Några tankar om att vara svensk eller finsk.

1976 blev jag svensk medborgare. Jag hade inte tänkt byta medborgarskap från min finska men omständigheter i kommande resa och arbete i ett annat land rekommenderade att hela familjen hade samma lands pass. Om det blev krigssituation… Bytet skedde med en blankett jag skickade in. Jag hade bott och arbetat i Sverige15 år, pratade svenska hade både studenten, examen från universitet och en annan yrkesutbildning genomgångna i Sverige. Gift med en svensk och tre barn födda i Sverige. Men vad är just det där svenska har jag nog inte kommit underfund med.  Sverige och Finland är tämligen lika. Det finns dock skillnader, speciellt i inställning till skyldigheter och den grund, folksjäl, man står på då och även idag, men för min del är de liksom svunnen tid. Ibland får jag frågan om jag ska flytta hem nu när jag är pensionär. Vad är hem efter ett helt vuxenliv i ett land man inte var född i är en intressant fråga. Jag har helt förståelse för dagens invandrare från än mer avlägsna kulturer som inte lyckas integrera sig, för vad ska man integrera sig till.

Sin inlärda kultur har man med sig, oavsett vilken gräns man passerar.

Inuti mig bor en finne men även den bilden och egenskaperna är bara en blek kopia av något som fanns en gång. Att göra sitt och bra, stå på sig har jag uppfattat som väldigt finskt. Det kanske är svenskt också i alla fall i den äldre generationen.

De gamla finska invandrare från 50 – 70 talet är döda eller i livets sists skeende, som jag. Många av deras barn är högutbildade. Många gamla finnar dog i covid. Vi kom hit på en tid då industrin ropade efter arbetskraft. Det var tiden för arbetskraftens fria rörlighet den mot Sverige. Vi fick inga favörer, språkkurser var sällsynta. Många kom som jag på en söndag fick jobb på måndag och började med avtalsenlig lön på tisdag. Bytte arbete när det erbjöds bättre lön. Sov hos bekantas bekanta på en madrass på golvet, läste Kalle Anka och barnböcker som svenskstudier och anpassade sig utan större skarvar till livet i ett land som liknade Finland men ändå inte. Sverige är kallare land än Finland, det beror på  närvaron av krig och det medlidande mot andra du får under åren i krigstillstånd som formade Finland.. Gemenskapen, känslan mitt land är också större när dina anhöriga är på krigskyrkogård.  Men idag är det en ny generation i med inga minnen från de åren, Dock är Finland utkorad till Världens lyckligaste land inte välståndslandet Sverige för finnar är mera nöjda med vad de har och inte ständigt ropar efter mer från Regeringen. Krav att Regeringen fyller dina egna brister, din plånbok och ditt liv är mycket högre i Sverige. Det är nog ganska så svenskt speciellt i valtider.

 Så hur blir man svensk.

Det vet jag inte. Det bör räcka att försörja sig med hederligt arbete. se till att ens ungar klarar skolan och får en möjlighet att hitta en plats här, för att ha ett liv i det landet deras föräldrar valde av olika skäl. Följa de lagar som gälller ofta likadana som i andra civiliserade länder. Kanske veta det grundläggande enligt vilket system landet styrs. Nej det var en överkurs som inte ens alla ministrar vet.

Vad är det bästa med Sverige då? Långvarig fred som har gett våra möjligheter.  Ingenting har behövts bygga om från grunden. Tillgången till utbildning. Den innovativa andan.  Naturen.  Demokrati skulle någon säga men det är inte unikt för Sverige. Någon sa till mig länge sedan, prata om vädret och tyck illa om Regeringen oavsett vilken då är du riktigt svensk. Det pågår faktisk just nu i all massmedia. Och visst har Sverige legat före i ett och annat, både bra och inte alltid så välbetänkt. Jämlikhet sägs ofta som väldigt svenskt. Det är dock en illusion. Men lika värde som person och lika erbjudna möjligheter kan finnas. Men då måste du ju använda möjligheterna, göra en egen ansträngning.

Än tänder jag ljus på den finska nationaldagen. Men idag har Finland blivit blek påminnelse om min barndom, nyheter på finska där de nya orden tillkomna de senare åren försvårar även läsandet. Finland är nu mera de få julkorten som kommer. Och några barndomsminnen som aldrig bleknar.

Försvara landet?

Julen är förbi. Julgranen har hamnat på så kallad återvinning. Min Jul var helt enkelt julig. Men nu är Julens frid borta. Vi ska förbereda oss för krig. Det var ett långt hopp från God Jul och Gott Nytt År till oändlig sträcka av våld och offra livet för det.

Se på Ukraina, Israel/Gaza, alla andra bråk och krig som pågår. Inte är de lugnt och fredligt i Sverige heller. Att hamna i kulregn eller få huset sprängt kan väl räknas som  tillvänjning.

Det pågår ett upphaussat rop att vi är snart i krig. Börjar undra om Världen, läs makthavare, vill ha det så. I Sverige diskuteras om att låna pengar för militärutrustning.  Vi ska skuldsätta våra barn för krig. Det hörs från den röda sidan rop om höjd skatt för de rika, beredskapsskatt. Höjd skatt löser alltid Socialdemokraternas problem.

Först lägger man ner en stor del av den svenska krigsmakten sedan får man bygga upp det igen. Så smart. Påminner om elförsörjning. Riv först ner, bygg upp sedan är den svenska modellen.

Statsministern skickade oss till iskylan med ett kallt tal. Han poängterade vikten av att varje svensk medborgare måste vara redo att försvara landet. Medborgarskap är inte bara passet man kan resa runt med.

Medborgarskap handlar ytterst om att ”med vapen i hand, med livet som insats” kunna försvara Sverige, säger Ulf Kristersson.

Att vara medborgare innebär lojalitet gentemot landet, att göra värnplikt och vara beredd att försvara landets demokrati, frihet och styrelseskick.

Kristersson klargör att om man inte är beredd att göra detta, ska man inte vara svensk medborgare.

”Jag är inte säker på att alla har tänkt igenom vad det innebär att också vara beredd att offra sitt liv för det land man är medborgare i”,

Nej, du, inte ens jag. Och, kära Statsminister. Det är inte mitt fel.

Sverige har delat ut svenskt medborgarskap utan några krav att ens kunna svenska, ännu mindre vara demokratisk och med rätta värderingar, vad det nu är,

Vad tror Kristensson om folks vilja att bli dödad för Sverige? 

I de länder där folkblandning är lik Babels torn finns föga patriotism för landet. Det finns vi känsla i de olika grupperna för hemlandet, som inte alltid är just Sverige.  Detta visar sig i små situationer som student utspring med hemlandets flaggor, inte Sveriges som betalade utbildningen. Det manifesteras i demonstrationer för Palestina eller andra hemländer när något händer. Det visas i semesterresor till länder man har flytt ifrån.

Svenskar visar patriotism i sportsammanhang och i sällsynta fall för kungahuset eller speciella dagar. Kanske vid vinst i Melodifestival. Vissa forum där patrioter samlas.

Alla dessa Babeltornsländer har interna bråk, skjutningar och sprängningar vilka riktar sig från en grupp till en annan grupp. Sverige har utmärkt sig i detta och blivit känd i Världen.

Att dessa grupper enkelt skulle enas i krig och försvara landet är en utopi. Det får majoritetsgruppen sköta. Även där uppstår frågan: varför då?

Då måste överlevnadsbehovet in. Det är gemenskap, vi i Sverige, en Statsminister bör kommunicera inte splittrande utskällningar.

Regeringen har inte ingjutit vi känsla utan hånat landets svenskar. Allt svenskt är barbari och Midsommar och andra töntiga saker.  Endast vid sport kan de svenska färgerna hedras. Varför skulle vi   stötta de Regeringar och offra livet?

Regeringens uppgift är att skydda folket. Det går inte att välta det på någon annan. Medverkan är folkets del.

Nej, att offra mitt liv har jag definitivt inte tänkt på. Det stod ingenting om några skyldigheter i blanketten jag fyllde i för medborgarskap. Det var övervägande frågor om vart jag hade bott i Sverige. Inga avtal. När jag blev svensk medborgare skedde det för min del av praktiska skäl. Min familj var på väg till ett biståndsarbete och ifall det blev krig där skulle vi hamna i olika räddningsgrupper på grund av olika medborgarskap, pass alltså. Hälften svensk, hälften finsk. Jag hade bott i Sverige nästan halva livet. Så jag bytte medborgarskap från finskt till svenskt som jag uppmanades att göra. Inte så stor skillnad i praktiken då.

Jag bytte också till ett liknande land än Finland, icke medlem i någon organisation för gemensam krigföring. Det var då det. Idag är neutralitet närapå skällsord. Likaså pacifist. Drömmen om en fredlig Värld med endast vackra solnedgångar har kanske aldrig existerat.

Jag tror nog att byte av medborgarskap är för många av praktiska skäl inte att de tänkte integrera sig speciellt eller sätta livet till. Folk är rörliga, Världen är mer lättillgänglig. Själv är jag så svensk att jag kan prata om vädret, svensk specialitet. Men skjuta för Sverige skulle jag aldrig göra. Jag är den som reder ut kaos.

I regel skiljs folk åt just med passet på landets gränser. Ni får komma in, inte ni. Men för Sveriges del har passet för inkommande ingen betydelse. Du säger bara ett magiskt ord: asyl. På sikt ger det även nackdelar. Vi blir alltför splittrade. Utan gräns finns ingen Stat. De flesta länder i Västvärlden består nu mera av så många nationaliteter att de är som Babels torn. På gott och ont. Den fredliga berikande samlevnaden är utopi.

Jag tycker att var och en ska göra sitt bästa för landet de bor i oavsett medborgarskap och ursprung. Arbeta, betala skatt och ta hand om de sina. Vara en god människa.

Pass är bara ett sorteringsinstrument nu mera.

Krig mellan nationer är ett stort misslyckande i Världens mänskliga relationer. FN är som på lerfötter. Det räcker inte att käfta där. Instrument saknas. Kanske också viljan för fred är för liten i Världen. Kan hända att de vi valt att representera oss i olika sammanslutningar är inte de bästa för fred eller någonting alls?

Ingenting är så säkert som osäkerhet och alla påstående kan visa sig icke stämma just för dig och kanske inte någon alls.