Etikettarkiv: andra världskriget

Vad gör krig med en människa?

Utvalda

Publicerat av
Partio etenemässä Saijalla Patrull på frammarsch i Saija 1940

Det finns ibland en romantisk uppfattning om krig. Tuffa grabbar i uniform med häftiga vapen som dödar osynliga fiender. Dessa fiender är inte fäder, söner eller makar utan onda varelser som anfaller. De är icke personer. Så länge de är icke personer går det bra, ett tag.
Sedan dör ens kamrater. De sprängs i bitar. Hem förstörs. Folk hamnar i rasmassorna. Bränder. Oavbruten bombning. Hopplöshet. Men även medaljer att bära på bröstet så alla ser hur bra soldat du var.
Utan sömn. Frusen. Hungrig. Skadad. Men som en riktig soldat fortsätter du att skjuta. Du har ditt vapen som bästa vän tills kulorna tar slut. Eller du.

Efter ett krig blir du aldrig en hel människa igen. En del av dig förblir i kriget. Kanske är du skadad i kroppen. Alldeles säkert är du trasig i din tilltro till mänskligheten. Kanske blev du sjuk i psyket, synligt eller undangömt. Kanske är du som om krig inte påverkade dig och det, soldat, kan bli riktigt farligt. Krig hindrar en att nå sin fulla potential.

Ja, man kan bli en mästare i krig också. Det är en yrkesmöjlighet som inte borde behövas.

Att träffa dem som slapp kriget tack vare sina viktiga yrken eller de som smet kan vara problematiskt. Varför slapp min fars bror? Varför var hans yrke så nödvändigt? Brodern var inte opåverkad. Han skämdes trots att han inte var en smitare. Förhållandet mellan dem blev aldrig det samma. De hade svårt att ens gå ihop till graven för den yngre brodern som dog i strid. En lysande student. 20 år.
Krig påverkar hela släkten. De döda är påtagligt närvarande.

Det normala livet efteråt känns för enkelt. Att gå till arbete, äta middag, leka med barn, sova i en säng, ha sex, fira jul, tårta på födelsedag… Inga larm ljuder. Om en brandbil med siren åker förbi hamnar kroppen genast i försvarsställning. Samtidigt finns ett slags skam. Du överlevde. Många andra gjorde inte det. Du behövde ta kontakt med några anhöriga efteråt och ljuga om deras sons sista stund. Hur många vackra falska minnen har producerats till anhöriga? Dog så modigt, räddade andra…
Hur än en soldat försöker vara normal – det som uppfattas så – kommer melankolin, smärtan och livets värde eller värdelöshet spridas vidare till din fru, dina gamla föräldrar och dina barn, din omgivning. De som inte riktigt vet hur det var. Till de krigsbarn som nu inbillar sig att allt är på väg åt rätt håll. Aldrig mer krig. Det har ju de styrande höjdarna lovat.

Be till Gud. Var snäll. Gör läxan. Allt är bra.
Det tar några år innan barn begriper att det är en lögn. Det finns varken Gud eller fred. Och att far är trasig.
Var snäll. Lyd. Annars kan fasaden rämna.

Kriget finns som en komihåglapp i mitt minne trots att så små barn borde inte minnas något. Starka minnen är eviga. Jag minns de vuxnas oro i bombskyddet. Jag minns hur fars skador, de i kroppen, de i själen, stal livet från honom. Hur kriget förändrade en förhoppningsfull, arbetsam, förälskad man som läste Bibeln och bad varje kväll till en predator som fick högar av medaljer för sin skicklighet att mörda ryssar och för sin förmåga att lindra plågan hos dem som skulle dö.

Far var en bra soldat. En kamrat att luta sig mot. Men att döda en annan var synd. Bibeln som rättesnöre var orimlig i ett krig. Hans kristna liv vända andra kinden till var omkullkastad. Ändå bad han, samlade kamraterna i skyttegraven till aftonbön. Till sist ber alla för det finns inget mer att förlita sig till. Far fick en medalj för sin orubbliga ledning av de andra, en till.. fler…
Religion och krig har alltid vandrat hand i hand. (Nu i Ryssland mot Ukraina.)
Ovan hans livs plåga förlorade Finland kriget. Det var knäckande. Det där firandet och flaggviftandet efter krigsslutet kändes påklistrad och kamouflage över de förluster alla hade och upplevde. Dock lyckades Stalin inte ta hela landet, bara bitar av det. En halv miljon människor, främst från Karelen flydde till Finland, de flesta utan någonting med sig.. Det, kan jag säga, var en flyktingmottagning. Om Stalin hade vunnit mer skulle en del av finnar säkert hamnat i Sibirien. (Precis som Putin idag rövar barn och placerar dem på uppfostringsläger.)

Min far kom hem efter kriget och las in på sjukhus ett tag med skador i kroppen och själen.

Han levde länge med en ångest som var lik helvetet han trodde sig att hamna till efter döden. Men han var en mönsterarbetare. Uppskattad församlingsmedlem. Respekterad för vad han hade gjort för landet. Sakta blev han en bland många krigsskadade och kriget försvann från vardagen och tidningssidorna. Staten betalade ut skadestånd, ekonomin blev bättre men någonting var kvar under ytan.
Strax före sin död bad han att få prata med mig. Han kunde inte prata med vår familjepräst, sa han. Det handlade mer om jorden än himlen. Jag åkte över till min gamla hemstad. Far berättade för mig om kriget. Det var förfärligt. Jag lovade att inte säga något för mor och syskon. Men nu när ett nytt krig pågår, Rysslands krig mot Ukraina, tycker jag att vi alla ska tänka en stund på dem som finns i frontlinjen. Och tiden efter det.

Nej, det här är inte hela berättelsen, bara något om hur min far med så många andra hade det under andra Världskriget, finska Vinterkriget och därefter.

Vad gör kriget med en människa?
Får konstatera att människan och speciellt de som styr har inte lärt sig någonting.
Det finns ingenting upplyftande, inga fördelar i ett krig. Varför är det så svårt att förstå? Även om krig idag är annorlunda än det var under andra världskriget tack vare mer avancerad utrustning, t.ex. de omtalade Leoparderna och drönare vilka inte fanns då, är syftet det samma: döda så många det bara går tills någon sida ger upp.
Kroppen och själen är dock det gamla vanliga med samma vanliga följder.

Vad blir det av barn som växer upp under ett krig och efteråt? Mina klasskamrater i flickskolan ville bli läkare, sjuksköterskor och lärare. Att vara duktig, bli till nytta var som en inre tvång. De pojkar jag kände blev ingenjörer och militärer, en präst. Många var än fattiga, inte alltid annan mat än potatis för dagen, men yrket kriminell var inte lockande.
Vi trodde länge på att om vi gjorde vårt bästa, mer än det, blev även Världen bättre. Så fel vi hade. För, mer pengar och bättre förhållanden har inget värde när krig raserar ditt liv.

Nu, nära min fars dödsdag minns jag honom med medkänsla och sorg. Far dog dog vid 66 år, delvis av sina gamla krigsskador 1980. Jag blev socionom, terapeut samt statsvetare, kanske var det en följd av en barndom påverkad av krig, inte av helt fritt val.


https://blogg.iniskogen.se/2020/12/19/julminnen-och-skuggsidor/

PS. En av de minnesvärda krigsfilmerna ”The Hurt Locker” går idag 3/3 på TV2. Det finns några scener jag aldrig glömmer. Den lysande Jeremy Renner vann inte Oscar men andra priser. Filmen blev årets bästa film totalt 6 välförtjänta Oscar och två nomineringar varav en för Renner.

Överlevare från Birkenau

Publicerat av

KZ Auschwitz, Einfahrt

Lägger ut en gamla berättelse från 2014 som är än aktuell och kommer att bli även i framtiden. Idag, den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Heidi var ett av dem.

Här är det gamla inlägget om en människa jag aldrig glömmer så borde inte heller världen:

Vi har nyligen ihågkommit dagen D under andra världskriget och nyss jämförde man läget under det första världskriget och nutid. Mitt första minne i livet är ett krigsminne och kriget mot Ryssland präglade på många sätt min barndom och miljoner andras liv. Jag minns 50 talet och början av 60 talet som någonting ljust, full med hopp och utveckling. Mitt första barn som föddes på 60 talet skulle få leva sitt liv i fred och utveckling.

Det var bara en hägring. Idag pågår det fler konflikter än på länge. Kommer också vi att bli indragna i islams krig mot andra islamister? Kommer Ryssland att sträva efter sina forna gränser? Kommer USA dras med igen i någon strid om rätt styre och ge anledning till andra att hoppa på? Mer … det finns många kombinationer och möjligheter i världens strider. Vi har inte förstånd nog att bygga ett fredligt samhälle. Människan är sin egen största fiende.

Men det var inte min mening att skriva om mina minnen utan om Heidis. Jag träffade henne på jobbet.

Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.

– Du har också varit med i ett krig, sa jag.

Hon nickade.

– Berätta. Jag lyssnar.

Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.

Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske

Ihr werdet mir verzeihen

Ihr müßt’ es halt versteh’n

Es lockt mich stets von neuem

Ich find’ es so schön

Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden. Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.

”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

 Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.

Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.

– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.

Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.

– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.

– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.

– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde.  Du är utan delaktighet och skuld.

Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.

– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.

Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.

– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Inte ni heller? Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.

Bild från Wikipedia.

Har även Finland tappat kontrollen över asylsökanden?

Publicerat av

vienan-karjalan-pakolaisia_1381

Kaos eller normalläge? Jag har vissa minnen från tiden i Finland efter kriget med matbrist och otaliga flyktingar. Men de var våra landsmän som vi skulle hjälpa. Kraven var låga, flyktingarna tacksamma, viljan att klara av situationen liksom naturlig. Kanske är det skillnaden till dagens läge?
Flyktingkatastrofen skulle bara klaras av. Det var vårt eget fel och eget ansvar. Nu är det andras krig och annat folk som begär våra resurser.

Jag minns än några av de nära 500 000 flyktingar som Finland omlokaliserade omkring andra världskriget. Jag har inte glömt hur min mor delade vårt enda bröd och fläskbiten vi hade i två delar och la hälften i tidningspapper med några potatisar och gick till de två flyktingarna vilka hade fått flytta in i ett litet köks rum i huset då den kvinna som hyrde rummet gav sin bostad till dem och flyttade till grannen. Alla delade en toalett. Det var då när våra krav på standard var enkla och blygsamma. När det fanns tacksamhet över att ha sluppit ut från ett land som tog över och kallade nu den delen av Finland, Karelen, till Sovjetunionen.

Finnish_areas_ceded_in_1944

Salla och Petsamo var de andra områden avträdda till Sovjet enligt fredsavtal, varifrån de finska medborgarna flydde inåt landet.

Dagen efter ankomsten ställde sig flyktingarna vid en fabriksport i hopp att få ett arbete. På lördag gick de till bastun med någon. På söndag tog mor dem till kyrkan. De familjer som bodde i samma länga som vi bidrog på olika sätt. De kom med madrasser och kläder, en kastrull och mat. Flyktingarna blev integrerade i livet i Finland.

D2004_17_r1_r40-176_1_j3-copy

De karelska flyktingarna var kristna, de pratade finsk dialekt, en del hade släktingar i Finland. De hade ju hört till samma land. Ester hade också beröringspunkter med oss, språkligt och religiöst. Då var den religiösa tillhörigheten stark, ungefär som olika muslimska grupper i Sverige och världen har idag. Den kristna religionen predikade dock kärlek till din nästa, inte död åt otrogna.

Jag minns bara givmildheten. Jag var ju bara ett barn och kunde inte urskilja nyanser, om det fanns. Det var ju vårt eget fel att vi förlorade kriget. Vi var inte starka nog, sa far. Jag minns att någon sa nedsättande ord men det var kanske skäligt när hela huset fick saneras av löss efter nykomlingarna. I skolan kunde ingen skilja de från Karelen från oss andra, det fanns inga grupper vi och dom i min skola. Nykomlingarna klämdes in i klasser där det redan fanns 40 elever men ordningen var total på den tiden. Vi såg upp till läraren, det har inte förändrats i nutidens Finland. Om någon hade problem i skolan fick en bättre elev flytta bredvid och hjälpa till. Hjälpte inte det kallades en speciallärare in.

Jag tillbringade mina första skolår som en ”hjälplärare”. Men det gjorde inte så mycket. Jag satt med mina böcker ändå på kvällarna. Mor och far arbetade extra timmar utan lön på sina arbetsplatser för att betala krigsskadeståndet till ryssarna. Man ska göra rätt för sig hur bittert det än var.

Mina föräldrar var flitiga, sparsamma och djupt religiösa – som en stor del av finnarna. Som lågavlönade fick de statsunderstödd lån för att köpa en bostad, en modern trerummare. Bostadsbristen var skriande och Staten ingrep med lånesystem kallad Arava. Påminner lite om situationen nu i Sverige men här bygger man inte hyresrätter eller bostadsrätter för fattigt folk. Man pratar om tältstäder, containerboende och – ingenting.

När jag var vuxen fick jag krigsskadestånd från den finska Staten genom min far som var krigsinvalid. Ekonomin hade förbättrats och Staten hade medel att dela ut för de krigsskadades familjer. Jag hade flyttat från Finland men far skickade pengarna. Jag var nu en tvåbarnsmor och köpte oss en tvättmaskin och en vinterkappa till mig för pengarna.
Min far stoppade undan sin del som begravningskonto. Han var nöjd. Man kunde lita på Staten. Politikerna såg till folkets bästa. Men om ryssarna en gång till skulle anfalla Finland skulle han ta sina käppar och linka till kriget. När han dog ville ingen ha hans medaljer. Mina syskon var för unga för att veta om hans del i kriget, om hur livet i ett litet land kan omkullkastas av en starkare makt och allianser med en egen agenda.

Lita inte på ryssen, sa min far. Lita inte på tysken heller, tillade han.

Hur är det nu? Skall vi lita på ryssen? Hur mycket tillit finns för Merkels förmåga att balansera på knivseggen?

1305983729731

Idag är flyktingsituationen en stor fråga även i Finland. De tåg som passerar i Torneå fulla med flyktingar orsakar ilska och vänlighet. Folk är delade. När jag läser finska tidningar lyser det missnöje och anpassning vartannat angående invandring från Mellanöstern/Afrika. De skaror av yngre män som utvandrar till Finland väcker mer oro än välvilja. Vart är kvinnorna och barnen? frågar man. Pengarna räckte bara för mig, sa en man. Det väcker inte sympati i konservativa Finland. Oron för brottslighet och våldtäkter, oviljan mot muslimska män som rör sig på bostadsområden, risken att förändra städer till Malmö har fått finnarna att bli bekymrade och förbannade samtidigt som de samlar in vinterkläder för behövande asylsökande. Finland har 8-9% arbetslöshet så möjligheten att asylsökanden  kommer snabbt  i arbete är en utopi. Finska är också ett svårt språk. Det är likadant i Sverige med arbetsmöjligheter.

Finsk budget för asyl är krossad. Likaså är det slut på boendeplatser. I Åby sätter man nu upp tillfälliga tält. Samma här?

5480730
Någon politiker säger att islam är inget hot mot det kristna Finland, men de flesta skulle föredra kristna asylsökanden. Någon skola tycker att kvinnliga elever bör ha mer heltäckande klädsel för att de muslimska pojkarna inte blir förvillade. Det väckte ont blod men också välvillig anpassning hos vissa kvinnor. (Förtryck dig själv så behöver ingen man göra det.) Islamisering är inte bara ett rött skynke utan verklighet när våra kläder inte längre borde vara ett fritt val hemma hos oss. Vad mer?

Eller är det petitesser? Låter det inte bara som här hemma? Vad gnäller finnarna för? Ska de inte ta sin del av Mellanösterns krig och Afrikas överbefolkning?

Men, vem skall anpassa sig? Vad är det vi skall möta halvvägs? Vems krig och vems ansvar? Jag tror inte någon idag kan beräkna de sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av dagens flyktingmottagning och situation varken i Finland, Sverige eller i hela EU.

Förr kallades folkets oro för oro. Nu kallas det för rasism. Det har låst situationen. Vi kan inte ha en diskussion och planering. Vi har inte längre tolkningsföreträde om asyl inom EU. Det är andra krafter som styr. Kanske har också Finland hamnat  där trots hårt  motstånd?

Bilder: flyktingar från Karelen och asylsökanden i Finland idag.