I vilken ålder börjar barnuppfostran?
Jag läste en kommentar om de barn där allt går snett med misslyckad skola, knark och skjutningar. Någon skrev att fostran av barn börjar vid 1,5 års åldern så föräldrar bör skärpa sig då.
Så fel. Det är sent.
Det börjar så fort kvinnan begriper att hon är gravid. Då börjar hennes livsförändring, likaså den blivande barnets fars. Jag måste säga av min erfarenhet att polletten i regel ramlar lite senare in för män. Och, män är inte gravida i kroppen vad det än sägs i vår galna byta – fritt – kön – värld.
Det är dock inte helt ofarligt för befruktning att vara full när man gör barn. De som försöker få barn ska inte vara packade eller drogpåverkade. Så fostran kanske börjar redan där?
Eller startar barnuppfostran ännu tidigare vid val av partner vi tänker ha barn med? Överkurs?
Graviditet innebär att se fostret som viktigare än en själv. Det är noll alkohol och droger. Det är att ta hand om sig själv på ett bra sätt och genom detta ger kvinnan fostret de bästa förutsättningar hon kan. Det är ett stort ansvar. Den blivande fadern ser sin kvinna och det blivande barnet viktigare än sig själv.
Nykter alltså. Både i kroppen och i förståndet.
Men när barnet väl är fött börjar fostran mer så att säga handgripligt. På en gång. Varenda dag. Så hur lär vi barn att bete sig väl och få sin potential att blomstra? Genom vårt eget beteende. Även familjens andra viktiga personer, som andra barn och mor- farföräldrar har en stor påverkan, men föräldrar är nummer ett speciellt den första tiden. (Det kan ju hända att någon annan är i föräldrarnas ställe men det tar inte bort föräldraansvar, det ser bara annorlunda ut.) Att ta hand om en baby innebär omhändertagande och kärlek och senare vägvisning över livet genom uppmaningar, förklaringar, tillåtelse och nekande, i ord och handling.
När babyn är född lär föräldrarna barnet moral från början. Låter det konstigt? Inte alls. Barnets behov är nummer ett i föräldrarnas liv. Barnet får sina behov tillfredsställda. Babyn behöver inte vänta på mat, torra blöjor och kontakt. Den behöver inte skrika länge efter uppmärksamhet. Någon bryr sig, alltid. Världen är trygg och god.
Är inte den grundläggande omsorgen uppfyllt och barnet är trygg med föräldrarna är det svårt att bygga på med tillåtelse och nekande. Otrygga barn är svåra att leda vidare i växandets process. Barnet behöver utforska sin lilla värld och tyvärr innehåller den många nej, mest i handling. Hemmamiljön måste barnsäkras. Att ropa nej ständigt gör världen farlig och det var inte meningen. Världen presenteras lite i taget så barnet hinner med. Föräldern beaktar så inget ont kan hända. Ja, det händer, barnet ramlar och kanske slår sig med mera men föräldern är där och tar hand om det. Världen är fortsatt trygg. (Ja, Världen är väl så otrygg idag men jag skriver om fostran av små barn i Sverige. Tids nog får föräldern även ta upp de svåra frågorna om krig och död.)
Så fortsätter utvecklingen med mer kunskap om hur vi beter oss i olika situationer. Föräldrarna lär barnet nödvändiga saker för livet. Äta själv, gå på pottan, använda leksaker, uttrycka sig som att klappa händer, förstå flera ord… så småningom också att vänta utan gnäll. Trygga barn blir självständiga och törs interagera med andra. De finner sin position i den familjära kretsen och blir uppskattade för vad de är och kan.
Den där gränsen mellan att skämma bort och att vara tillräckligt god är svår men föräldrar som känner sitt barn överskrider det inte så ofta.
Om barnet behandlas illa och betraktas som en sidoprojekt i föräldrarnas liv, om missbruk, arbete, eget mående är alltid viktigare än det lilla barnet finns inte den grundläggande tryggheten.
Visst, barnet kanske överlever utan det men jag har plockat från gatan alltför många unga vuxna som inte gjorde det. Allt är dock inte föräldrarnas fel men är början usel och ingen finns bi är det en stor riskfaktor för senare liv.
Daghem fostrar inga barn från grunden. Den lär ut viktiga färdigheter för livet i en grupp. Hur vi delar på saker, väntar på vår tur och umgås med andra barn, inser sakta att människor är olika och lika. Även en del annat som att våga ty sig till främmande vuxna och öva på talet med flera andra. Daghem ska ge det kollektiva livets fördelar och regler men ändå låta barnet vara en speciell individ. Daghem är faktiskt också barnpassning så föräldrar kan arbeta.
Skolan fostrar inga barn heller från grunden, den lär färdigheter viktiga att kunna i Samhället och i framtiden. Skolan lär barnen behövlig kunskap, att producera resultat, samarbeta, att avstå och göra som läraren – den som är chef – säger, och behandla andra snällt, alltså med respekt. Finns det ingen inlärd moral och respekt för andra i början av skolan är det svårt att lära om. Ja, allt går men skolan har inte resurser att fostra om ett barn. Skolan är en lärdomsinstitution med regler och kunskapsnivå varje barn förväntas att nå upp till om inte helt så delvis.
Stöder inte föräldrar skolan går det inte så bra för barnet.
Fritidshem skall inte heller lära det grundläggande, den skall ge en meningsfull stund, uppmuntra till läxläsning, kanske vila tills föräldrar tar över.
Att tro ungdomsgård räddar sedan det som har misslyckats och uteblivit hittills är en sprucken fantasi. Men det tycks vara standardutropet från politiker när de unga strular än in till döden.
Daghem och skola är goda tillskott för uppfostran. Men kommunala inrättningars förmåga för stora förändringar i barnens beteende och liv är överskattade. Grunden som moral – hur vi beter oss mot varandra – lärs bäst i en mot en kontakt när barnen är små. Visst, det kan bli aha upplevelser men personalsituationen är inte sådan att den hinner fostra om enskilda barn. Det är en inbillning och fantasi att daghem löser språkproblem och vanvård i hemmet, skolan personliga intelligens – och uppförandebrister, och ungdomsgård håller barn borta knarkhandel och kriminalitet.
Samhället minimerar ofta föräldrarnas insats och påverkan. Man ropar efter Kommun, Socialtjänst, Polis, skola, sport, ungdomsgård med mera när ungdomar strular. Det kommer ord som ekonomi, integration, social utsatthet fram. Ordet föräldraansvar hörs väldigt sällan. Alla insatser, oavsett vad, som gäller barn kräver föräldrar som både accepterar och godkänner. Tydligt. Annas fungerar det inte.
Barn med egenvärde och tilltro till föräldrar hamnar mer sällan i trubbel.
Föräldraansvar är grunden. Allt annat är påbyggnad. Finns inte grunden är det oftast svårt att få till stånd mer. Finns inte det i Samhället accepterad moral inlärd från hemmet och barnets närmaste krets blir det en tuff väg att gå.
Sedan påverkas vi av de egenskaper som inte går att byta ut endast förstärka eller förtrycka som ärvda egenskaper, intelligens och begåvning, även kultur. Våra faktiska skillnader avhjälps inte med vackra ord om allas likhet. Vi är väldigt lika och oerhört olika. Vi är individer.
Det gäller även barn.
Nedersta bilden: gammal husgrund från Sörmland.
PS. tidigare publicerad -22 11 14 men tyckte att den var aktuell. Polisen ropar ju på hjälp av Samhället ´, alltså oss alla, angående barn som hamnar i kriminalitet.
Vackert, och oerhört viktigt.
Tack!
Tyvärr är det en olycklig utveckling som nu sker i Sverige när många föräldrar tycks tro att barnuppfostran är skolans roll. Dom lämnar in en skitunge i skolan och ska sen hämta ut en duktig samhällsmedborgare med goda betyg 9 år senare. och skulle nån lärare ställa krav på föräldrarna eller eleven då byter man bara skola.
Kan bara hålla med!
Fostra barn. När då?
Svar: När föräldrarna lägger undan mobilen och inser att de
blivit föräldrar.