Har du inte lyssnat än på Pink Floyd: He Hey Rise Up är det dags.
Pink Föyd hör till mina musikfavoriter. Här spelas Echoes 1 och 2 och A Moment Lapse of Reason samlingen eller något annat. Dock tycker jag bäst om opera eller klassiskt t.ex.Beethoven eller Rachmaninov. Hans trea är jag särskilt förtjust i. Jag följe en gång en blind man till konsert med Rachmaninov´s trea. Jag lyssnade hälften med slutna ögon lik den blinde och upplevelsen var oförglömlig..
Gärna något lite aggressivt tungt mäktigt när jag städar. Ja, jag har än lager CD skivor. Gammalmodigt?
PS. Har lagt min utrustningslista på sidan: ”Vandringar/my hikes” lättare att hitta. Saknas något som du brukar ha med dig?
Våren 1958 gick jag på bio med mina två bästisar. Filmen var redan omtalad. Föräldrar räknade det som sedeslös fast de inte hade sett filmen. Vi sa förstås att vi läste läxor hos en kompis, inte att vi skulle se Elvis i filmen Jailhouse Rock.
Jag klädde mig i långbyxor och en duffel. Långbyxor hade vi flickor bara på idrottsdagarna. Duffel ansågs lite opassande för en flicka. Men nu var vi tre lite tuffa – utåt i alla fall.
Utanför biografen stod polis, brandkår och en ambulans. De väntade på oss hysteriska flickor när vi skulle se Elvis svängande höfter.
Filmen var så där. Jag hade annan smak än mina vänner. De var begeistrade. När vi gick ut sjöng vi lite tyst på Jaihouse Rock och tog några danssteg.
The warden threw a party in the county jail The prison band was there, and they began to wail The band was jumpin’, and the joint began to swing You should’ve heard them knocked out jailbirds sing
Let’s rock Everybody, let’s rock Everybody in the whole cell block Was dancin’ to the Jailhouse Rock
Inget mer hände. Även om det var kaotiska scener ibland i USA när Elvis uppträdde var vi finska flickor inte så lätta att charma.
Jag föredrog opera och klassiskt. Mina vänner var nog mer för Paul Anka. Radions önskekonsert sändes en timme i veckan och blev det tid över spelade de en poplåt, dock inte opassande Elvis.
Så här efteråt känns det som en tid av oskuld. I alla fall om jag läser dagens nyhetsflora och dagens möjligheter för barn på gott och ont. Just nu handlar mycket av ren ondska.
Det är oerhörd skillnad på barnens mediebruk idag. Vet föräldrar vad barn konsumerar? Vad de sänder till andra? En flicka berättade att hon stängde sitt konto på Internet eftersom alltför många pojkar skickade penisbilder till henne. Pojkar alltså, inte män. Erbjudanden att hamna på någon porrkonto kom också regelbundet. Nej, hennes konto hade inget med sex att göra. Hon var minderårig.
Jag läste några texter av nutida idoler, rapparna. Det var absolut gräsligt, ingenting barn ska lyssna på, inte lära sig och inte förstå gäng – språket och brottsuppmaningarna. Jag ska inte recensera det mer utan varje förälder borde läsa:
Vilken kultur ger vi till barnen? Visst är det gammalmodigt att vi läste Shakespeare, Homeros och Petrarca under min skoltid, sjöng i kör, de rika spelade piano eller någon instrument och mycket hade än en kristen grund.
Idag sjunger man om knark och mord. Kanske är det ”musik” lämplig för tidsandan med 41 mord hittills (kan vara någon jag har missat) och knarket flödar ju, barn rånas och gängen har barn som springpojkar. Det är bara realism. Livet är så för många unga, varför linda det i bomull. Även kulturen ska vara med tidsandan, inte det förgångna?
Vad är det som gick så totalt fel? Smak och tid förändras. Men att barnkultur moderniseras till obegriplig språk med uppmaning till våld är en katastrof.
Hur är den föräldern funtad somhyllar det?
Snart är det Jul. Ska vi rappa lite våld och knark eller sjunga en gammal Julsång?
Finns det fler där ute med usel smak på det moderna kulturen?
Salvador Sobral, 27år, representant för Portugal, vann melodifestivalen med balladen Amar Pelos Dois, som var skriven av hans syster Luisa. Han sa när trofen gavs till honom: ”We live in a world of fast food music. This is a victory for music… music isn’t fireworks, music is feeling.”
Har melodifestivalen med detta gått tillbaka ursprunget där tävlingsbidraget sjöngs och bara musiken spelade? Där scenen var utan apor, brudar, gymnastiserande hunkar, diverse attiraljer som tog blicken från sångaren och öronen från musik? Där fyrverkerier dödade sången och kanske var rekvisitan en räddningsplanka för den medelmåttiga musiken? Det vet vi nästa år.
Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum sjungande av kärlekens smärta, med bön att få älska igen. My heart can love for the both of us.
If one day someone asks about me Tell them I lived to love you Before you, I only existed Tired and with nothing to give
My dear, listen to my prayers I beg you to return, to want me again I know that one can’t love alone Maybe slowly you might learn again
My dear, listen to my prayers I beg you to return, to want me again I know that one can’t love alone Maybe slowly you might learn again
If your heart doesn’t wish to give in Not to feel passion, not to suffer Without making plans of what will come after My heart can love for the both of us
Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.
Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.
Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.
Skall 12 år gamla flickor identifiera sig som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen. Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år, ålder de anses vara ”sexmogna”?
Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?
Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?
Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.
Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar fortfarande på hög nivå om ni undrade på det.
Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.
Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?
Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?
Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting. Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt. Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.
Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?
Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.
