Hur vi än låtsas att kön är enkelt utbytbar, att män kan vara kvinnor och kvinnor män när det så behagar, eller något mitt emellan, kvarstår det faktum att bara biologiska kvinnor har en livmoder och kan bli gravida. Så länge vi inte kommer på knepet att odla barn i någon typ av konstgjorda livmödrar. Det lär vara ganska komplicerat. Annars hade vi redan producerat perfekta barn så.
Alla par som vill får inte barn. Det kan bero på mycket. Sjukdom. Missbruk. Defekt. Ålder. Fel partner. Mer. Då uppstår frågan om sjukvårdens lösningar. Ett som diskuteras är att införa eller inte rätten till surrogatmoderskap i Sverige.
I vissa länder kan de män och de kvinnor som inte kan (eller ids) vara gravida låna (köpa) någon annan kvinnas kropp för graviditet. En mycket dyr historia både i pengar och mentalt. Kanske också kostsam för barnet när den tas från sin biologiska mamma. I fortsättningen uppstår en del frågor om ens ursprung. Det är oundvikligt. Det är så vi fungerar.
Surrogatmoderskapet eller inseminering kan bli en riktigt obehaglig historia. Finns män vars sperma har använts till hundratals barn, noll kontroll. Eller mannen haft en genetisk sjukdom. Det är inte bara att pricka in på en lista vad man vill ha utan det finns frågan om obekanta anlag. Det är ett risktagande. Ja det är en risk i sig att få barn. Surrogatmödrar gör det inte av snällhet utan fattiga kvinnor gör det för pengar. Rena surrogatfabriker finns i Indien och före kriget fanns en del surrogatmödrar i Ukraina, till exempel. Kändisar skyltar med sina surrogatbarn i pressen och inte ett ord om modern. Även kändisar som har fått barn kan välja att få en till genom en surrogatmor.
Det är inte bara frågan om att paret vill ha ett barn att älska. Det finns gott om behövande barn i Världen. Det ska vara just det barnet med sperma och ägg av bestämda anlag. Att använda surrogat är förstås bara för de rika, det kan kosta uppemot 1,5 miljoner.
Hu påverkas den kvinna som bär barnet i nio månader, föder fram det och tar hand om babyn tills de blivande föräldrarna kan hämta barnet? Inte alls?
Tänkte på surrogatmödrarna i Ukraina som blev stående med barnet när de tilltänkta föräldrarna inte kunde komma genast på grund av kriget. Vems barn är en surrogatbaby om de tilltänkta föräldrarna inte kommer?
I Sverige diskuteras tillåtelse för surrogatmoderskap om kvinnor av ren godhet ställer upp utan ersättning. Vilken fantasi.
Jag tycker illa om tanken på surrogatindustrin. Undran över ens biologiska ursprung är större än vi tror. Jag tycker inte att vi skall införa någon sorts altruistisk surrogatmoderskap i Sverige. Det handlar alltid om en maktposition, pengar och i slutändan barns rätt och till vad. Det kan bli påtryckningar och processer, före och efter.
Frågor om vårt ursprung kommer, oavsett hur vi mår. En del barn tror de är bortbytingar och ibland visar det sig vara något liknande som Harry Potter under trappan.
25% av mina patienter var adopterade, ett rejält överskott. Jag undrade varför just de kom till mottagningen för riskgraviditeter/missbruk lättare än svenskfödda kvinnor. Var de oftare missbrukare än biologiska barn? Var deras liv mer problematiskt? Var relationerna till föräldrar mer komplicerade? Förmodligen. Var de mer villiga att söka hjälp? Undersökningar visar att adopterade från utomlands, speciellt de som var äldre vid adoption, mådde sämre än andra barn. Adopterade sökte oftare psykiatrisk hjälp och självmord kunde vara lösningen.
Var livets början ett oförlöst frågetecken?
Alla hade en undran om sina biologiska föräldrar. Hur såg de ut? Hur kommer mitt barn att vara? Var mina föräldrar sjuka, fattiga, missbrukare? Varför lämnade de bort mig? Att vara adopterad väcker frågor om ens biologiska arv.
Att få träffa sin biologiska mor/far beskrivs ofta i media med rosenskimrande lycka. Snarare uppstår det ett tomrum. Vart hör man till? Vilka är mina föräldrar? Det stora varför. Man måste vara mogen och må bra för att tackla situationen.
Det är enklare men ibland bistrare att vara en biologisk förälder. Ens fel och brister kan komma fram även i barnet. Ens mindre goda egenskaperna hör till i en biologisk familj och måste tolereras. Sådan mor sådan dotter. Sådan far sådan son. Det adopterade barnets misslyckanden kan skyllas på de osynliga föräldrarna. Deras anlag, inte vår kärleksfulla fostran. Att inte jag själv var en god dotter som passade in i familjen blev min osynliga biologiska moderns fel. Jag var tvungen att vara mer lyckad och duktig än mina föräldrars egna barn för att inte svärta ner min mor.
Jag kan säga att det var tufft. Men även jag blev äldre och fick ökad förståelse för livet och dess svårigheter. Att förlåta både sina egna och sina föräldrars brister hör till processen att bli en vuxen självständig person.
Inte konstigt att jag blev socionom men jag forskade i missbruksbehandling för familjer, inte adoptioner. Men som sagt, de adopterade kvinnorna var en stor del av mina patienter. Det är kanske enklare med barnen födda av en surrogatmamma? Jag tvivlar.
Livet är komplicerat. Men undvik att göra det mer komplicerat än nödvändigt. Vi har alldeles tillräckligt med bekymmer redan. Ha respekt för livet.