Testa, isolera, spåra, behandla och killgissa.

Det i rubriken – minus killgissa – lärde jag mig på en universitetskurs länge sedan. Kursen handlade om smittosamma sjukdomar, främst HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Isolera var inte att stänga in utan hjälpa patienten med olika metoder att inte smitta andra . Men alla var inte med, det fanns även personal på sjukhuset som sket i  skyddsutrustning.

Jag blev biten av en  helt galen prostituerad som var tvångsintagen på psykiatrin. Hon försökte forcera dörren när jag gick ut. Jag tog henne i handen och sa något som vi går in igen och hon bet mig på armen så det blödde. Hon visade sig vara HIV positiv. Jag skulle noll testa mig alltså visa att jag var negativ när det hände för att senare – ifall jag var smittad – kräva ersättning från Sjukhuset.

Jag gick med min provorder till labbet och en  av personalen skulle testa mig. Hon hade inga handskar så jag ryckte tillbaka min arm och sa: det är HIV test. Hon fräste åt mig att hon minsann var varsam och det hade aldrig skett olyckor när hon arbetade. Jag krävde en annan sköterska eller skyddsutrustning.

Hon blev arg och gick. Jag testades av en annan med handskar och visir. Det skulle vara så. Jag fick testa mig ytterligare två gånger. Jag var negativ. Det var inte roligt alls att tänka ”om”, även om risken var minimal.

Testning av Coronasmitta eller inte har varit på diskussion nu i några månader. Vem ska testas, vem inte. Vem beslutar och vem också betalar. Det är som om vi aldrig hade testat en enda person av någon misstänkt smittosam sjukdom. Jag börjar tro att motviljan beror på pengar, oviljan att veta hur stort antal är smittade och den enkla förklaringen: brist på resurser. Någon måste ta provet och analysera samt ge svar. Jag tvivlar på att sjukvården kan snabbt anskaffa de resurser vid sidan av allt annat. Den ordinarie verksamheten är dock på sparlåga. Risken att folk blir riktigt sjuka eller dör av annat än Corona är  realt, inte gissning.

Att skydda sig från smitta var inte enkelt. Äldreomsorgen har varit en smittohärd. Det är där folk dör – ja, i normala fall också men nu har vi haft överdödlighet på vissa ställen påstås det vara 100%.

Arbetsmiljöverket gjorde ett försök att skydda personalen  och de boende men det gick inte. Efter anmälan från skyddsombud meddelade Arbetsmiljöverket ett föreläggande vid Serafens äldreboende på Kungsholmen.

Föreläggandet gick utöver de riktlinjer som Smittskydd Stockholm meddelat och som staden följt. I dessa riktlinjer anges endast visir som skyddskrav generellt och visir och munskydd i fall med risk för droppsmitta. Arbetsmiljöverkets föreläggande innebar att visir och munskydd ska användas i alla vårdsituationer med smittade eller misstänkt smittade personer.

Kommunen överklagade och fick rätt. Det var onödigt med så omfattande skydd. Förvaltningsrätten ansåg att begreppet ”patientnära arbete” inte är så tydligt och precist som krävs för att kommunen ska kunna förutse vilka åtgärder som behöver vidtas och upphäver därför beslutet.

Arbetsmiljöverket hade inte tydliggjort vad som avses med patientnära arbete dvs vilka arbetsmoment eller avstånd. Så man upphäver beslutet. Läs i länkar nederst.

Hur kan man ens dividera om vad är patientnära arbete i omsorgen av de gamla som misstänks vara smittade av Corona? Det är ingen som står två, tre meter från den gamla och sköter hygien, klär på, leder eller hjälper med maten. Jag antar att man ville spara skyddsutrustning och då gör det väl inget om folk dör eller blir sjuka. Och, är inte Corona just en dropp/aerosolsmitta?

Är detta bara ett av de huvudlösa besluten utan hjärna under en pandemi?

I onsdags lämnade Arbetsmiljöverket in överklagan till Kammarrätten och har samtidigt bett om mer tid för att utveckla grunderna för vår talan. Fortsättning följer.

Nyss höll partiledare en show i TV, jag menar debatt. Endast en sak stannade i minnet. Det var igen likgiltigheten för de äldre och för äldreomsorgens vårdpersonal.

När Jimmie Åkesson, SD, sa att det som hade behövts för att hejda smittspridningen var obligatorisk skyddsutrustning inom äldreomsorgen och att munskydden inte behöver hög säkerhetsklass, svarade Per Bolund, MP, att ingen i rummet de facto är smittskyddsexpert, och: 

 Vi ska inte stå här och killgissa. 

Killgissa? Var han en minister? För vad då?

Vi har alltså med en helt ny virussjukdom att göra. Ingen visste hur den skulle agera och utvecklas, säger Löfven i debatten.

Ingen visste? Exempel fanns över en stor del av världen. Något borde man ha snappat upp även som Statsminister.

11mars sa WHO att det var pandemi. Men 7 januari var det nya viruset känt i världen även om de första kända fallen var i december 2019. 31 januari var det första kända fallet i Sverige. Så väldigt nytt var det inte när fallen började öka i Sverige. Nu är det juni ifall Löfven har missat det.

Även om dödstalen, överdödligheten, inte är enorma är de betydligt högre än i våra grannländer och speciellt inom äldreomsorgen. Beredskapen har varit usel. Än käftar man om munskydd kan skydda och vem, var och hur ska sköta testerna.

Samtidigt påstås det att S ökar så det är nära toppsiffror. Begriper inte hur en regering får flera anhängare när de misslyckas att ens testa de sjuka och vi får skämmas med dödstalen.  Det är Regeringen som har den yttersta makten oavsett alla myndigheter.

Socialdemokraterna får 33,7 procent i statistikmyndigheten SCB:s senaste partisympatiundersökning, vilket är en ökning med 8,7 procentenheter sedan senaste mätningen i november. Bortfallet var 46,9 procent. Vad tänkte de rösta som sket i att svara? Har de tappat tron på att politiker kan lösa problem? Kanske är vi bara trötta på undersökningar om tyckande när de inte innehåller någonting som har betydelse i verkligheten omkring oss?

https://start.stockholm/aktuellt/nyheter/2020/04/forelaggande-fran-arbetsmiljoverket-vid-aldreboende/

https://www.domstol.se/nyheter/2020/04/forvaltningsratten-upphaver-arbetsmiljoverkets-forbud-gallande-serafens-vard–och-omsorgsboende/

https://www.av.se/nyheter/2020/arbetsmiljoverket-overklagar-serafen-domen/

Förbättringspotential – ett nyord.

Ett ord jag knappt har hört förut dyker upp i olika sammanhang.  Det är förbättringspotential.

Statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Han är lite självkritisk mot den svenska strategin och säger att det ”finns förbättringspotential” i hur han och de andra som styr eller skulle göra något har handskas med pandemin.  Han säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början. Alltför många har tillåtits dö  för tidigt.

Ja, vissa ställen inom äldreomsorg har man mött en överdödlighet på så där 30 till 100 %. Där fanns det verkligen förbättringspotential.

Några Kommuner tycker nu att man bör kunna svenska hyfsat om man arbetar med svenska gamlingar. Det vore förbättring likaså att  man borde anställa utbildat folk i stället att se äldreomsorgen som  en plats för att fixa integration till arbetslivet. Kanske borde utbildning vara ett krav och lönen därefter? Som chef vill jag gärna se en med erfarenhet från golvet. Det ger liksom perspektiv och erfarenhet över ens styrområde, inte en ekonom som närmaste chef för vårdbiträden och undersköterskor. Han kan bara räkna pengar.

Inom äldreomsorgen finns massor med förbättringspotential. Men för att någon bättring kan se måste vi sluta se våra gamla som en utgift. Vi måste börja respektera dem. Vi måste se dem som personer vilka har arbetat ihop det vi har i Samhället oavsett om det är skolor, sjukvård, vägar eller infrastruktur eller bibliotek…det vi nu använder, förnyar, även lägger ner.

Samhällsbyggarna, inte de obehövliga.

Nu struntar jag i dem som kommer och går direkt i pension utan att ha bidragit med en enda krona. Det hör liksom till annat problemområde.

Regeringen försöker också putta bort Corona ansvaret till någon annan.  Lena Hallengren socialminister (S) säger att Regeringen har hela tiden varit beredd att införa hårdare restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset om Folkhälsomyndigheten hade rekommenderat det, (ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters). Hallengren tycker att Tegnells uttalande om att det finns ”förbättringspotential” kring Coronahantering väcker frågor.

– Han kan ju fortfarande inte ge ett exakt svar på vilka åtgärder man skulle ha vidtagit. Den frågan tycker jag kvarstår.

 Hallengren är en politiker som inte – vad jag kan hitta – har haft vanligt arbete, (är utbildad lärare), utan är vad som kallas politisk broiler. Vad är det som hindrar henne att göra mer? Hon är ju minister!

Vilka är de som kan? Vilka borde bara ge en order till Regeringen och till andra myndigheter och arbetsplatser? Finns det inga som vet, har makten och säger:  det här är vårt ansvarsområde, så här gör vi nu. Oavsett vad det gäller, äldreomsorg, Corona… Har vi för många kockar för soppan? För alla soppor? Kommer alla nu att skylla på någon annan igen? Ingen tar ansvar. Ingen kan ta ansvar. Det ligger alltid utanför, någon annanstans.

31 januari fick Sverige sitt första bekräftade fall av det nya coronaviruset så tiden som har löpt är 4 månader, nog borde man ha hunnit analysera. Anders Tegnell säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början.

– Skulle vi stöta på samma sjukdom, med precis vad vi vet om den i dag, tror jag att vi skulle landa i att göra mittemellan det som Sverige gjorde och det som resten av världen gjort, säger Tegnell till Ekot.

Visst är det klädsamt att säga: jag kunde ha lite fel. Men vi ska inte utse Tegnell som syndabock – fast jag tror det blir så i slutet – han är inte den enda på jobbet.

Förbättringspotential finns alltid. Inte ens Sverige är perfekt även om S -Regeringen då och då tror sig vara världens navel.

Till den naiva Regeringen

038
Lik löven som föll har även Statsminister Löfven  fallit till att erkänna ”vi var naiva”.

Regeringen ligger som en omkullvält gran, med endast Ygeman stående liknande en ledsen hund när han försökt ersätta Statsministern som gömt sig och säga att vi ska vara liksom som vanligt.

Vi skall inte känna rädsla över att någon vill spränga oss i bitar eller skjuta oss med automatvapen. Var som vanligt, le och sjung ve shall overcome.

Statsministern kryper fram från sin håla och skyller på oss – folket. Vi var naiva, säger han. Skäms han inte? Han var naiv, inte folket. Inte folket som redan såg vart gränslöshet leder till. Inte SD anhängarna. Inte de som såg negativa förändringar omkring sig. Inte de som insåg att asylsökanden kunde vara lyckosökare, lögnare eller bara smitare.  Inte vi som undrade varför kända terrorister inte avvisades eller fängslades utan försågs med förmåner.

Nu skyller Löfven på de oskyldiga och rädda. Oss, vi som inte kunde påverka.

Det är Regeringen som är naiv, inte vi. Löfven själv är okunnig, saknar handlingskraft och förtjänar inte platsen som vår Statsminister.

Ingen lyssnade på larmet. Median har hackat de protesterande i småbitar. Politikerna har frusit dem ute. Stämpel rasist används så flitigt att det har förlorat sin betydelse. Regeringen och Alliansen har signalerat: allt är bra i det öppna landet. Håll mun, rasist, fascist, nazist! Medan terroristerna flyter ut och in genom Europas gränser.


Vi har en hotnivå 4. Vi som inte ens visste vad 4 betyder vet nu att det innebär terrorister i våra asylboenden med planer att skada folket. Boenden där asylbaroner kan bli miljonärer. Där ingen vet vem är vem, varifrån och varför. Det gäller förstås inte alla och på alla platser. Men förtroendet, om vi hade något kvar för Regeringen och asylsystemet krackelerar vid varje incident. 1800 terrortips har runnit in till polisen idag. De lugna blir misstänksamma. De misstänksamma blir säkra. Allt faller när vi börjar misstro varandra.

Vilken väg tar vi nu?

Vem skall leda oss i kris? Finns det någon att föreslå? Vi får själva klara oss bäst vi kan. Dags att hamstra mat kanske? En flaska champagne om vi måste skåla för döden av Sverige, landet som inte finns eftersom den inte kan freda sina gränser och prioritera sina medborgare.

Att åldras är ett tragiskt drama

064

Att bo med en dement person är oerhört lätt och riktigt jävligt. Minns ni hur det var att ha små barn, så där treåringar, av snäll art i detta fall? Kombinera det med en vuxnes storlek och snilleblixtar av vuxet beteende. Man tror ibland att allt är helt ”normalt” vad nu det normala är. Som att gubben startar att diska eller sätter på vattenkokaren, brer en macka, bäddar en säng, klär på sig, börjar lösa ett korsord och går sedan iväg mitt i för han har glömt vad han gör. Kombinera det med fullständig oförstående om du säger något som skall vi gå ut eller du skulle behöva raka dig. Efter tredje gången klickar det kanske till.

Men sedan säger han hur glad han är att du finns.

Allt krymper sakta. Ibland har jag inte ens koll på vad som försvinner. Flera ord. Viljan att göra något. Orken att gå. Meningslösheten som växer. Idag var vi i skogen och hade kaffe med oss. Att gå i skogen har alltid varit något bra för oss, något vi prioriterat. Att gå i skogen med en kamera. Det har blivit mindre och kortare skogspromenader, kameran har gubben inte rört på flera år.

Men nu var vi i skogen. Det var fint, grönskan är på gång, vitsipporna blommar, men det blåste och gubben klagade. Vi fikade på ett ställe där det var lä. Jag gick lite runt själv, men så att han såg mig. Han var orolig. Han steg upp, satt sig, steg upp, satt sig, jag skyndade mig tillbaka. Då kunde han inte gå utan klagade högljutt. Det gjorde ont. Ont någonstans.

Hade han ont? Vart? Hur? Han klagade som om allt hade rasat, som ett barn som har förlorat något stort. En stund funderade jag hur jag kunde förklara för en taxi vart vi var. Inga bilvägar på den närmaste kilometern. Nu går vi, sa jag resolut, nu går vi sakta. Titta på stolpen där borta, dit går vi. Han hängde på min arm. Sakta tog vi oss hemåt. Tio meter, vila, tio meter, vila… i en timme. Då var vi vid gatan. Då hade det onda gått över eller han hade glömt det.

Efter hemkomsten hade han inget minne om det onda. Inget minne om skogen heller.

Jag förstår helt om gamla dementa inte hamnar till läkaren i rätt tid. De är för otydliga, glömska helt enkelt. I vårt centrum, som börjar bli ålderstiget, finns nu flera dementa vilka bor ensamma hemma eller med sin lika glömska make/maka. Jag ser dem att försöka handla. De irrar runt i affären och plockar ihop konstiga saker. Jag brukar säga något vänligt som att det är mycket folk idag och då ber de hjälp att hitta socker eller kaffe eller något som de inte riktigt vet vad det heter. Jag ser dem att vara i sommarkläder på vintern och i pälsmössa på sommaren. Några går med sin rollator framåt tillbaka och vet inte åt vilket håll hemmet är.

De borde inte bo hemma utan i ett äldreboende, men politikerna tänker annorlunda. Politiker har inga dementa anhöriga, eller? Inte en enda med alzheimer? De yngre handläggarna på äldreomsorgen har föga praktisk uppfattning om ålderdom och demens. Vi äldre anhöriga behandlas lite som barn, som någon vars tankar behöver rättas till. Vi har inte studerat ämnet, bara praktiken.

Jag har svårt att se några fördelar i att åldras. Kroppen orkar inte som när man var 50. Men, man borde bli klokare med åren? Om så har man föga nytta av det. All kunskap man har samlat under årens lopp, skicklighet i yrket eller sättet att se efterverkningar av ens handlande eller till och med politikernas göranden, är något som bara vittrar sönder utan efterfrågan. Att vara en gamling har inget större värde i samhället. Mest är vi liksom hinder för nya idéer och alldeles klart en onödig kostnad.

Det är så sorgligt. I livets ena ända ligger vi i magen i väntan på att börja en spännande resa, i den andra famlar vi efter livet som flytt. Är livet en cirkel? Vart befinner han, vart jag på den linjen? Nära slutet.

Då passar Regeringen att pressa pensionärerna till att bekosta mer av det de redan betalt, det de byggde i Sverige under sin arbetstid. Som min gubbe, arbetade från grundskolans slut till 78 utan en sjukdag. De nya är viktigare än de gamla.

Bild: trägubben är alltid glad.