En gammal tant med usel smak på den moderna kulturen.

Utvalda

Våren 1958 gick jag på bio med mina två bästisar. Filmen var redan omtalad. Föräldrar räknade det som sedeslös fast de inte hade sett filmen. Vi sa förstås att vi läste läxor hos en kompis, inte att vi skulle se Elvis i filmen Jailhouse Rock.

Jag klädde mig i långbyxor och en duffel. Långbyxor hade vi flickor bara på idrottsdagarna. Duffel ansågs lite opassande för en flicka. Men nu var vi tre lite tuffa – utåt i alla fall.

Utanför biografen stod polis, brandkår och en ambulans. De väntade på oss hysteriska flickor när vi skulle se Elvis svängande höfter.

Filmen var så där. Jag hade annan smak än mina vänner. De var begeistrade. När vi gick ut sjöng vi lite tyst på Jaihouse Rock och tog några danssteg.

The warden threw a party in the county jail
The prison band was there, and they began to wail
The band was jumpin’, and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked out jailbirds sing

Let’s rock
Everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock

Inget mer hände. Även om det var kaotiska scener ibland i USA när Elvis uppträdde var vi finska flickor inte så lätta att charma.

Jag föredrog opera och klassiskt. Mina vänner var nog mer för Paul Anka. Radions önskekonsert sändes en timme i veckan och blev det tid över spelade de en poplåt, dock inte opassande Elvis.

Så här efteråt känns det som en tid av oskuld. I alla fall om jag läser dagens nyhetsflora och dagens möjligheter för barn på gott och ont. Just nu handlar mycket av ren ondska.

Det är oerhörd skillnad på barnens mediebruk idag. Vet föräldrar vad barn konsumerar? Vad de sänder till andra? En flicka berättade att hon stängde sitt konto på Internet eftersom alltför många pojkar skickade penisbilder till henne. Pojkar alltså, inte män. Erbjudanden att hamna på någon porrkonto kom också regelbundet. Nej, hennes konto hade inget med sex att göra. Hon var minderårig.

Jag läste några texter av nutida idoler, rapparna. Det var absolut gräsligt, ingenting barn ska lyssna på, inte lära sig och inte förstå gäng – språket och brottsuppmaningarna. Jag ska inte recensera det mer utan varje förälder borde läsa:

https://www.friatider.se/bara-infantila-foraldrar-spelar-einar-sina-barn

En lite vagare formulering på:

https://www.svd.se/maste-barn-hora-gangsters

Vilken kultur ger vi till barnen? Visst är det gammalmodigt att vi läste Shakespeare, Homeros och Petrarca under min skoltid, sjöng i kör, de rika spelade piano eller någon instrument och mycket hade än en kristen grund.

Idag sjunger man om knark och mord. Kanske är det ”musik” lämplig för tidsandan med 41 mord hittills (kan vara någon jag har missat) och knarket flödar ju, barn rånas och gängen har barn som springpojkar. Det är bara realism. Livet är så för många unga, varför linda det i bomull. Även kulturen ska vara med tidsandan, inte det förgångna?

Vad är det som gick så totalt fel? Smak och tid förändras. Men att barnkultur moderniseras till obegriplig språk med uppmaning till våld är en katastrof.

Hur är den föräldern funtad som hyllar det?

Snart är det Jul. Ska vi rappa lite våld och knark eller sjunga en gammal Julsång?

Finns det fler där ute med usel smak på det moderna kulturen?

Elvisbilden från: https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=66554144

Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum.

Salvador Sobral, 27år, representant för Portugal, vann melodifestivalen med balladen Amar Pelos Dois, som var skriven av hans syster Luisa. Han sa när trofen gavs till honom: ”We live in a world of fast food music. This is a victory for music… music isn’t fireworks, music is feeling.”

Har melodifestivalen med detta gått tillbaka ursprunget där tävlingsbidraget sjöngs och bara musiken spelade? Där scenen var utan apor, brudar, gymnastiserande hunkar, diverse attiraljer som tog  blicken från sångaren och öronen från musik? Där fyrverkerier dödade sången och kanske var rekvisitan en räddningsplanka för den medelmåttiga musiken? Det vet vi nästa år.

Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum sjungande av kärlekens smärta, med bön att få älska igen. My heart can love for the both of us.

If one day someone asks about me
Tell them I lived to love you
Before you, I only existed
Tired and with nothing to give

My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again

My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again

If your heart doesn’t wish to give in
Not to feel passion, not to suffer
Without making plans of what will come after
My heart can love for the both of us

Vart hör du till i genusdjungeln lilla barn?

Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.

Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.

Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.

Skall 12 år gamla flickor identifiera sig  som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen.  Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år,  ålder de anses vara ”sexmogna”?

Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?

Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om  genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med  försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?

Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.

Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar fortfarande på hög nivå om ni undrade på det.

Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.

Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?

Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än  fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?

Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting.  Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt.  Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.

Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som  grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över  sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?

Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.

När vindarna har slutat viska våra namn

pontareJag lyssnade på Roger Pontare på ett gratisuppträdande. Han ägnade först en sång för flyktingar och pratade några ord om krisen. Folk klappade händer och ropade. Han fick rungande applåder efter sången. Folk tjoade och klappade ivrigt. Han fick en applådstorm efter varje sång. Men sedan hände något.
Hans sista sång var vinnarsången från Melodifestivalen 2000. Ni kanske minns den? När vindarna viskar mitt namn. Jag kommer ihåg det. Jag tyckte det var magiskt med indianen, samen och eskimån dansande på scenen. Nu fanns bara Pontare och han sjöng:

Jag blev fångad i ett mörker
Jag såg inget ljus fast allt runt omkring stod i brand
I lågornas sken fanns mitt hopp och min tro
Som virvlade bort och försvann
Så ge mig min styrka
Ge mig kraft att försvara mitt land
Ge mig en väg att gå
Jag ser yxan i krigarens hand

Vill ni att jag vänder om
Och slåss för den jag är
Men aldrig sviker jag mitt land
När vindarna viskar mitt namn

Nu klappade folk bara lite avmätt. Omkring mig applåderade bara jag och min gubbe.
Vad var det som hände? Sjöng han något opassande? Försvara vårt land?

Vad är det för fel på oss? Så fort ordet vårt land uttalas går folk i koma och kan inte ens kan applådera åt en sångare? Vi behöver ingen omskolning modell MP, det sker alldeles frivilligt. Det är som om alla var drabbade av Stockholmssyndromet. Minns ni det, om inte sök bara.

Jonestown Jag vet inte varför jag hastigt mindes Jonestown (skylt ovan). Det var ett skrämmande exempel av hjärntvätt blandad med absolut tro på de sanningar ledaren presenterade. Det är inte så ovanligt att folk följer en ledare eller i alla fall anpassar sig till den sanning som det ledande skiktet presenterar. Historien skrivs om som i Sovjet, historier byggs upp om ledaren som i Nordkorea. Minns ni Mao och alla som gick med en liten röd bok? Jag fick ett av de första ”Maos lilla röda” engelska upplagan som present i stället blommor eller ett smycke som man brukar få när kärlek är på intåg. Jag spolade förstås honom på en gång. Det luktade kommunism på direkten. Han förstod inte orsaken utan försökte förstå vad som gick fel med hans så fantastiska gåva. Skulle han ha väntat tills den kom på svenska?

Olika ismer fostrar folk som kommunismen, nazismen, feminismen. Stränga religioner styr människors hela liv som islam. Ord som politiker upprepar lik ett mantra: ansvar, utmaning, är bara overksam trollformel utan innehåll.

Twittermaffian talar om vad rätt är och det kan bli en folkstorm om fel färg på plåster. Vi upprörs av struntsaker medan världens katastrofer pågår.

Det är alltid enklare att ropa än göra något.

Det är svårt att våga säga mot den bestämda ideologin i diktaturer, men det kan vara smalt med åsiktskorridoren även i länder där man påstår att demokrati och yttrandefrihet  råder.
Många säger att det finns åsiktskorridor även här. Det innefattar feminism, vänstervridning och förakt mot män, att älska utgifter med andras pengar och även hat mot allt det som förr kallades svenskt. Jag är inte så hemma med de moderna åsikterna, försöker undvika ismer och påbud så kanske andra vet mer och är mer förbryllade än jag.

Det är lite som dagis. Men det är ju en generation fostrad i dagis som styr eller hörs. Ungdomsförbunden, bloggmodellerna, twitteraktivisterna. En generation som når upp i politiken utan att ha arbetat med vanligt lönearbete.  Som är kollektiv utåt. Som är hoptryckt till den rätta åsikten och kan bara peta i petitesser och inte åstadkomma de förändringar eller bevarande som behövs i landet. Vad jag lite spydig nu? Och de äldre uvarna hänger med så ingen skall se hur trötta och ute de är.

Så, jag blev fundersam varför publiken blev så stillsam när Pontare sjöng om att försvara landet och aldrig svika det. Är det så att vi redan är indoktrinerade i den multikulturella världens rätt att öppna gränserna, slopa vårt land, att bara invandring frälsar oss, att vi är av inget värde. Som folket i Jonestown lyder vi de som bestämmer. Vi genomför helt lugnt ett kulturellt självmord eftersom de vilka styr oss och skriker högst säger att det är rätt.

Vi lyder eller smittar det? Kanske allt vi tror och gör är bara ett falskt rop konstruerad av slaskpressen och Twitter?  Vi bara flyter med.

Jag är gammal och tillåter mig att tänka förbi den rätta fåran. Det är ändå ingen som bryr sig om mig och min åsikt av dem som har talan. Vi med erfarenhet av livet är helt ute.