– Jag står inte ut med att se att barn ska fara så illa, säger utrikesminister Margot Wallström på Facebook. Hon menar då barn till IS terrorister och deras anhang.

Ömmade hon för de kristna barnen som har varit sexslavar, halshuggits eller som har förlorat sina föräldrar i IS medlemmars framfart? Vi gav inte dem fristad om de lyckades ta sig ur terrorsektens våld. Eller alla andra föräldralösa lidande barn? Flickor som gifts bort, barn som svälter? Gjorde hennes Regering något för att stoppa terrorresor i princip? Visst, det är bra att vara humanitär, det är bara så få utvalda som får känna medömkan.

Låt oss strunta i det känslomässiga och vara praktiska i stället. Hur skulle det fungera att hämta hit barnen? Transport med bilar och Riksdagsplan och då plockar vi in alla som säger sig vara svenska? Inga problem.

Så, vilka är barn? Vilken ålder? Det har ju blivit ganska flytande med åldern i Sverige när de afghanska pojkarna skulle få stanna eller när läkare börjar omvandla flickor med könsdysfori till pojkar. I det första fallet blev många barn fast de var över 18, vissa väldigt många år över. I det andra blir 14 –  15 år gamla flickor vuxna nog och helt kapabla att besluta själv om operationer för sin nya könstillhörighet fast de inte ens hade passerat grundskolan och inte kunde rösta.

Så, vad är ett barn? Enligt barnkonvention är ett barn en person under 18. Jag tror att många i Regeringen ser igen enbart värnlösa små barn och inga ”17 år” gamla pojkar som deltagit i strider. Även många av de yngre pojkarna har vi sett med vapen i handen i gång att mörda folk. Så vad är ett barn i detta läge?

Hur tänkte man omhänderta barnen? Kan man bara ta dem ifrån föräldrar eller hade man tänkt sig omhändertagande genom LVU? Men det innebär ju utredning, överklagningsbart beslut genom Socialtjänsten och rättegång. Vid omedelbar LVU måste ändå de omnämnda stegen ske. Jag kan inte se den möjligheten. Använda LVU i ett annat land är inte möjligt även om föräldrarna i detta fall har vanvårdat barnen.

Om föräldrar frivilligt ger bort sina barn måste de få anknyta till barnen här. Kan omhändertagandet vara mer traumatiskt med förlust av barnets enda trygghet än att få mer mat i Sverige, kanske hos främmande människor? Har Wallström varit med att omhänderta låt oss säga sexårigt barn som far illa från sina föräldrar, barn som inte vill lämna dem? Jag kan garantera det är traumatiskt för alla inblandade. Jag har sett både polis och socialtjänst gråta, inte bara barnet. Trots allt är en förälder det enda stöd och trygghet barnet har där borta oavsett om denne ägnade sig åt halshuggning, stötta sin make  terrorist, misshandla tillfångatagna eller som alla påstår sig ha gjort: kört ambulans och lagat mat. Vart försvann alla terrorister när bara ambulansmännen är kvar?

Enligt Barnkonvention punk 9 och 10 :

9. Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. (Det är väl odiskutabelt att dessa föräldrar saknar omsorgsförmåga? )
   
10. Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Hur vet man vilka barn är födda i Sverige ifall pass saknas? Vilka är barn till svenska föräldrar? Om föräldrarna inte är svenska medborgare, bara hade uppehållstillstånd, är deras barn då svenska när de är födda i Kalifatet, inte i Sverige? De fick till och med födelseattest från Islamiska Staten där. En svensk familj som fick barn för tidigt i Polen under semestern fick inte svenskt medborgarskap automatiskt för barnet vid hemkomsten, det blev problematiskt.

Om barnen är föräldralösa? Hur vet vi det? IS har knappt producerat hållbara dödsattester. Det var krig.  Man borde prioritera de föräldralösa barnen, men hur? I en desperat situation är lögn en billig utväg. Det är helt omöjligt för oss att med säkerhet veta vem död är och vem lever och vems barn.

Jag kom att tänka på en patient som visade sig ha en svår från mor till barn överförbar sjukdom. Vi ville då testa familjens alla barn för att kunna sätta in åtgärder vid behov. Dom två behöver ni inte testa, sa hon. De är inte våra. Familjen hade fått betalt att ta barnen med sig som sina. Det är inte möjligt att göra undersökningar i ett flyktingläger om ens biologiska tillhörighet tror jag. Man får bara tro.

Rövar vi kanske bort andras barn? Vad säger vi då när deras föräldrar står på gränsen och kräver anknytning? Eller väcker talan mot oss? Hoppsan, vi var naiva?

Barnens situation är föräldrarnas ansvar. De åkte till terrorsekten frivilligt, i strid med UD:s uppmaningar och rekommendationer. Information om läget i Syrien fanns tillgänglig. De valde att leva där till det bittra slutet. Kanske var de också naiva men det är ingen ursäkt. De är inte mer skyddsvärda än andra flyktingar i andra läger. UD:s konsulära praxis är klar. Svenskar som fått problem utomlands ska inte tas hem på det allmännas bekostnad.

Däremot borde vi hjälpa flyktinglägren med mat och vad de behöver. Vi kanske gör det? Kurderna har det tungt nog. Vi bör uppmana Syrien och Irak att sätta i gång med processen med åtal för terrorbrott eller någon sorts Tribunal – hur de nu kan göra det. Det är faktiskt deras vilja och lagar som gäller. Kriget var på deras mark. Vi kan bara skämmas över att ha närt terrorism och fortfarande gör det.

Nu är jag tämligen säker på att både föräldrar och barn kommer att hämtas till Sverige med  Regeringens goda minne och få någon sorts tycka synd om status och de får frekventera  TV soffor. De grymheter barnens föräldrar begick tonas ner. Alla var bara hjälparbetare! Barnen växer i tron att de är särbehandlade eftersom deras föräldrars värld kolliderar hårt med vårt. Daghem botar inga barn, ännu mindre skolan. Risken är – igen – att en ny generation växer upp i Sverige, men ändå inte.

Radikal islamism är ingen tillfällig trend utan djupt allvar. Faktum är att integration är bara ord i dessa fall.

Bild: Varför en bild av får? Ville inte ha en terrorbild. Får anses ju lite dumma och har flockbeteende. Huset har också rasat.

Jag tänkte på den här 30 år gamla händelsen när Margot Wallström oroade sig för IS barnen.

När jag vistades utomlands med min familj i ett SIDA jobb blev det ett smärre krig i landet så pass nära att vi hörde skjutandet. Att åka hem var svårt eftersom flygplatsen stängdes för civil trafik och andra förbindelser var knappt existerande. Flera av oss var barnfamiljer. Vi fick veta att situationen var vårt ansvar. Om vi skulle åka därifrån sågs det som omedelbar uppsägning och kostnaden låg på oss. Vi hade ju själv valt att åka dit och jobba. Ambassaden hade inga råd. Om situationen blev värre fick vi förlita oss på Röda Korset som inte fanns tillgänglig. De flesta stannade kvar. En del tog sig ut själva. Läget lugnade sig men de veckor som militärtransporterna och likbilarna åkte förbi oss var låt oss säga spännande.