Året är nästan slut. Att se bakåt var inte roligt. Ett bortslösat år. År 2019 har innehållit för lite av allting. För få böcker har blivit lästa. För få stunder med musik. För få utställningar, museibesök och annan kultur. För korta promenader i skogen. För kort vandring på fjällen. Alltför få samtal med innehåll. För lite intresse för världen omkring.
Miljön nära mig är alltför bekant, från människor i huset man säger det obligatoriska hej till, från affärer och reklamtavlor, nedhuggna träd till de överfyllda sopkorgarna. Upprepningar. Allt det som har hänt så många gånger.
Är det åldern som uppträder på detta sätt? Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera förbi mig. Förväntningar krymper till intet.
Från de styrande finns bara elände att förvänta sig. Det var inte den här världen jag började arbeta för vid tolv år fyllda. Jag trodde då ärligt att en ansträngning lönar sig. Inte bara personligt utan genom arbete och hederligt leverne och lämpligt engagemang blev världen också bättre. En sten i världens bygge.
Så barnsligt kan man tänka som ung. Sedan inser man att det inte är en själv som styr. Jag började mitt liv med värld i krig och Guds tro, hur de två nu kan kombineras av de vuxna. Jag kommer att sluta mina dagar med globalism där allmänt kaos råder, den västerländska civilisationen sopas undan av kulturer som inte ens kan föda sin befolkning eller behandla sina kvinnor väl, medförande eviga trätor från sina länder. Då Stater slutar att vara självständiga Stater, bara en öppen dörr åt skaror som drar runt och raserar. Vi är nästan där med försmak av det som komma skall. Det känns också som om klimathysterin vore ett slags camouflage över nedmontering av välfärdsstaten och inmarschen av islam. I slutändan inträder en totalitär värld där vi är ingenting, bara lydiga undersåtar.
En bloggare skrev att han gick i inre exil. Jag misstänker att vi blir fler och fler. Vi hjälplösa. De tankar vi hade och det arbete vi gjorde har nu föga betydelse. Kanske ökar tvivlet gentemot Världen med högre ålder då man kan räkna ut saker på bättre sätt beroende på ökad erfarenhet, det man fått genom att leva, ha arbete och barn. Man ser resultat av sitt levnadssätt. Man börjar se en linje i utvecklingen. Om man gjorde så, blev det så. Så småningom gör man inte samma tabbar mer, kanske bara några nya. Om man inte är en politiker förstås och tror att samma insats upprepad envist ger ett nytt resultat någon gång.
Nej, det är ingen vinterdepression om någon trodde så. Jag gillar mörka kvällar. Det är bara en verklighet som bosatt sig här. Kanske även hos dig?
Tänd ett ljus och ha en god tanke. Det kan vara det enda du har att erbjuda världen idag.
Ouch! – ”Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera förbi mig. Förväntningar krymper till intet” – här var det igenkänning på hög nivå.
Men jag vill INTE nöja mig med att tända ett ljus och tänka goda tankar. Jag VILL ha förväntningar även om de trotsar allt förnuft. Jag VILL INTE gå in i en inre exil eller bygga en trygg, verklighetsförnekande bubbla runt min egen lilla värld. Det MÅSTE finnas något annat. Någonstans bör det finnas det en grön exit-skylt som leder till något annat. Kanske inte något bättre, men något som gör att det är lättare att stå ut? Kanske till och med gör det roligare att stå ut?
Den som hittills uttryckt det bäst, enligt mitt sätt att se på verkligheten, är Fnordspotting i en tråd på twitter ..
”Det har talats mycket om årtiondets slut på senare tid. Merparten har varit ganska ointressant, men man kanske ändå inte bör avfärda detta. Även godtyckligt valda gränser kan ha ett väldigt starkt symbolvärde, så kanske bör vi redan nu börja se på 20-talet som vårt årtionde.
För oavsett om man är pessimist eller optimist kan vi skönja några intressanta järtecken. Progressiva är både rädda och tappar det. Vårt eget perspektiv, däremot, tränger sig alltmer genom sprickorna.
Där vi en gång uppfattades som kverulanterna uppfattas vi mer och mer och mer som de behärskade, de roliga, de vitala och de intressanta.
Och här tangerar vi kanske något viktigt. Var inte gnällig, utan relevant. Producera de roligaste memerna, den vassaste satiren, de mest intressanta texterna och de mest givande perspektiven.
Reagera inte, hamna inte försvarsställning. Flyt.”
Nu inbillar jag mig inte att jag tillhör ”de behärskade, de roliga, de vitala och de intressanta” eller har förmågan att ”producera de roligaste memerna, den vassaste satiren, de mest intressanta texterna och de mest givande perspektiven”, men jag ska ta mig sjutton göra mitt bästa för att hålla mig flytande i åtminstone 988 dagar till.
Hm. Och du började ransonera ditt skrivande fast vi läsare bad och grät. Var inte det också ett slags vinteride i stället flyt? Eller kanske flyter du i skymundan och sedan smäller det? Väntar!
Jag vet, suck!! :-(
Och det är ju inte bara jag, tröttheten och uppgivenheten har spridit sig bland nästan alla som var engagerade och produktiva bara för några år sedan. Till och med vänstersidans idiotförklarande av alla feltänkare har tacklat av betänkligt.
Men jag FÖRSÖKER. Jag försöker verkligen ta mig i kragen, men, precis som du beskriver, är det svårt att ta sig upp ur mörkret.
Men jag har inte gett upp .. än! ;-)
(… och om du någon gång funderar på att vandra söderut så känn dig fullständigt fri att använda min mailadress så ska jag vara beredd med allt du kan behöva på en femstjärnig rastplats. Samma gäller om du vill ha kontakt av någon annan orsak.)
Ibland går jag mot söder på Sörmlandsleden för att besöka sonen men jag antar att du bor längre bort. Ja, våren kommer igen så…Har säkert passerat dig eftersom jag gått det mesta av leden. Vi ses – kanske. Soffplats finns nära Storstaden, bara enstjärnigt men med frukost, så du vet.
Som jag förstår det, när jag läser vad du skriver om integritetspolicy, så kan du se min e-postadress? Jag har inte samma funktion på min blogg. Så ansvaret för en personlig kontakt ligger nog helt hos dig är jag rädd.
Jag är kanske inte världens roligaste person men är garanterat hederlig, ärlig och pålitlig men vad säger det i dag när det mesta är fake?
Ja, jag ser din Epost om jag vill. Så jag lägger dig nu i min adressbok och snart får du Nyårsmail från mig.