1964 i juni när Nikita Chrusjtjov var på besök i Sverige, arbetade jag som husfrubiträde på Solliden. Jag blev kallad till chefen som hade besök av en kostymkille. De meddelade att jag inte fick arbeta den dagen då Chrusjtjov skulle besöka Skansen. Jag var säkerhetsrisk, jag var finsk. En diskare fick inte heller arbeta fast han var från England. Jag hade inte hunnit gå runt på Skansen så jag bestämde mig att leka turist där den dagen. Ingen spärrade porten till Skansen för mig. Det kändes lite som att jag vann över säkerhetspolisen. 

Under Vietnamprotesternas år hängde jag ihop ett tag med en betydande man inom FNL rörelsen. Jag var inte med i rörelsen, bara med honom. Vi brukade äta på ett visst ställe och tänk, det kom alltid någon skum kostymkille efter oss och satt sig vid bordet bredvid och läste ivrigt sin tidning. Det var inte alltid dagens. Till sist bjöd vi honom till vårt bord så han kunde höra bättre vad vi pratade om. Oftast var det konst, eller litteratur, eller bara kutter mellan två nykära, aldrig politik. Kostymkillen var besvärad men till sist satt han sig med oss och vi bjöd honom på kaffe. Det var sista gången någon typ följe efter oss dit, i alla fall märkte vi det inte.

Sedan avlyssnades våra telefoner. Det var overkligt så en gång provade vi om det verkligen var sant och tänk, hans lägenhet nära Odenplan kryllade hastigt av poliser. Så därefter bad jag vissa vänner att inte ringa till mig. Det var inte fördelaktigt för en statsanställd till exempel. Och senare fick inte min make (det blev inte FNL killen) en statlig tjänst han var överlägset kvalificerad till. De sa rent ut att han var säkerhetsrisk genom en närstående.

Jag var garanterat inte politiskt till vänster fast de flesta av mina vänner var kommunister eller åt det hållet. Kanske ansåg IB ändå mig som risk? Kanske tyckte de att alla finnar var lite farliga, de låg ju ändå närmare Ryssland rent geografiskt? I alla fall fram till 1975 åsiktsregistrerade IB kommunister. Det blev dock förbjudet 1969 men var liksom svårt att få stopp på.

Vad sjutton sysslade IB med? Det var många som undrade.

Hade jag velat göra något mot ryssarna hade jag min chans i december -97 när jag föreläste åt några regeringsmedlemmar –dock inte Jeltsin – och flera höjdare från sjukvården medan säkerhetsvakterna såg mig som ofarlig, lämnade besökarna och gick för att fika. Jag tyckte snarare synd om ryssarna. De hade så lite kunskap om mitt arbetsområde att jag kunde knocka dem med orden. De var så pass imponerade att de inte ville gå iväg när föreläsningen var slut utan hängde efter och bad att få se även lokalerna för mitt arbetsområde: specialistmödravård och förlossning för missbrukare/HIV-positiva.

Jag satt teet i halsen när muslimerna var snabba på att hota mig till livet när jag försvarade Salman Rushdie i ett radioprogram. Den boken och den författaren var under censur och det skulle efterföljas över världen. Idag finns censur även i Sverige.  Vi är många som är svartlistade här hemma. Vi kan inte länka till artiklar i dagspressen eftersom vi är spärrade, jag ser det nästan som en ära.  Jag vet dock inte varför. Så jag är van att bli bevakad. Ingenting får mig att sluta med det fria ordet. Jag tar mig rätten att skriva, tala, läsa, lyssna, kritisera, gnälla och sända E- post. Telefoner avskyr jag. Så klart vet jag att jag är en obetydlig person men jag låter inte det hindra mig.

Så, jag har viss erfarenhet av att Storebror och Pappa Staten ser oss. Och nu är vi alla övervakade, avlyssnade, registrerade, spårade och kända oavsett politisk tillhörighet och vänner – det är lite jämlikare nu – av våra högt älskade folkvalda politiker genom FRA eller med deras goda minne av större gossar på NSA. De är intresserade av oss, våra åsikter, bankkonton, vänner, E -post, ord i telefon, sjukjournaler kanske, medlemskap, resor, ja, allt om oss in på bara skjortan. Vad är det för värld vi har utvecklat? Paranoida överallt.

Samtidigt lämnar vi ut oss mer än någonsin på Facebook och andra medier, är ständig kontaktbara per mobil och E – post och många av oss delar ut sitt dagliga liv på bloggar, som mat de äter, kläder de köper, folk de älskar och hatar, husbyggen, graviditeter, resor, sjukdomar, hemligheter, problem och glädjeämnen. Så varför blir vi upprörda om även Pappa Staten är intresserad? Och var inte alla superförtjusta i Obama och we can?

 Även stackars Manning ligger lite bättre till än Obama med sina krigsplaner. ”Those that would give up liberty for security deserve neither,” sa visst Ben Franklin. Friheten flög sin kos utan att vi ens hann ge upp med det. Efter attacken av Al Qaida har vi mist friheten, men är vi säkrare nu? Varenda dag läser vi om terrorattacker, ja, de händer ju i andra länder, bland muslimer och afrikaner, inget som riktigt berör oss, vi är nästan skonade. Bevaka Facebook, det är annat, irriterande.

Jag undrar hur Obama + Co anser mig och mina vänner, grannar, medmänniskor och landsmän vara så farliga att han – inte personligen men genom sina nickedockor och svenska springpojkar – bevakar oss. Ger terrorismen ursäkten till obegränsad övervakning? 

Någonstans går förstås gränsen även för vanliga medborgare. Möjligen har den passerats när vi inser att inte bara vårt Facebookpladder avlyssnas, utan också att säkerheten kring våra bankkonton och myndighetskontakter undermineras – och att Sverige tjänstvilligt hjälper den amerikanska myndighet som står för övervakningen. Tobias Brandel Svd

Kan vi kollapsa systemet genom att alltid lägga till vissa eftersökta ord? Någon som vet?

Bra aktuella böcker för en bevakad person:
George Orwell: 1948
Kristoffer Gunnartz: Välkommen till övervakningssamhället
Karin Maria Boye: Kallocain

Vad viskar de om nu?