med resurserna – våra skattemedel – är en annan sak. Att belöna personal när de arbetar mindre eller använder mindre hygienmedel som blöjor förstår jag mig inte på. I regel går arbetet i ett. Vem fasen hinner snåla på blöjor när man inte hinner byta de tillräckligt ofta?

Personalen måste också ha tid att prata både med den boende och dennes anhöriga. Anhöriga är en resurs, inte en plåga. Sist fick jag hela tio minuters bra information om hur det hade varit under min sambos 9 dagar på boendet. Det var ett undantag. I regel vet ingen någonting alls, ”det är så bra” är frasen man får och det är skrämmande. Efteråt känner jag mig som en skurk som lämnar bort min sambo för att själv kunna också ha lite annat liv.

Och – den demente skall inte skyfflas runt till olika boenden – om man inte önskar tillskynda döden.

59 dagars segling utan land under fötterna

Idag kom Icebreaker och Tommy till Horta. 37 dagar tog det för Columbus att segla från Kanarieöarna till Bahamas, Tommy har hållit på 59 dagar från Ascension till Horta Azorerna och slår Columbus både med tid och sträcka. Columbus seglade mot okänt land, Tommy däremot har de instrument man behöver för att veta på vilken prick på havet man är. Vind däremot går inte att styra. Att vara utan motor – i detta fall utan propell – och utan vind gör seglingen till mycket saktgående historia. Blåser det inte kommer man ingenvart högst driver med strömmen hit och dit.

Den senaste månaden har vinden strejkat. Sista veckan var väldigt lungt. Ingen vind eller pustar åt fel håll och biffen och ölet i hamnen har nog varit som en hägring.

Under tiden har vissa varit till Stora Äpplet, innerstadsborna har firat Midsommar i Estland och nu packar fem barn sina baddräkter för varmare bad i Cypern. Tyvärr inte Azorerna. Inte kunde vi räkna att Icebreaker var så långsam, eller vad ska vi skylla på vårt val.

( Columbus 3240 M och Tommy 3500 M = 6000 och 6500 km)

http://blogg.syib.se/?p=484