Daghemmets barn och andras ungar.

Nu börjar det igen. Förskolorna portar föräldrarna från Luciafirandet. Barnreservaten skall vara föräldrafria. Ettåringar gråter när föräldrar, farmor och morfar kommer till Luciafirandet. Jag har alltid hävdat att små barn under tre år inte ska vara i kollektiv omsorg så de slipper gråta. Nu har jag ytterligare bevis på det.

Men vad är det för daghem/förskola där ettåringar tvingas gå i luciatåg och sjunga för personalen? Är det inte de äldre barnens uppgift, en uppgift de faktiskt längtar efter att få visa till föräldrarna?

De är inte daghemmets egna barn. De är sina föräldrars ungar.

Skulle inte daghem samarbeta med föräldrarna? Skulle inte föräldrarna få ta del på daghemmens aktiviteter, pedagogik och daglig liv? Skall inte daghemmen vara väldigt öppna för insyn när det ena fallet av sexuell våld mot barnen efter den andra uppdagas i daghem? Kan någon lämna sina barn till ett daghem där föräldrarna portas för att de bara får barnen att gråta?

När nu daghemmet skyller på att främmande människor skrämmer barnen och därför lussas det bara för personalen, har de garanterat inga vikarier, eller? Gardiner dras också för när sopgubben kommer? Och så klart går man inte ut där risken att träffa andra människor finns?

Att skylla på föräldrarna visar på hur daghem tänker om dem. Besvärliga människor, låt oss slippa dem.

När Hållängets förskola i Örnsköldsvik firar lucia i år är föräldrarna inte välkomna. Anledningen är, enligt förskolechefen Helena Nurmesjärvi, omsorg om barnen.

– Det är utifrån barnen som vi ha beslutat så. Många barn gråter och förstår inte varför det är så mycket folk och främmande människor hos oss. Det är svårt att förklara för ett- och tvååringar varför det kommer folk som de inte känner, säger hon till Örnsköldsviks Allehanda.

 Bild överst från Luciafirande i ett daghem i Umeå där hela tjocka släkten brukar komma och inga barn gråter.

Från dagismogen till skolomogen.

Kungen tycker till och genast gapar någon. Kungen har blivit morfar för andra gången och han diskuterade barnuppfostran i lettisk tv under statsbesöket. Framför allt betonade han vikten av närvarande föräldrar.

– De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden.

Omedelbart ropar feministernas talesman att det var gammalmodigt. I samma tidning skriver debattörer (alla kvinnor) att daghem har blivit ett experiment.

 I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.

Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn.

Utöver detta har vi ”knäckebrödsdagis” där de små barnen var satta till vatten och bröd. Inte ens fångar har det så illa. I fängelser är det bra mat. Det tycks inte vara så i äldreboenden, skolor och nu i daghem. Vinsten för ägaren betalades med usel mat till barnen. Hälsans dagis?

De magiska tre första åren är idag barnpsykologpåhitt och gammalmodigt samt avskaffat. Den ideala gruppen 7 max 11 personer (tror jag det var) finns inte heller. I mitt barns daghem fanns 5 barn i småbarnsgruppen och 10 i den större. 5 personal utöver föreståndaren och kokerskan. Där var det hemlagat ändå till äppelmoset och fredagsbullarna. Det var förr i tiden, väldigt länge sedan.

Har inte Kungen helt rätt i sak? Betraktas inte ettåringar felaktigt som avnavlade och kapabla att klara upp till 9 timmar från sina föräldrar, fast de inte ens kan uttrycka med ord hur de känner och inte har en färdig minnesfunktion heller utan tror sig vara övergivna? Vem lägger grunden till barnens liv? Vem tar hand om barnens vakna timmar? Är det inte ofta andra än föräldrarna, som Kungen säger? Har inte många föräldrar för stressiga liv, de som arbetar 8 timmar och har en arbetsresa ovanpå och barnen skall lämnas och hämtas. Det blir inte så mycket tid för barnen kvar. Under helgen sker så mycket annat, handla mat, tvätta, städa, förbereda arbetsveckan, det vuxna egna livet som också bör finnas, att utrymmet krymper för det som heter barnuppfostran och omsorgen, närhet och ledning inför livet, är självklart. Dygnet har bara 24 timmar.

Men vi måste ju arbeta, lika många arbetstimmar för män och kvinnor är idealet. I dagarna har det igen gnällts på kvinnor som tar hand om barn eller anhöriga och går för den skull ner i arbetstid. Det går inte för sig! Kommande pension, resor, platt- TV, mobiler, kläder, prylar, räntor på lånen … allt måste finansieras. Att få mer tid med barnen innebär sänkt standard eller hög lön som går att sänka. För ensamma föräldrar med normallön är det inte ens en fråga. Att arbete är en viktigt fråga hör vi  stup i kvarten. Men hur ser vi på barnen, är de lika viktiga för politiker?

Barnen är oerhört aktuella just nu när politiker försöker hitta på olika recept för att bättra på skolans katastrofala läge och rubriker om ungar som mår dåligt är daglig läsning bredvid skamfläckarna från PISA. Måste man inte börja utreda från grunden? Hur tar vi hand om de små barnen, vilka snart går i skolan och orsakar sedan så mycket skrik från alla tyckare? Har barnen kanske förändrat sig, blivit helt enkelt dummare och ovilligare för skolarbete, alltså går vi baklänges? Lärarna då, finns det brister – annat än 10 000 för lite i lön – i deras arbete? De barn som än lär sig något – oavsett fel metoder och rörig miljö – skiljer sig deras förmåga, hemförhållanden och föräldrar från dem som inte ens klarar nian? Det kan ändå inte vara slumpen som råder?

 

 

Jag existerar eftersom någon ringer till mig.

Det ringer! Jag är kontaktad. Jag existerar eftersom någon söker mig. Ringer ingen till mig, finns jag ju inte. Är det så? Bekräftar telefonen vårt varande? Är mobilen vår viktigaste länk till omvärlden? Finns vi om ingen skickar ens ett SMS? Är vi beroende av att hålla denna tingest i handen som en livlina? Inte för intet kallas mobilen ofta nalle, en tröstgivare.

Det klagas att föräldrarnas mobil går före barnen och orsakar till och med deprimerade barn. Det kan stämma i vissa fall. Passerade idag en kvinna med två barn, kanske två – tre åringar. Den ena satt i vagnen den andra tultade bredvid och försökte framkalla moderns uppmärksamhet. Han var nära gråten. Mamman körde vagnen med kroppen och armbågen, med händerna surfade hon med sin mobil. Hon tittade inte ens åt barnet som halkade efter. I kampen mellan mobilen och barnen var de sistnämnda förlorarna.

Jag bor ganska nära en skolväg där tjejerna går med mobilen i den ena handen och cigaretten i den andra, killarna har oftast bara en mobil. Röker tjejerna mer än killarna nu mera? I parken sitter de vuxna med sina mobiler medan barnen leker eller ser uttråkade ut. Ibland puttar den vuxne på gungan med ena handen, men i den andra är mobilen i gång. Det ser faktiskt tragiskt ut.

Måste vi vara uppkopplade hela tiden? Har de små saker man kan upptäcka med barnen helt förlorat sin betydelse? Kan vi inte umgås längre utan meddelar situationsbilder genom mobilen till varandra. ”Jag är just nu i Konsum, jag kollar vad vi ska ha till middag ” eller det vanliga när man åker i kollektivtrafik ”jag sitter i pendeln, oj nu är det dålig mottagning, hallå!” Det blir liksom panik när tåget går in i tunnel.

Vi är inte de enda som älskar mobilen och har sitt liv inprogrammerat i denna tingest. 1994 fanns det 1,3 miljoner mobiltelefon abonnemang i Sverige, sedan exploderade det. Förra året såldes 3,8 miljoner nya mobiltelefoner. Vi befinner oss dock bara på plats 34 i världen med 123 abonnemang per 100 personer, inte först alltså, det gör Förenade Arabemiraten, som tvåa kommer Estland och Finland är på plats 16. Så det finns än folk som inte har en mobil eller två i Sverige.
t

Mobil är en lyckad satsning. År 2016 förväntar man sig att det ska finnas 8 miljarder mobila enheter som kan koppla upp sig mot någon typ av mobilnät. Vid samma tidpunkt tror man att jordens befolkning ska uppgå till 7,2 miljarder människor. Dock är vi redan nästan 7,2 miljarder och kanske har antalet mobiler redan passerat oss i antal.

OK, mobil är en praktisk sak att ha, men hur klarade vi av livet förut? Vad har vi gått miste om, vi som växte upp utan mobil och dator, kanske även utan TV? Gick allting saktare? Missade vi viktiga händelser? Världen trängde sig inte på oss på samma sätt som nu. Men dagstidningen lästes noga. Vi läste böcker. Vi skrev brev. Jag lärde mig att skriva korrekta brev i flickskolan. I skolan höll vi små föreläsningar redan på första klass så vi kunde uttrycka oss. När jag avvecklade min mors lägenhet hittade jag stora lådor med brev och kort. Min mor hade sparat alla. På bordet låg de senaste så de som kom och hälsade på kunde ta del av händelser och resor i släkten. Det hade blivit en släkthistoria men ingen av oss hade tid att gå genom högarna. Min bror sparade lite – med hjälp av sin mobil.

Det var en annorlunda barndom och liv i jämförelse med dagens barn. Var vi lyckligare? Kanske? Trycket från omgivningen var i alla fall lägre och kan hända sundare. Världen var trängre, bestämd, uttrycksmöjligheterna mera direkta och framtiden full av hopp om man ansträngde sig förstås. Att må dåligt var inte en ständig tidningsnotis. Vi hade inte tid för det heller med 6 dagars skolgång, högar med läxor och hushållsarbete. Omvärlden informerade oss inte att vi kunde vara missnöjda och offer på något sätt. Så klart många av oss grubblade om livet skulle vara så men ramarna för tillvaron var mer bestämda i förväg och svåra att bryta sig ur.

Vi kunde inte bli mobilberoende i alla fall! Professorn i psykologi vid University of California San Diego, Larry Rosen, är en av världens främsta experter på våra digitala liv och har forskat i ämnet i 30 år. Larry Rosen menar att vår mutlitasking gör att våra hjärnor allt mer sällan borrar sig ner i ett ämne.

– Om uppmärksamheten bryts var 3-5 minut, hur ska vi då kunna ägna 20 minuter åt att lära oss biologi, till exempel. Hur ska vi kunna läsa en bok och föreställa oss miljön i den, var den utspelar sig, vad som händer, vad karaktärerna tänker?

Det var en logisk tanke. Snuttifieringen är uppenbar i TV och genom mobilen. Nyheterna är förbi på några minuter, sedan kommer sporten. Hur många letar reda på originalartikeln när Svd eller DN har en snutt om något väl så viktigt ämne? Jag. Fler? Fördjupning är liksom orationellt. Vi hoppar från en sak till annat. Larry Rosen menar att man inte bara kan prata om Internet – eller mobilberoende. Vid ett beroende sökerh järnan efter ett dopaminrus, men här handlar det i stället om fixering, tvångstankar och ångest, som uppstår när vi inte har kontrollerat mailen eller sms. Det är för att bli kvitt ångesten som vi konstant kollar av vårt flöde.

Det pratas om mobilberoende till den grad att det öppnas behandlingshem för mobilmissbrukare.  Vi har ytterligare ett nytt beroendetillstånd att läggas till allt annat missbruk som alkohol, droger, spelberoende, sexmissbruk, matmissbruk,  med mera, man kan tydligen bli beroende med vilket ämne och beteende som helst. Kan vi inte använda mobilen med måtta, som en telefon och hjälpreda? Kan vi inte ha kvar samtal med varandra öga mot öga, läsa böcker, berätta historier, ibland tystnad, tankar, ingenting alls utan bara vara?

Vem är usel nog att mista sina barn?

Bild: Jag och min söta dotter.

När jag fick mitt första barn var vi föräldrar inte gifta. I de konstnärskretsar vi hörde till var samboendet en ny trend. Att gå till prästen var inte riktigt i vår smak. Den ogifta pappan släpptes inte till BB så jag ljög att han var min bror och han fick komma in en stund. När vi skulle skriva på faderskap med att svara på flera snuskiga frågor, sa barnavårdsmannen (en kvinna) att vi kunde adoptera bort barnet. Det var bäst för henne eftersom vi levde i synd. ”Hon är ju söt, det finns alltid åtgång för söta flickor”, sa hon.

Vi vägrade. Vi kontaktade en advokat.

Hon bevakade oss genom barnavårdscentral i väntan på att vi gjorde bort oss. Senare fick jag veta att hon stod i adoptionskön. Detta var 1964.

Adoption eller placering är ett trauma oavsett hur lyckat utgången blir. Att veta ens föräldrar var så dåliga att de inte ens kunde ta hand om en är en sorg. Att tro sig ha blivit bortlämnad på grund av sig själv blir en tyngd för hela livet. Nu föreslås adoption i stället placering igen i hopp att barnen mår bättre.  Barn som kommer från usla förhållanden där de viktiga tre första åren har varit en katastrof, kanske redan graviditeten har erbjudit droger och fylla, mår inte bra och blir superstudenter hur man än adopterar dem.

En barnpsykolog sa i en föreläsning: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera.

Jag tror trygghet är också att kunna acceptera de föräldrar man har, försonas med sitt arv och handskas med det. Hur många adopterade letar efter sina föräldrar eller barnhem där de tillbringat en tid före adoption?

Jag träffade många adopterade eller tidigare familjehemsplacerade kvinnor/män under mitt arbete som kurator på missbruksmottagningen för gravida kvinnor/blivande familjer. De adopterade var hela 25% av patienterna och många hade haft en svår barndom i det goda hemmet de var adopterade till. Mina patienter sa sällan något ont om sina föräldrar fast deras livshistoria kunde få stenarna att gråta. Få hade kvar kontakten med sina fosterföräldrar och de flesta adopterade hade klippt av relationen helt. Det tog år att återställa några relationer.

Jag ställer mig tveksam till adoption av barn vilka är placerade men har föräldrar i livet. Kan vi byta föräldrar?  Hur mår barnet när det vet att någonstans finns de biologiska föräldrarna men de fick inte/klarade inte att ta hand om en? När släktingar finns kvar, kanske syskon finns på annat håll eller i ursprungsfamiljen? Hur ska de kontakterna se ut? Hur mycket anpassning krävs av ett barn och av fosterföräldrar? Vill fosterföräldrarna verkligen adoptera barnen? En del har ju också familjehem som ett yrke. Eller blir barnen flyttade till en annan adoptionsvillig familj? Det handlar ju också om pengar för socialförvaltningen.

Att adoptera direkt från BB eller forcera fram beslut innan förlossningen låter orimligt. Har man inte haft sitt barn vet man inte vad man lämnar bort. Att försöka bedöma ens omsorgsförmåga redan under graviditeten kräver tät och förtroendefull kontakt. Jag träffade mina gravida patienter 2 – 5 gånger i veckan. Få socialsekreterare har den tiden. Därför blir lösningarna ofta temporära. Att vara gravid är ett tillstånd i sig, inte nödvändigtvis sammanhängande med vården av barnet. Min erfarenhet är att de kvinnor som inte orkade bli vårdgivande mödrar lämnade babyn snart. Bäst skedde det om både mor/föräldrar och baby var placerade i ett mödrahem. 2 barn på 10 år placerades i familjehem direkt från BB på grund av mycket svåra omständigheter men modern ville ändå ha kontakt med sitt barn.

Jag informerade alltid om adoptionsmöjlighet när vi pratade om föräldraskap. För att kunna tänka på en adoption under graviditeten måste man vara medveten om konsekvensen. Alltså: jag har ett barn i magen, jag ska föda fram det, jag blir mor till det barnet och måste ta hand om det. Låter simpelt. Det är det inte. Pappan har inte ens den påtagliga fysiska påverkan på kommande beslut.

Alla kan inte bli tillräckligt goda föräldrar. Ändå – de få mammor vars barn blev placerade ville ha en möjlighet att få barnet tillbaka i framtiden. Hoppet att bli en god mor ”en vanlig kvinna” fanns alltid även om det inte var realistisk. Många återvände till mig och visade stolt bilder på sitt barn som var i familjehem. Kontakten fanns även om det ibland var begränsad. Jag försökte förstärka deras vilja att vara en god förälder på deras sätt. Tyvärr försvann ofta papporna från de placerade barnens liv.

Frågan är svår. Hur ser måttet ut för bra föräldrar? Vem är usel nog för att mista helt sina barn? När är det nog med förändringar i barnets liv? Man måste vara oerhört aktsam när man tänker bryta banden mellan barn och deras biologiska föräldrar. Att genomföra en adoption men ändå ha kvar umgänge med de ”gamla” föräldrar leder till förvirring om inte katastrof. Det du som vuxen inte vill leva med skall inte heller påbrackas barnen.

Adoption kan vara det bästa valet om föräldrarna önskar det. Men vad gör man om de ångrar sig? Vems rätt? Har barnen en åsikt i frågan? Blir det igen advokaternas nya uppgift? Barnens bästa får aldrig bli en ekonomisk fråga inte heller ett medel för att korta adoptionsköerna och minska kommunens kostnader. Barn är ingen handelsvara.