De flesta svenska barn vistas i daghem, nu kallad förskola. Men än finns några som stretar mot. De föräldrarna vill ta hand om sina barn själv eller ha andra lösningar som passar dem bättre. En och annan är till och med ”hemmafru”. Hemsk tanke! Oftast är det kvinnan – oavsett härkomst – som tar hand om det lilla barnet först och den längsta tiden. Nu försöker politiker attackera de som inte lämnar sina barn till förskolan tidigt nog. Obligatoriskt daghem från två års ålder är senaste S förslag. Man skyller på dåliga språkkunskaper. Många av två åringar är inte så talföra än måste jag medge. De kan ca 50 ord, kanske i bästa fall några hundra och sätta ihop en mening med två ord, men inte helt lätt att förstå för den oinvigde. Oavsett vilket språk de pratar.
Kan du inte prata nog bra kan du inte tala om hur du mår annat än med gråt.
Politiker har en idé att jämlikhet nås med tvångsmedel. Män blir som kvinnor, kvinnor som män och alla barn stöps i samma form. Så blir det en lydig massa med rätta värderingar. Hur vi är som människor, det intellektuella, psykologiska och känslomässiga i vårt varande är helt oväsentligt. Att påstå de två biologiska kön är i viss mån eller mer olika är omodernt och besvärande. Att mena människor har skilda preferenser passar inte heller i den socialistiska världen, som politiker i Regeringen med stödpartier omhuldar.
Späda barns vård har sysselsatt politiker i många gånger från Alva Myrdal som sa ungefär att mammor som tog själv hand om sina barn var imbecilla i huvudets vägnar och kunde inte fostra barn som de professionella – kvinnliga – vårdarna kan har spökat om och om igen. S har nu lagt en motion om att införa avgiftsfri och obligatorisk förskola från två (2) års ålder. Först tänkte de från tre (3) år men nu tar man i. Kanske från ett år snart?
Alltså, Regeringen vill välta ytterligare utgifter till den redan ansträngda kommunbudgeten. Hör du hur höjd kommunskatt klingar in?
En fråga uppstår genast. Om barnet inte infinner sig i förskola kommer småttingen att hämtas med polis till sist? Eller barnet omhändertas av Socialtjänsten? Hm.
När jag undervisade om det psykologiska skeendet under graviditet brukade jag säga att graviditet var 18 månader, 9 innanför kroppen och 9 utanför. Det var många kvinnor i publiken som instämde i det, alla som hade fött barn.
Att vara gravid är den närmaste relationen som finns, kvinnan och barnet har delat kropp med varandra. Det är en kraftig påverkan av känslor för det kommande barnet och ens egen tillvaro. Kvinnan är den lämpligaste – i de flesta fall – att ta hand om barnet i början. Biologin styr, det som är så modernt att förneka. Många mammor ammar vilket är bra för barnet. Kvinnan behöver också tid att återhämta sig efteråt, speciellt om hon är snittad vilket är en stor operation. Hormoner inte att förglömma. Barnet behöver dygnet runt omvårdnad.
Men allt detta är ju helt omodernt. Graviditetsbesvär, förlossning, symbios, blödning, trötthet, amning, känslor och sånt, inget att bry sig om. Politiker vet bäst. Vi praktiker är bara till besvär när Staten vet och bestämmer.
Nutida män delar föräldraledigheten frivilligt. Dock finns det en press från politiker att dela rättvist i antal dagar så jämlikhet uppnås precis som om barnets behov enbart fanns under den allra första tiden. Som om vården av en baby med exakt delade dagar vore lösningen i frågan om jämlikhet. Pappan måste bli mamman fast vi har så stora behov av närvarande fäder, med deras speciella förmågor att ta hand om och leda barn i livet. Barndom och ungdom ger många möjligheter att ta hand om barnet även om paret inte delar jämt på det första året. Kontakten med barnet går inte förlustig även om man inte är bredvid dygnet runt. Barn är inga varor för att nå jämlikhet med.
Graviditet för en svensk kvinna är en till tre gånger händelse. Ca 13% av kvinnorna har inga barn. De med högre utbildning har lägst barnlöshet. Att få barn var tydligen inget hinder för arbete. Det finns ganska många år kvar att arbeta även efter barnafödsel. Att pressa sig för att lämna små barn till daghem är bara dumt. Flera par skarvar med varandra för att slippa lämna sitt barn till daghem alltför tidigt. Andra snålar med föräldrapenningen och struntar att sträva efter materiella ting.
Graviditet och förlossning samt tiden efter är inte ett skvatt jämlikt. Förlossning är nog den mest omskakande upplevelsen en kvinna genomgår. Män sitter bredvid, även om de är med på ett bra stödjande sätt är deras kroppar inte den som gör jobbet. De blir inte ”överkörda av en buss” som en nybliven mor beskrev sin förlossning eller att ”springa ett maratonlopp utan att ha aldrig sprungit förr” som en annan sa. Det är en match oavsett smärtlindring och hur snabbt det gick. En och annan av mina patienters män gick ut och grät. Gör något, skrek de till personalen. När barnet sedan läggs på ens armar är det väldigt lite i ens liv som kan slå den upplevelsen. Man är påverkad i kropp och psyke. Men sedan ska man kvickt bli jämlik och gå till jobbet. Pumpa mjölk kan man göra där som en V – politiker, en man, sa.
Jag tror att barn behöver få personer i början. De, ungefär, tre magiska åren. Att kunna gå till toan, nästan äta själv och uttrycka hur det känns med ord, inte bara gråt måste finnas innan barnet hamnar i en grupp med främmande människor. Små barn leker inte med, de leker bredvid, de kommer till föräldern för att åter våga sig till den stora världen. Ett – två år gamla barn beter sig så. Men eftersom de flesta är i förskolan är det svårt för hemmabarn hitta en lekkamrat att öva sig med. Man måste vara en aktiv förälder och hitta andra som envisas att ta hand om sitt lilla barn.
Nu föreslå S tvångsmässigt daghem från två års ålder. Först var förslaget 3 år men nu tar man till tvång från 2 år och säkrar den rätta uppfostran. Skälet man anger är språket. Alltså, invandrare envisas med att prata sitt modersmål med barnen. Då hänger de barn efter i skolan. Så alla barn måste omhändertas av Staten, eller snarare Kommunen. Inga andra lösningar? Kanske föräldrarna skulle lära sig svenska och barnen få vistas i språkförskola under tiden? Bara ett förslag. Och, språk är väl kultur? Invandrare garanteras rätten till sin kultur i Grundlagen. En punkt som slår mot Integration. Nej, integration är bara en vänsterpolitikerdröm.
Staten äger inte våra barn. Hur barn omhändertas bör vara ett erbjudande fram till skolålder, beslutad av föräldrar inte av en Socialistisk Regering. Har Världen inte provat den modellen nog med mindre bra resultat? Vi bör inte ta efter Kina där kontrollen är total, från antal barn till åsikter.
De flesta barn är faktiskt fostrade på dagtid fem dar i veckan av en förskola. Varför mår många barn och unga så uselt idag? Vad var det som fattades? Eller är det bara tidsandan, inne att beklaga sig?
Bild: Jag med min dotter, ålder 1+.
