Sjuk kropp eller sjukt liv?

”Jag morgon inte komma, morgon sjukkassa”, sa våran städerska på sjukhuset. Var hon sjuk? ”Inte sjuk. Städa hemma.”

Vi funderade om vi skulle anmäla henne men bestämde att vi inte var poliser. Kanske hade vi missuppfattat henne tack vare språkbristningen? Klart var att hon inte orkade sköta barnen, hemmet, maten och maken när hon städade borta 8 timmar om dagen. Hennes man ändrade inte sitt liv när frun började arbeta. Allt skulle vara som förut.

Allt skall vara som förr i tiden. Är detta en orsak till kvinnors sjukfrånvaro?

Kvinnor är mera sjuka än män, speciellt när de har fått barn. Män och kvinnor är sjukskrivna ungefär i samma utsträckning fram till första barnet. Två år senare är kvinnans sjukfrånvaro i genomsnitt dubbelt så hög som männens. Den skillnaden består sedan i många år. Är det märkligt – egentligen? Mäns och kvinnors liv är inte detsamma hur än vi försöker prata om jämlikhet med likhet som viktigast. Vi är inte lika men vi bör vara lika värda.

Graviditet är faktiskt ansträngande och tungt, förlossning som ett maratonlopp, amning, sömnlösa nätter och att ständigt vara till hands för babyn är likaså krävande. Män kan inte dela på graviditet eller amning med kroppen, män kan enbart underlätta tillvaron. Att ha små barn är roligt och jobbigt. Men livet blir aldrig sig lik igen. Att lämna bort sitt barn hela dagarna och komma hem ganska så trött tär på orken att vara en god mor. De flestas ambition är att ta väl hand om sina barn och ge dem all den tid de behöver. Sedan talar ekonomin att den ambitionen inte går ihop så bra. Vi föder inte barn till dagis, men skaran av ettåringar långa dagar i daghem är ett faktum. Risken att halka efter i karriären oroar vissa. Andra har inga karriärer att vara oroliga för, bara anställningen och lönen.

Småbarnsåren kallas ofta korstrycksåren: barn, arbete, karriär, hem, samliv, socialt liv …allt ska ske samtidigt vilket är väl så omöjligt.

Är det ambitionen som är för hög, att både hinna arbeta och ta väl hand om de små barnen? Hur påverkas psyket av att lämna trötta barn alltför tidigt på morgonen till ett daghem där det kan finnas för många barn och för lite personal, när det vore ganska så skönt att sova ut, vara hemma med ungarna och ta hand om dem och hemmet? (Hur det känns för barnens far lämnar jag därhän. Jag är kvinna och kan inte tala för männen.)

Är orsaken för sjukskrivningar tunga, stressiga eller för krävande uppgifter? Nog var det stressigt på demensboendet där jag arbetade extra. Att få ta en paus, hinna äta eller bara göra sitt arbete tillfredställande var omöjligt. Vi som vårdade var för få och gamlingarna hade stora behov. Man gick alltid hem trött och missnöjd på sin insats. I längden knäcker det en. Det vanligaste yrket för kvinnor är just undersköterska/arbete inom vården. Hur tas de arbetarna hand om? Inte alls? Där personalen är viktig och även tas hand om och får några förmåner som friskvårdspeng, frukt eller vidareutbildning blir säkert sjukskrivningsfrekvensen lägre.

Kan ett av skälen vara fel arbete, låg lön, trista arbetsmiljöer och andra ganska så oinspirerade medarbetare och chefer vars mål är att hålla om budget, inte om anställda?

När livet krånglar blir man lättare sjuk. Men det är många som nästan aldrig är sjuka eller tar ut vård av barndagar. Varför inte? De är kanske friska och nöjda med livet helt enkelt. Har de bättre stöd omkring sig? Är de bättre på att planera? Har de arbeten som går att komma ifrån när det behövs? Har de arbetsuppgifter som inte bara tar utan ger tillbaka? Har de helt enkelt bättre arbetsgivare? Eller är arbetsmoralen hög?

Eller – är det för lätt att sjukskriva sig när livet krånglar och kroppen säger ifrån? Och en ännu värre tanke: kanske skulle en del kvinnor må bättre om de slapp gå till jobbet när barnen var små, under tre år, och tog i stället hand om barnen och marktjänsten ett tag? Men då måste de flesta sänka standarden. Att vara blir viktigare än att ha. Inga nya Iphone, modevaror, semester i fjärran länder eller sexrumsvillor med lån upp till taknocken. Laga mat, baka, lappa saker, roa sig med gratisgrejer som bibliotek … ungefär som pensionärer vilka var hemma när deras barn var små har det nu.

Personligen tyckte jag att det var fantastiskt roligt att få vara hemma med mina barn. De flesta kvinnorna var hemma ett bra tag med sina barn. Det var så på den tiden. Det fanns även män som tog ledigt för barnens skull fast det fanns inga pappadagar. Som komplement fanns privata lekskolor några timmar i veckan.

Jag tyckte också det var toppen att gå till ett arbete när barnen klarade sig själv hemma efter skolan. Jag hann med en viss karriär också. Pensionsbeskeden för oss forna hemmafruar sa dock att hemmaåren var ett dumt val. Men livet kan inte levas som pensionsplanering, ingen vet ens om man lever så länge och om det finns någon pension att hämta utan hela systemet har kollapsat.

Åren med barnen kommer inte åter. Det som är förlorat är förlorat.

Flickans val: ta hand om barnen eller bli astronaut?

Bild: övning i barnskötsel

”Jag inte komma i morgon, i morgon sjukkassa,” sa vår avdelningsstäderska. Vi undrade förstås hur hon var sjuk men hon förklarade att hon skulle storstäda hemma och vara borta resten av veckan.

Var hon ett undantag? Jag tror inte det. Hon orkade inte både med familjen och hushållet. Att vara sjuk någon dag i månaden gjorde hennes tillvaro rimlig.

Vi funderade om vi borde anmäla henne men bestämde att vi var inga poliser. Kanske hade vi missuppfattat på grund av språkbristning?

Kvinnor är mer sjukskrivna än män. När första barnet är två år gammalt har mammorna dubbelt så mycket sjukskrivning som papporna, visar en rapport från forskningsinstitutet IFAU. ”Anmärkningsvärt stora siffror”, tycker socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M), som säger att studien måste följas upp och analyseras.

– När vi bildar familj finns en tendens, tror jag, att kvinnor tar mycket större ansvar för familj och för barn vilket till slut syns i mer sjukskrivning, säger han.

Då, vid två, är praktiskt taget alla barn i daghem. Smittorna går. Barnen är sjuka de första månaderna ständigt. Någon måste vara hemma.

Jag för min del tror att många män tar större ansvar för familjens försörjning.

Kanske finns det en orsak till att kvinnor med små barn är mer sjukskrivna? Orsaken heter små barn. Att bära ett barn i sin kropp i 9 månader, föda fram det, amma och få kroppen åter till det ”normala” kräver tid, psyke och kraft. Att vara gravid och föda barn är inte så simpelt som PK människorna tror. Man blir inte en mamma på en kafferast, lämnar babyn i dagis nästa dag och blir topp chef på stubben. Det är en fysisk och psykisk 18 månaders process. Små barn under tre år är svåra att lämna i daghem. De har inte det inre minnet – att komma ihåg saker fast de syns inte – så förlusten av den vårdande föräldern, oftast mor, är en daglig plåga. Det tär. Kvinnor är kanske mer observanta över hur barnen har det i daghem?

Många arbeten är också tunga. Sveriges vanligaste arbete undersköterska är tungt. Den som inte tror det kan gott ta extraarbete på en demensavdelning. Nu vet jag inte om det är just kvinnor inom vården som sjukskrivs mest – tror det – men många arbeten kräver en stor stark person i stället en mindre kvinna. Flera inom vården är invandrare. (De sista tio små vårdbiträden jag haft som avlösare kunde omöjligen lyfta eller hjälpa upp ensam min ganska tunna gubbe ifall han trillade på golvet.)

Sedan finns orsaken livet som är trist. Många kvinnor skulle vilja vara mer med sina barn, pyssla om sin omgivning hemmet och hinna ha ett socialt liv i stället att hjälpa andra eller stå i Konsumkassan. Man brukar inte planera barn till ett daghem. Det finns ett större värde i barnen än i många arbeten. Alla arbeten är inte roliga eller givande. Vi pratar ofta om kvinnors karriärmöjligheter men det finns få karriärvägar på många arbeten. All blir inte företagsledare, mediepersonligheter eller sitter i styrelser. De flesta har helt andra liv och löner.

Det kanske är också så att kvinnor är närmare sina barn av biologiska skäl? Det innebär inte någon inskränkning av fäders möjligheter och barnets rättigheter att vara med sin far, bara att vi är två kön vilka inte är exakt lika eller kanske – bevare oss – inte har samma prioriteringar.

Måste vi vara lika duktiga? Måste det råda millimeterrättvisa mellan män och kvinnor? Sedan är det en helt annan fråga: ska sjukskrivning användas när livet inte är som vi önskar eller är kvinnor, trots att de faktiskt lever längre än män, sjukare? Vad är orsaken i sjukskrivningsblanketten? Att ta reda på det vore en jämlikhetsfråga, inte styrelseposter.

(Att jag inte skriver om fäder beror enbart på ämnet: sjuka kvinnor.)