Från dagismogen till skolomogen.

Kungen tycker till och genast gapar någon. Kungen har blivit morfar för andra gången och han diskuterade barnuppfostran i lettisk tv under statsbesöket. Framför allt betonade han vikten av närvarande föräldrar.

– De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden.

Omedelbart ropar feministernas talesman att det var gammalmodigt. I samma tidning skriver debattörer (alla kvinnor) att daghem har blivit ett experiment.

 I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.

Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn.

Utöver detta har vi ”knäckebrödsdagis” där de små barnen var satta till vatten och bröd. Inte ens fångar har det så illa. I fängelser är det bra mat. Det tycks inte vara så i äldreboenden, skolor och nu i daghem. Vinsten för ägaren betalades med usel mat till barnen. Hälsans dagis?

De magiska tre första åren är idag barnpsykologpåhitt och gammalmodigt samt avskaffat. Den ideala gruppen 7 max 11 personer (tror jag det var) finns inte heller. I mitt barns daghem fanns 5 barn i småbarnsgruppen och 10 i den större. 5 personal utöver föreståndaren och kokerskan. Där var det hemlagat ändå till äppelmoset och fredagsbullarna. Det var förr i tiden, väldigt länge sedan.

Har inte Kungen helt rätt i sak? Betraktas inte ettåringar felaktigt som avnavlade och kapabla att klara upp till 9 timmar från sina föräldrar, fast de inte ens kan uttrycka med ord hur de känner och inte har en färdig minnesfunktion heller utan tror sig vara övergivna? Vem lägger grunden till barnens liv? Vem tar hand om barnens vakna timmar? Är det inte ofta andra än föräldrarna, som Kungen säger? Har inte många föräldrar för stressiga liv, de som arbetar 8 timmar och har en arbetsresa ovanpå och barnen skall lämnas och hämtas. Det blir inte så mycket tid för barnen kvar. Under helgen sker så mycket annat, handla mat, tvätta, städa, förbereda arbetsveckan, det vuxna egna livet som också bör finnas, att utrymmet krymper för det som heter barnuppfostran och omsorgen, närhet och ledning inför livet, är självklart. Dygnet har bara 24 timmar.

Men vi måste ju arbeta, lika många arbetstimmar för män och kvinnor är idealet. I dagarna har det igen gnällts på kvinnor som tar hand om barn eller anhöriga och går för den skull ner i arbetstid. Det går inte för sig! Kommande pension, resor, platt- TV, mobiler, kläder, prylar, räntor på lånen … allt måste finansieras. Att få mer tid med barnen innebär sänkt standard eller hög lön som går att sänka. För ensamma föräldrar med normallön är det inte ens en fråga. Att arbete är en viktigt fråga hör vi  stup i kvarten. Men hur ser vi på barnen, är de lika viktiga för politiker?

Barnen är oerhört aktuella just nu när politiker försöker hitta på olika recept för att bättra på skolans katastrofala läge och rubriker om ungar som mår dåligt är daglig läsning bredvid skamfläckarna från PISA. Måste man inte börja utreda från grunden? Hur tar vi hand om de små barnen, vilka snart går i skolan och orsakar sedan så mycket skrik från alla tyckare? Har barnen kanske förändrat sig, blivit helt enkelt dummare och ovilligare för skolarbete, alltså går vi baklänges? Lärarna då, finns det brister – annat än 10 000 för lite i lön – i deras arbete? De barn som än lär sig något – oavsett fel metoder och rörig miljö – skiljer sig deras förmåga, hemförhållanden och föräldrar från dem som inte ens klarar nian?

Det kan ändå inte vara slumpen som råder?

 

 

Vem är usel nog att mista sina barn?

Bild: Jag och min söta dotter.

När jag fick mitt första barn var vi föräldrar inte gifta. I de konstnärskretsar vi hörde till var samboendet en ny trend. Att gå till prästen var inte riktigt i vår smak. Den ogifta pappan släpptes inte till BB så jag ljög att han var min bror och han fick komma in en stund. När vi skulle skriva på faderskap med att svara på flera snuskiga frågor, sa barnavårdsmannen (en kvinna) att vi kunde adoptera bort barnet. Det var bäst för henne eftersom vi levde i synd. ”Hon är ju söt, det finns alltid åtgång för söta flickor”, sa hon.

Vi vägrade. Vi kontaktade en advokat.

Hon bevakade oss genom barnavårdscentral i väntan på att vi gjorde bort oss. Senare fick jag veta att hon stod i adoptionskön. Detta var 1964.

Adoption eller placering är ett trauma oavsett hur lyckat utgången blir. Att veta ens föräldrar var så dåliga att de inte ens kunde ta hand om en är en sorg. Att tro sig ha blivit bortlämnad på grund av sig själv blir en tyngd för hela livet. Nu föreslås adoption i stället placering igen i hopp att barnen mår bättre.  Barn som kommer från usla förhållanden där de viktiga tre första åren har varit en katastrof, kanske redan graviditeten har erbjudit droger och fylla, mår inte bra och blir superstudenter hur man än adopterar dem.

En barnpsykolog sa i en föreläsning: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera.

Jag tror trygghet är också att kunna acceptera de föräldrar man har, försonas med sitt arv och handskas med det. Hur många adopterade letar efter sina föräldrar eller barnhem där de tillbringat en tid före adoption?

Jag träffade många adopterade eller tidigare familjehemsplacerade kvinnor/män under mitt arbete som kurator på missbruksmottagningen för gravida kvinnor/blivande familjer. De adopterade var hela 25% av patienterna och många hade haft en svår barndom i det goda hemmet de var adopterade till. Mina patienter sa sällan något ont om sina föräldrar fast deras livshistoria kunde få stenarna att gråta. Få hade kvar kontakten med sina fosterföräldrar och de flesta adopterade hade klippt av relationen helt. Det tog år att återställa några relationer.

Jag ställer mig tveksam till adoption av barn vilka är placerade men har föräldrar i livet. Kan vi byta föräldrar?  Hur mår barnet när det vet att någonstans finns de biologiska föräldrarna men de fick inte/klarade inte att ta hand om en? När släktingar finns kvar, kanske syskon finns på annat håll eller i ursprungsfamiljen? Hur ska de kontakterna se ut? Hur mycket anpassning krävs av ett barn och av fosterföräldrar? Vill fosterföräldrarna verkligen adoptera barnen? En del har ju också familjehem som ett yrke. Eller blir barnen flyttade till en annan adoptionsvillig familj? Det handlar ju också om pengar för socialförvaltningen.

Att adoptera direkt från BB eller forcera fram beslut innan förlossningen låter orimligt. Har man inte haft sitt barn vet man inte vad man lämnar bort. Att försöka bedöma ens omsorgsförmåga redan under graviditeten kräver tät och förtroendefull kontakt. Jag träffade mina gravida patienter 2 – 5 gånger i veckan. Få socialsekreterare har den tiden. Därför blir lösningarna ofta temporära. Att vara gravid är ett tillstånd i sig, inte nödvändigtvis sammanhängande med vården av barnet. Min erfarenhet är att de kvinnor som inte orkade bli vårdgivande mödrar lämnade babyn snart. Bäst skedde det om både mor/föräldrar och baby var placerade i ett mödrahem. 2 barn på 10 år placerades i familjehem direkt från BB på grund av mycket svåra omständigheter men modern ville ändå ha kontakt med sitt barn.

Jag informerade alltid om adoptionsmöjlighet när vi pratade om föräldraskap. För att kunna tänka på en adoption under graviditeten måste man vara medveten om konsekvensen. Alltså: jag har ett barn i magen, jag ska föda fram det, jag blir mor till det barnet och måste ta hand om det. Låter simpelt. Det är det inte. Pappan har inte ens den påtagliga fysiska påverkan på kommande beslut.

Alla kan inte bli tillräckligt goda föräldrar. Ändå – de få mammor vars barn blev placerade ville ha en möjlighet att få barnet tillbaka i framtiden. Hoppet att bli en god mor ”en vanlig kvinna” fanns alltid även om det inte var realistisk. Många återvände till mig och visade stolt bilder på sitt barn som var i familjehem. Kontakten fanns även om det ibland var begränsad. Jag försökte förstärka deras vilja att vara en god förälder på deras sätt. Tyvärr försvann ofta papporna från de placerade barnens liv.

Frågan är svår. Hur ser måttet ut för bra föräldrar? Vem är usel nog för att mista helt sina barn? När är det nog med förändringar i barnets liv? Man måste vara oerhört aktsam när man tänker bryta banden mellan barn och deras biologiska föräldrar. Att genomföra en adoption men ändå ha kvar umgänge med de ”gamla” föräldrar leder till förvirring om inte katastrof. Det du som vuxen inte vill leva med skall inte heller påbrackas barnen.

Adoption kan vara det bästa valet om föräldrarna önskar det. Men vad gör man om de ångrar sig? Vems rätt? Har barnen en åsikt i frågan? Blir det igen advokaternas nya uppgift? Barnens bästa får aldrig bli en ekonomisk fråga inte heller ett medel för att korta adoptionsköerna och minska kommunens kostnader. Barn är ingen handelsvara.