Kungen tycker till och genast gapar någon. Kungen har blivit morfar för andra gången och han diskuterade barnuppfostran i lettisk tv under statsbesöket. Framför allt betonade han vikten av närvarande föräldrar.
– De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden.
Omedelbart ropar feministernas talesman att det var gammalmodigt. I samma tidning skriver debattörer (alla kvinnor) att daghem har blivit ett experiment.
I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.
Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn.
Utöver detta har vi ”knäckebrödsdagis” där de små barnen var satta till vatten och bröd. Inte ens fångar har det så illa. I fängelser är det bra mat. Det tycks inte vara så i äldreboenden, skolor och nu i daghem. Vinsten för ägaren betalades med usel mat till barnen. Hälsans dagis?
De magiska tre första åren är idag barnpsykologpåhitt och gammalmodigt samt avskaffat. Den ideala gruppen 7 max 11 personer (tror jag det var) finns inte heller. I mitt barns daghem fanns 5 barn i småbarnsgruppen och 10 i den större. 5 personal utöver föreståndaren och kokerskan. Där var det hemlagat ändå till äppelmoset och fredagsbullarna. Det var förr i tiden, väldigt länge sedan.
Har inte Kungen helt rätt i sak? Betraktas inte ettåringar felaktigt som avnavlade och kapabla att klara upp till 9 timmar från sina föräldrar, fast de inte ens kan uttrycka med ord hur de känner och inte har en färdig minnesfunktion heller utan tror sig vara övergivna? Vem lägger grunden till barnens liv? Vem tar hand om barnens vakna timmar? Är det inte ofta andra än föräldrarna, som Kungen säger? Har inte många föräldrar för stressiga liv, de som arbetar 8 timmar och har en arbetsresa ovanpå och barnen skall lämnas och hämtas. Det blir inte så mycket tid för barnen kvar. Under helgen sker så mycket annat, handla mat, tvätta, städa, förbereda arbetsveckan, det vuxna egna livet som också bör finnas, att utrymmet krymper för det som heter barnuppfostran och omsorgen, närhet och ledning inför livet, är självklart. Dygnet har bara 24 timmar.
Men vi måste ju arbeta, lika många arbetstimmar för män och kvinnor är idealet. I dagarna har det igen gnällts på kvinnor som tar hand om barn eller anhöriga och går för den skull ner i arbetstid. Det går inte för sig! Kommande pension, resor, platt- TV, mobiler, kläder, prylar, räntor på lånen … allt måste finansieras. Att få mer tid med barnen innebär sänkt standard eller hög lön som går att sänka. För ensamma föräldrar med normallön är det inte ens en fråga. Att arbete är en viktigt fråga hör vi stup i kvarten. Men hur ser vi på barnen, är de lika viktiga för politiker?
Barnen är oerhört aktuella just nu när politiker försöker hitta på olika recept för att bättra på skolans katastrofala läge och rubriker om ungar som mår dåligt är daglig läsning bredvid skamfläckarna från PISA. Måste man inte börja utreda från grunden? Hur tar vi hand om de små barnen, vilka snart går i skolan och orsakar sedan så mycket skrik från alla tyckare? Har barnen kanske förändrat sig, blivit helt enkelt dummare och ovilligare för skolarbete, alltså går vi baklänges? Lärarna då, finns det brister – annat än 10 000 för lite i lön – i deras arbete? De barn som än lär sig något – oavsett fel metoder och rörig miljö – skiljer sig deras förmåga, hemförhållanden och föräldrar från dem som inte ens klarar nian?
Det kan ändå inte vara slumpen som råder?
