Vad gör krig med en människa?

Utvalda

Partio etenemässä Saijalla Patrull på frammarsch i Saija 1940

Det finns ibland en romantisk uppfattning om krig. Tuffa grabbar i uniform med häftiga vapen som dödar osynliga fiender. Dessa fiender är inte fäder, söner eller makar utan onda varelser som anfaller. De är icke personer. Så länge de är icke personer går det bra, ett tag.
Sedan dör ens kamrater. De sprängs i bitar. Hem förstörs. Folk hamnar i rasmassorna. Bränder. Oavbruten bombning. Hopplöshet. Men även medaljer att bära på bröstet så alla ser hur bra soldat du var.
Utan sömn. Frusen. Hungrig. Skadad. Men som en riktig soldat fortsätter du att skjuta. Du har ditt vapen som bästa vän tills kulorna tar slut. Eller du.

Efter ett krig blir du aldrig en hel människa igen. En del av dig förblir i kriget. Kanske är du skadad i kroppen. Alldeles säkert är du trasig i din tilltro till mänskligheten. Kanske blev du sjuk i psyket, synligt eller undangömt. Kanske är du som om krig inte påverkade dig och det, soldat, kan bli riktigt farligt. Krig hindrar en att nå sin fulla potential.

Ja, man kan bli en mästare i krig också. Det är en yrkesmöjlighet som inte borde behövas.

Att träffa dem som slapp kriget tack vare sina viktiga yrken eller de som smet kan vara problematiskt. Varför slapp min fars bror? Varför var hans yrke så nödvändigt? Brodern var inte opåverkad. Han skämdes trots att han inte var en smitare. Förhållandet mellan dem blev aldrig det samma. De hade svårt att ens gå ihop till graven för den yngre brodern som dog i strid. En lysande student. 20 år.
Krig påverkar hela släkten. De döda är påtagligt närvarande.

Det normala livet efteråt känns för enkelt. Att gå till arbete, äta middag, leka med barn, sova i en säng, ha sex, fira jul, tårta på födelsedag… Inga larm ljuder. Om en brandbil med siren åker förbi hamnar kroppen genast i försvarsställning. Samtidigt finns ett slags skam. Du överlevde. Många andra gjorde inte det. Du behövde ta kontakt med några anhöriga efteråt och ljuga om deras sons sista stund. Hur många vackra falska minnen har producerats till anhöriga? Dog så modigt, räddade andra…
Hur än en soldat försöker vara normal – det som uppfattas så – kommer melankolin, smärtan och livets värde eller värdelöshet spridas vidare till din fru, dina gamla föräldrar och dina barn, din omgivning. De som inte riktigt vet hur det var. Till de krigsbarn som nu inbillar sig att allt är på väg åt rätt håll. Aldrig mer krig. Det har ju de styrande höjdarna lovat.

Be till Gud. Var snäll. Gör läxan. Allt är bra.
Det tar några år innan barn begriper att det är en lögn. Det finns varken Gud eller fred. Och att far är trasig.
Var snäll. Lyd. Annars kan fasaden rämna.

Kriget finns som en komihåglapp i mitt minne trots att så små barn borde inte minnas något. Starka minnen är eviga. Jag minns de vuxnas oro i bombskyddet. Jag minns hur fars skador, de i kroppen, de i själen, stal livet från honom. Hur kriget förändrade en förhoppningsfull, arbetsam, förälskad man som läste Bibeln och bad varje kväll till en predator som fick högar av medaljer för sin skicklighet att mörda ryssar och för sin förmåga att lindra plågan hos dem som skulle dö.

Far var en bra soldat. En kamrat att luta sig mot. Men att döda en annan var synd. Bibeln som rättesnöre var orimlig i ett krig. Hans kristna liv vända andra kinden till var omkullkastad. Ändå bad han, samlade kamraterna i skyttegraven till aftonbön. Till sist ber alla för det finns inget mer att förlita sig till. Far fick en medalj för sin orubbliga ledning av de andra, en till.. fler…
Religion och krig har alltid vandrat hand i hand. (Nu i Ryssland mot Ukraina.)

Ovan hans livs plåga förlorade Finland kriget. Det var knäckande. Det där firandet och flaggviftandet efter krigsslutet kändes påklistrad och kamouflage över de förluster alla hade och upplevde. Dock lyckades Stalin inte ta hela landet, bara bitar av det. En halv miljon människor, främst från Karelen flydde till Finland, de flesta utan någonting med sig.. Det, kan jag säga, var en flyktingmottagning. Om Stalin hade vunnit mer skulle en del av finnar säkert hamnat i Sibirien. (Precis som Putin idag rövar barn och placerar dem på uppfostringsläger.)

Min far kom hem efter kriget och las in på sjukhus ett tag med skador i kroppen och själen.

Han levde länge med en ångest som var lik helvetet han trodde sig att hamna till efter döden. Men han var en mönsterarbetare. Uppskattad församlingsmedlem. Respekterad för vad han hade gjort för landet. Sakta blev han en bland många krigsskadade och kriget försvann från vardagen och tidningssidorna. Staten betalade ut skadestånd, ekonomin blev bättre men någonting var kvar under ytan.
Strax före sin död bad han att få prata med mig. Han kunde inte prata med vår familjepräst, sa han. Det handlade mer om jorden än himlen. Jag åkte över till min gamla hemstad. Far berättade för mig om kriget. Det var förfärligt. Jag lovade att inte säga något för mor och syskon. Men nu när ett nytt krig pågår, Rysslands krig mot Ukraina, tycker jag att vi alla ska tänka en stund på dem som finns i frontlinjen. Och tiden efter det.

Nej, det här är inte hela berättelsen, bara något om hur min far med så många andra hade det under andra Världskriget, finska Vinterkriget och därefter.

Vad gör kriget med en människa?
Får konstatera att människan och speciellt de som styr har inte lärt sig någonting.
Det finns ingenting upplyftande, inga fördelar i ett krig. Varför är det så svårt att förstå? Även om krig idag är annorlunda än det var under andra världskriget tack vare mer avancerad utrustning, t.ex. de omtalade Leoparderna och drönare vilka inte fanns då, är syftet det samma: döda så många det bara går tills någon sida ger upp.
Kroppen och själen är dock det gamla vanliga med samma vanliga följder.

Vad blir det av barn som växer upp under ett krig och efteråt? Mina klasskamrater i flickskolan ville bli läkare, sjuksköterskor och lärare. Att vara duktig, bli till nytta var som en inre tvång. De pojkar jag kände blev ingenjörer och militärer, en präst. Många var än fattiga, inte alltid annan mat än potatis för dagen, men yrket kriminell var inte lockande.
Vi trodde länge på att om vi gjorde vårt bästa, mer än det, blev även Världen bättre. Så fel vi hade. För, mer pengar och bättre förhållanden har inget värde när krig raserar ditt liv.

Nu, nära min fars dödsdag minns jag honom med medkänsla och sorg. Far dog dog vid 66 år, delvis av sina gamla krigsskador 1980. Jag blev socionom, terapeut samt statsvetare, kanske var det en följd av en barndom påverkad av krig, inte av helt fritt val.


https://blogg.iniskogen.se/2020/12/19/julminnen-och-skuggsidor/

PS. En av de minnesvärda krigsfilmerna är ”The Hurt Locker”. Det finns några scener jag aldrig glömmer. Den lysande Jeremy Renner vann inte Oscar men andra priser. Filmen blev årets bästa film totalt 6 välförtjänta Oscar och två nomineringar varav en för Renner. Se den!