Tomten, en fel sorts manlig skuggfigur.

Även Jultomten, den snälla gamla trösterika figuren har drabbats av genushatet. Patriarkat!

Lik Gud, vilket kyrkan försöker göra till mindre manlig uppfattning, är Tomten en man, vit person som står i vägen för feminismens rätta läror.   Alla våra manliga goda förebilder är i fara att feminiseras på ett obehagligt sätt. Lucia är ju fel fast åt andra hållet, hon var kvinna men de rättrogna vill ha en valfri helst könlös person. Tomtefar, mor och de små nissarna kan ses som en bild av en lycklig familj glädjande oss en gång i året och det är ju så icke PK. Vi är inte man och kvinna utan något valbart utöver då det gäller orättvisor mot kvinnor.

Ja, varför slipper Tomten normkritik, frågar genusexperterna?

Därför att de flesta av oss gillar Tomten och vill se honom just som Tomten, en gammal, vänlig, skäggig man i röda kläder, inget annat. Gärna med renar och en stor säck julklappar.  Han har en fungerande funktion under Julen som inte kan ersättas. Han är tradition av större art och har samsats om utrymme med Jesusbarnet utan att vålla bråk. Hittills.

En del vill förstås spola Jesusbarnet också eftersom han representerar kristenhetens  stora dag, födelsen av en frälsare, han som är starten till vår religion. Jesusbarnet bli hen i svenska kyrkans läror. Jesus och kristendomen islamiseras. Kyrkor firar Mohammed, inte Jesusbarnet. Viljan att göra islam till lags är större än att bevara den kristna läran.

Ingenting som ger oss glädje och förtröstan, Gud eller Tomte, får vara kvar i det könlösa feministiska paradiset där alla män är förövare och alla kvinnor offer.

Är inte Tomten men framför allt  Jesus några av de spikar som håller vår kristna civilisation, vårt land ihop? Om flera av spikarna är utdragna, faller resten snart? Se dig om i världen? Vad vill du ha i stället?

Vart hör du till i genusdjungeln lilla barn?

Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.

Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.

Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.

Skall 12 år gamla flickor identifiera sig  som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen.  Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år,  ålder de anses vara ”sexmogna”?

Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?

Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om  genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med  försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?

Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.

Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar ibland på hög nivå om ni undrade på det.

Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.

Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?

Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än  fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?

Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting.  Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt.  Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.

Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som  grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över  sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?

Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.

Sköta barn och koka kaffe blir ingen sjuk av

Du som är hårdför feminist skall sluta läsa här för du kan uppfatta att jag vill få kvinnorna tillbaka till spisen. Så är det inte. Jag skulle vilja ha lite balans i våra liv. Tid att både vara mor och tid att arbeta, ha hobbyes och vara lycklig, glad och vacker – fast kanske inte allt samtidigt.

Att bli mor och följderna av det har förändrat sig radikalt sedan när jag fick barn på 60-70 talet – eller kanske inte. Det uttrycks bara på annat sätt. De höga sjukskrivningstalen kan vara ett.  På min tid var BB tid en självklarhet och där skulle man stanna tills barnet började nå födelsevikten och matningen av barnet kommit i gång och man själv mådde bra, d v s 5 – 7 dagar. Det var liksom solklart att en förlossning var ansträngande och omtumlande förändring för en kvinna. Vi längtade förstås hem. Fadern var med i mindre grad, det var inte hans fysiska upplevelse. 

Idag är graviditet enkelt och normalt och garanterat inte en sjukskrivningsorsak. Förlossningen ska helst ske snabbt och utan problem, det finns ju smärtlindring idag. Den nyförlösta skall sedan inte belasta sjukvården. Det har funnits idiotförslag som att pappor ska få mat och sova över. Ja, mor och barn går ju hem efter 6 timmar. Nu larmar man om bristningar hos kvinnor och oupptäckta hjärtfel hos barnen. Kan det bero på systemet ”sent in – snabbt ut”?

Det är hedersamt idag att vara far och ta hand om spädbarn, men att vara mor är komplicerat och skall helst klaras av snabbt utan besvär för sjukvården, arbetslivet och samhället för att inte prata om pension. En vän till mig som sett utvecklingen under en lång tid tyckte det var fint att man uppmuntrade män att vara hemma med sina barn. Kanske kunde vi bli så modiga med tiden att vi uppmuntrar även mammor till det.

Förr i tiden var det naturligt för en mor att vara hemma ett tag och ta hand om det lilla barnet. Vi var mammor i första hand. Ja, många av oss studerade eller hade deltidsarbete och andra heltidsarbetade och hade barnflicka eller annan barntillsyn. Själv var jag dagmamma åt barn med speciella behov och studerade i universitet.  Daghem var inte allmänt men det fanns många typer av barnaktiviteter som musikskola, balett, konstskola och mulle. Vi var inte helt insnöade, de kvinnor jag kände var alla aktiva utanför hemmet på något sätt. Det fanns pappor som delade vården av barnen, tog ledigt utan lön eller inbesparad semester/övertider medan kvinnan arbetade men jämlik antal dagar hemma med en baby var för radikal tanke.

Och vi var sällan sjuka eller det märktes ju inte.

Många av oss mammor gick till arbete först när det var lämpligt för barnen eller när ekonomin skrek om tillskott. I daghemmet nära mig fanns nästan bara barn till ensamma mammor. Det gick utmärkt att klara sig med en lön. Behoven var inte oändliga som nu. Många skulle behöva tre löner idag för att gå runt, det visar svenskarna skuldsättning och inköp.

Jag vill inte påstå att det var jämlikt med dagens mått mätt men vi – män och kvinnor – var nog lika värda. I varje fall hörde jag aldrig annat. Med tiden blev vi kvinnor också yrkesarbetande med nyckelbarn och ekonomin tillät en utlandsresa, bil och TV, kanske en sommarstuga eller en större lägenhet.

Idag är det liksom defekt att vara flicka, kvinna och mor. Biologin skall helst inte finnas. Rosa är en farlig färg och mammaövningar med dockor förtryckande. BB tid är bortrationaliserat, amningsfrekvensen går ner, karriär och pensionspoäng ses viktigare än barn. Jag vågar nog påstå efter långt arbete som kurator åt gravida och spädbarnsfamiljer att biologin är oerhört påträngande och att kvinnor är närmare sina späda barn än männen. Att vara gravid är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Vi har delat kropp med en annan människa. Det svider att inte hinna vara mamma. (Det kanske svider att inte hinna vara pappa också men det här inlägget handlar om kvinnor.) Kropp och själ hänger ihop. Hur får man nog av stressen och blir trött? Kvinnor vill mer än de förmår. Arbetet är kanske inte alls den inspirerande platsen som ger stimulans utan bara slit. De flesta är inte mediefolk eller chefer utan undersköterskor och affärsbiträden. Det är kämpigt för alla att släpa ungarna till dagis tidigt på morgonen, missa en del av deras utveckling, ha dem i en stor grupp kanske alltför många timmar som ökar det dåliga samvetet.

Det var inte daghem man födde barnen till.

Många kvinnor trivs med att pyssla om hemmet. Säg vad ni vill men få män hänger upp nya gardiner, köper barnkläder och husgeråd och planerar veckomaten. Jakten på kvinnor är omfattande. De skall göra så mycket och vara jämlika med betoning på lika, speciellt när barnen är små. (Jakten på män finns också men de tycks klara sig bättre – utåt sett).  Att bli sjuk eller bara kraftlös en dag är snarare normalt och mänskligt. Det är kanske inte sjukt men en sjukskrivning ger  rätten att bara vara hemma. Kvinnors biologi kan också ha sin del i saken?

Det är inte OK att vara ”sjuk” för att pyssla hemma, men … det kanske är livet i sig som är sjukt? Vår städerska på jobbet var ”sjuk” regelbundet. Vi anmälde inte henne. Hon tog hela ansvaret hemma med flera barn medan mannen tog bara ansvar för sitt deltidsarbete. Vi borde ha anmält mannen till – ja vart då? Men är hon ett allmänt fenomen? Svenska kvinnor i gruppen 30 till 39 år är mer än dubbelt så mycket sjukskrivna som männen i samma åldrar så mammor med barn födda 2005 skall nu specialgranskas. Vilka kvinnor och vilka sjukdomar  handlar det om? Dagissnuvor? ”Kvinnliga” problem? Täta graviditeter? Män som inte tar sin del av hemmet? Lågutbildade eller välutbildade? Ensamma mödrar?   Kanske ger undersökningen även svar varför män inte är sjuka i samma grad?

Jag tror att det vänder så sakteligen. Det här är kanske sista sucken i att försöka vara mer mamma och ta hand om barn och hem? Såg i TV nyheter att några mammor klagade varför de inte fick ha sina barn i dagis när de var lediga från arbetet. De behövde tiden för sig själva. I min lokaltidning är det en ständig gnäll över att inte få ha barnen i dagis mer än 15 timmar när man är föräldraledig för ett nytt barn. I Frankrike tas orden mor och far ur offentliga handlingar. Det kan vara kränkande! Det kanske närmar sig en tid då kvinnor lägger av att leva som kvinnor och mödrar, blir lika männen, existerar för en karriär med få sjukdagar och höga pensionspoäng, medan barnafödandet sköts av kvinnor som kommer från andra länder och inte än har förkastat det traditionella och den biologiska bestämning som ändå kvinnor har – att föda barn och bli mor.

Att vara både mor och ha yrkesarbete – det borde gå att förverkliga. Med vår livslängd hinner vi både arbeta och vara mammor och förstås pappor. Samhällets värde bestäms av hur vi tar hand om de svagaste – i detta fall barnen och hur vi förhåller oss till varandra. Ja, det bestäms också hur och om vi har demokrati men det är en annan mindre glad historia.