The peak of life’s misery.

Är du lycklig? En gång ställde en damtidning frågan: vad önskar du för ditt barn, säg tre ord. Lycklig var överlägsen vinnare. Snäll var också populärt likaså omtyckt. Mina tre ord fanns inte alls med. Fri, modig, vetgirig.

Lycka är så flyktigt, så svårt att bestämma, så skilda för olika människor i olika omständigheter.

Berömda och framgångsrika borde vara lyckliga. Ändå knarkar de ihjäl sig, tar livet av sig eller rasar ihop. Att ha framgång och bli berömd är ingen garanti för lyckligt liv. Så, vad är hemligheten med att vara lycklig? Hur varaktigt kan det vara eller är lycka bara en förbiflimrande känsla?

Hur definieras lycklig? Ofta genom att äga och få. Känslan ”lycklig” är många gånger en köpt känsla eller något gripbart: ny ägodel. Den hedonistiska lyckan att känna något. En sensorisk upplevelse. Jag håller min nya hundvalp, sätter på mig en dyr klänning, blir älskad, får en present, köper en resa då jag får sola och bada, äter en middag i lyxkrogen… Vi kan köpa lycka, en upplevelse eller en sak som tillfredsställer oss. Vi undviker gärna lidande. Det finns medel också för det i olika former, behövliga och icke nödvändiga. Lagliga och olagliga.

Är inte strävan efter tillfredsställelse och med den lycka en central del i våra liv?

Som att vara en multimiljonär och ha  tio lyxbilar fast en räcker och köpa en till bara för att man kan? Att ha det andra har och helst mer. Äga. Kanske hamna i skuldfällan efter shoppingslycka och gråta i TV? Kan man köpa lycka eller bara en bra plagiat av det?

Som en rik man sa: man kan inte köpa kärlek men en bra imitation av det.

Visst kan man köpa en kortvarig lycka i affären. Fråga alla som kämpar i små omständigheter och sparar för något som underlättar livet. Min mor lyste av lycka när far kom hem med en Hugin dammsugare. Hon var så glad. Visst kände jag någon sorts lycka när min pojkvän (eller ska det kallas manvän när åldersskillnaden är stor?) gav mig flera par skor från nästa års kollektion. Och en hatt av en känd modist. Och en Chaneldräkt… Men den lyckokänslan försvann så fort. Jag antar att det var bara en inbillning.

Är vår pryllycka bara en plagiat orsakad av habegär?

När i tid är vi mest lyckliga då? Kan lyckan gå i vågor? Nu visar en undersökning att vi är mest miserabla omkring ålder 47 oavsett vart i världen man bor i, kvinnor kan uppleva det något tidigare. De unga och de gamla är mest nöjda med livet. Samtidigt säger Lyckoforskarna att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, livets mitt omkring 42 var verkligen skit. Ålder 75 likaså. Sedan blev det bättre för min personliga del. Men de flesta människor som jag kände, de som har haft betydelse för mitt liv och var i min egen ålder är faktiskt redan döda. Som så många andra har de dött av cancer eller hjärtinfarkt, de äldsta av hög ålder.

Kanske har de unga en framtid framför sig och därför känns lycka också möjlig. Man vet så lite om framtiden. De gamla kan ju inget annat än finna sig i läget. Kraven från omgivningen krymper vid pension. Träffade nyss en gammal bekant som beskrev sin lättnad  med att gå i pension och inte behöva tampas med arbete.

Alla arbeten är inte karriär, framgång och bra lön. Chefer kan vara från helvetet.

Så i strax efter mitten av livet är det bottenläge. Varför då? Är det då när livet hinner ikapp oss? Yrkesval och karriärtopp är uppnått. Ekonomin är som det är. Familj och barn är oftast avklarade eller hoppet att finna en partner har krympt. Man börjar känna sig äldre, på ett sätt liknande förlust. Det är som om förväntningarna var förbi. Livet är just detta, knappt något mer. Det är inte så många som byter helt livets bana vid 50, inte av de vanliga knegarna i alla fall. Hur många sätter sig på skolbänken efter 40 – 45 och börjar om? Jag. Finns det flera bland läsarna?

Hälften av äktenskap slutar i skilsmässa. Kanske just i livets mitt. Det har skrivits en del om framgångsrika män omkring 50 som skiljer sig, gifter om sig med en kvinna som åldersmässigt kunde vara ens dotter, en trophy wife. Nytt barn. Denna gång skall livet fungera bättre, man kan ju fallgroparna. Vad gör kvinnorna? Några skaffar sig en toyboy, en del gifter om sig men många blir ensamma, låt oss säga elakt: förbrukade på partnermarknad. Eller man rycker upp sig och gör något man inte hade möjlighet till i ett partnerskap.

Om du skiljde dig vid livets mitt, hur blev livet då?

Den mest lyckliga stunden borde vara när man håller sitt nyfödda barn på sina armar. Men den stunden är ofta resultat av så mycket stress, oro, smärta och närvaro av främmande människor (sjukvårdspersonal) att lyckan känns kaotiskt. Kanske fick man inte ens plats i tid på förlossningen? Känslan är snarare lättnad över att man klarade av det. Eller: Som att vara överkörd av en lastbil och överleva, sa en patient. Kanske lyckan infinner sig lite senare när man blir säker på att barnet man födde är ett friskt levande barn. När det blir realistiskt. Som ett sällsynt under, fast det föddes ca 258 barn per minut när jag skrev detta.

Korvträd i Tanzania, någonstans gömd sitter en leopard.

När har jag känt mig lycklig? Det har ofta varit en naturupplevelse. En magisk stund som överskuggar allt just då. Det där örnparet svävande över mig. Den vita björnen. Järven som försvann.  En helig plats. Två tusenåriga tallar. Solnedgången. Stjärnhimlen. Meteoritregnet när jag tältade på en högplatå. Tystnaden som om världen hade slutat att existera. Naturen ger alltid något om inte livet gör det.

Jag kan känna mig en smula lycklig när jag städar med klassisk musik eller kanske Pink Floyd på hög volym. Musik kan göra en lycklig. Men det är en väldigt kort stund. Någon äkta lycka är det knappt, eller… Men jag gav mig ett nyårslöfte att vara lycklig eller ska jag hellre säga nöjd, oavsett Världens tillstånd, Sveriges kollaps, ekonomi, massmedias förljugenhet, eventuella sorger i släkten.  Jag kan inte göra något åt Världen. De två sista åren med min sambos sjukdom var ett svart hål upp och ner. Kan man öka känslan av lycka fast livssituationen inte är perfekt? Ja. Man kan öka sin tacksamhet åt det man har, de människor som är viktiga för en och det som fungerar. När jag räknar efter har jag oerhört mycket att vara tacksam över.

Vad är lycka har nötts av flera filosofer. ”Behovet att söka lyckan är grunden till all frihet” (Locke). Hm. Dock är filosofin oanvändbar för oss både när olyckor ramlar över en eller vi får njuta av lyckans skimmer – om bara en försvinnande kort stund.

I denna värld av kaos och sorg, kan det finnas lycka eller tillfredsställelse med livet utan oro för morgondagen? Kanske lycka är bara att acceptera det man har och önska det som är inom möjligheters ramar? Kan vi nöja oss att glädjas åt det goda, älska våra närmaste och bli älskade tillbaka och på så sätt känna oss lyckliga?

Eller, är risken då att vår utveckling stannar helt om vi inte strävar efter mer?

Helig samisk offerplats, Passeuksa på Padjelantaleden.

Dartmouth College professor and former Bank of England policy maker David Blanchflower claims in a study, after examining trends in 132 countries to compare the relationship between well-being and age. A typical individual’s well-being reaches its minimum point – on both sides of the Atlantic and for both males and females – in midlife, around age 47, Blanchflower wrote in his report for the National Bureau of Economic Research.

.

Lyckligt äktenskap eller fel planhalva i livet?

Ett par som var på väg att gifta sig frågade mig vad som var viktigt att tänka på innan giftermålet. Vad var det som välter äktenskap? Som skild var jag kanske fel person att fråga? Eller inte, jag vet ju vad som kraschar äktenskap. Jag skulle kunna skriva en handbok om det. Jag kom att tänka på ett par som sökte hjälp när deras gemensamma liv hade kantrat. De saker paret inte var överens om gäller alla äktenskap. Fungerar inte ens de så spricker allt eller blir ett långdraget elände.

Så till historien. Jag hade en lugn eftermiddag på jobbet, i det stora sjukhuset. Jag skulle ringa folk, avsluta några  journaler och skriva ett utlåtande till Socialtjänsten. Sedan skulle jag gå hem i tid för en gångs skull. Jag såg framemot god middag och slappa på soffan med min sambo.

Telefonen ringde. Det var en nästan desperat person som ville ha tid. När han berättade om sitt problem insåg jag genast att han inte var någon patient för mig utan för  familjerådgivning. Det var lite lurigt eftersom vår mottagning hette ”Familjemottagning” men vi arbetade bara med riskgraviditeter med sjukdomar, missbruk, HIV och liknande och spädbarnsfamiljer, inte andra problem. Familjerådgivning är kommunalt ansvar.

Jag lyssnade dock på parets problem. Han sa att hans fru stod bredvid, han hade högtalaren på. Jag tog sedan upp min lista över kommuners familjerådgivning och några privata terapeuter som arbetade med relationsproblem. Han tackade och vi avslutade samtalet. Det hände lite då och då att folk kom fel så jag hade en lista i beredskap om alla möjliga mottagningar.

Jag fortsatte att arbeta och var nästan klar. Då kom min sekreterare och sa att jag hade två patienter som väntade. Jag skulle ju inte ha patientbesök så jag trodde det var något akut. Det var så.

I väntrummet satt mannen som hade ringt och hans fru.

De hade ringt upp alla mina förslag men ingen kunde ta mot dem. Väntetiderna var några månader för första besök. Krisen var nu. ”Jag blev så arg att jag kunde ha slagit till henne”, sa mannen  ”så vi behöver hjälp nu inte om två månader”.

Jag släppte in dem. Jag började med  en lögn. Jag sa att jag måste konsultera min chef eftersom paret inte var tänkbara patienter till oss. Ja, jag sa till chefen att jag hade en rådfrågning utöver det vanliga och hon mumlade något som lät: jaja gör som du tycker jag är på väg hem.

Jag behövde tid att tänka. Jag ville inte ta i äktenskapskriser. Jag hade ju en usel skilsmässa bakom mig. Även om jag var lyckligt skild i slutändan hade skilsmässan varit en ren katastrof. Jag var säkert en dålig rådgivare i likadan situation.

För att göra saken lite kortare skall jag bara spalta upp det som paret ansåg vara fel. Det var helt enkelt de viktiga punkterna man bör tänka till och ha ungefär likadan uppfattning om innan man gifter sig. Här fanns inga likadana tankegångar. Krisen i äktenskapet hade nu nått kulmen, redan efter tre år.

De hade olika åsikter om hur pengar används. De hade olika uppfattningar om barnuppfostran fast de inte än hade barn. De grälade om politik, den ena var vänster, den andra höger. De umgicks mycket med bådas föräldrar vilka la sig i allt. De hade helt olik uppfattning om religion, den ena ville gå i kyrkan ibland, den andra påstod sig vara ateist och de grälade än om bröllopet som skedde i Rådhuset. De hade nästan slutat med sex eftersom grälen kom ofta på kvällen i sovrummet. Det gjorde inget för sex var ända bara uselt.

Hur i helskotta hade dessa människor lyckats bli gifta, tänkte jag? Ja, det hade inte varit något frieri utan en dag, ganska snabbt efter att de hade träffats, hade de bara gift sig. De var hastigt häftigt förälskade, då. Jag för min del tror att frieri  är viktigt. Det, liksom vigseln, påminner oss sedan varför vi valde varandra den gången, en lycklig stund att återgå till när allt krisar ihop sig. Kärlek är viktigt, vad är det för mening att ens gifta sig utan kärlek:  Men kärlek är inte allt, inte oändligt, inte något plåster som lappar över andra skiljaktigheter alltför länge. Även kärlek kan dö ut.

Paret ville få det att fungera,  men nu var de elaka, oförstående mot varandra. Kunde jag hjälpa dem, ge dem råd?

Jag grubblade, sållade olika smarta enkla metoder snabbt i mitt huvud. Jag arbetade mestadels med lösningsfokuserad terapi men det var oanvändbart nu. Jag skulle ju inte träffa paret mer bara hjälpa dem akut. Kom sedan ihåg en simpel metod. Kanske vore det något tills de fick rätt hjälp?

Jag föreslog att paret inte skulle göra något alls. De borde ge den andre en möjlighet att helt enkelt förbättra sig och sitt beteende utan ständiga klagomål.  Jag rådde dem bara att betrakta varann lite och se ifall den andre bättrade på sig självmant. Inga gräl i sängen. Inga diskussioner. Måste man prata med varandra om praktiska och irriterande saker skall det ske på en annan plats helst inte vid matbordet heller, stående i hallen kanske och max fem minuter var i tur och ordning.

Kanske kunde de prova detta i några veckor? Jag rekommenderade dem att boka en tid hos familjerådgivning även om det tog tid att få det. Tjata  om en tid kan hjälpa, sa jag. Ställ er i väntelista för folk kan ju hoppa av.

Inte göra något alls, bara observera? De var förvånade, nästan lättade. Jag lämnade dem att fundera ensamma och gick till köket för att dricka vatten. Puh! När jag kom tillbaka höll de varandra i handen och lovade att försöka tills de fick tid hos en familjeterapeut.

Efter några veckor ringde paret och sa att det fungerade bra, de grälade inte. Båda hade bättrat på sig lite. ”Jag hade liksom inte sett henne på riktigt”, sa mannen. ”Hon var som en främmande person.” Hm. Precis. De tackade. Sedan hörde jag inget från dem. Efter tre månader fick jag blommor från dem genom ett bud. Brevet som följe var underskrivet av båda. De hade begärt skilsmässa.  De var dock vänner nu och skiljes utan bråk.

Hur kunde vi ens gifta oss med varandra, skrev de. Vi är ju på helt olika planhalvor i livet. Olikheter var spännande då men inget att bygga ett äktenskap på. Tack för hjälpen!

Under 2017 var antalet giftermål 52 497 och antalet skilsmässor 24 210. Det sägs att sambor skiljer sig oftare än gifta. 20% skiljer sig på grund av olika värderingar och många för att känslorna helt enkelt tog slut.

Hur är det med dig? Är du på rätt planhalva med din partner?

Extrovert eller introvert – om lyckade semestrar och katastrofala vandringar.

017 (2)

Vart tillbringade du din semester? På stranden eller med något mer ansträngande? Hemma och gjorde allt det som ropade efter åtgärd? Vad du gjorde kan avslöja en del av din personlighet. Gjorde ditt val av semester dig lycklig? Var du stressad och lika trött när du kom hem och jobbet väntade? Om du inte blev pigg och glad varför valde du den semestern? Eller, vem valde för dig? Att gå med på något man inte vill för husfridens skull kan bli riktigt illa.

Eller planerade du så noggrant att allt rasade samman när planeringen inte höll? Man kan planera ihjäl sig. Alla resor skall ske utan förseningar, allt är som i drömmarnas land och man promenerar i solnedgången med sin älskade och barnen är som änglar. Och direkt sprack drömmen med 6 timmars flygförsening och hotellet såg inte ut som i de vackra bilderna på Internet. Kris!

Ibland får man välja det man inte vill som att ta hand om gamla anhöriga eller sjuk närstående. Eller arbeta extra för att pengarna ska räcka. All semester är inte bekymmersfri.

Så, hur valde du din semester? I en undersökning kom man fram att de introverta trivs på bergen och bland träd. De extroverta är gärna på stranden och bland folk. Nu är få av oss helt varken det ena eller andra utan en blandning så semestrarna kan se olika ut i olika tider av livet. Små barn har andra tankar än att vandra i bergen, de vill ha en pool och föräldrarna får nöja sig.

Många väljer semester för husfridens skull. Semester ska man ha ihop och då skall det vara trevligt. Så är det inte alltid om intressen krockar. Jag träffade ett olyckligt par en gång på fjällen. Jag hade observerat deras tält kvällen innan. Tältet såg inte lämplig ut för högfjäll, den flaxade och trycktes ihop i den hårda vinden. Dagen efter gick paret efter mig. Det regnade, dimman var ganska tät. Jag såg att de försökte vinka med båda händerna, så jag vände och gick mot dem.

Mannen undrade vart på kartan vi var.

De hade irrat sig bort från tilltänkta rutten. Han hade en urgammal karta. Ingen kompass. Regnkläderna… ja, låt oss säga att paret inte var rustade för vädret eller fjällvandring. Jag såg att kvinnan var nära gråten så jag drog henne närmare. Rädda mig, jag vill hem, viskade hon. Jag fryser. Jag är hungrig. Jag vill inte vandra.

Jag gav dem en chokladkaka och beordrade dem att vända. Jag hade förstås ingen rätt att beordra någon men nu spelade jag en som hade det. Jag beskrev vägen till närmaste stuga, den var kanske en-två kilometer från oss och skulle vara lätt att hitta genom att följa en jokk. Det är för farligt här idag, sa jag, ni måste söka skydd. Stugvärden kommer att visa er hur ni kommer till fjällstationen i morgon. Hon viskade tack och de vände. Jag hörde honom säga något om det usla vädrets fel.

Kanske var det rätt gjort ändå? Jag fick senare veta att de hade kommit till fjällstationen och berättat om en vakt som hade beordrat dem att vända.

191

Jag är en vandrare, hellre berg än strand. Gärna något med ansträngning. Också hellre en stad med historia än strand. Men en av de bästa semestrar har jag dock haft på en strand med dottern och barnbarnen. Ibland tittar jag åter på bilderna och riktigt känner barnens glädje, värmen och salta bad.

Trivs du i en liten grupp nära andra människor? Ett av arbetsminnen jag har var en föreläsning som skedde i en alldeles för liten sal, det kom in många fler än var anmälda och jag blev trängd av extra stolar. Jag stod nästan på knäet av de närmaste. Jag fick panik en stund. De var för nära. Men sedan tog ”föreläsarjaget” över. Tydligen gick det bra för någon skickade blommor efteråt och jag fick några tackbrev. Eller såg de hur pressad jag var? Hm. Däremot var 550 lyssnare ingen konst när man står på podiet och kan hålla lagom avstånd från de främsta.
introvert gäller nog för min del.

Det var lite kul att någon undersökning stämde på mig. Så, är du extrovert eller introvert? Stämmer det med dina lyckostunder?

Var du lycklig idag?

FN har deklarerat 20 mars som dagen för lycka. Var du lycklig idag? Extra Lycklig? Eller missade du dagen och snarare oroade dig för ditt arbete, din ekonomi, barnen, framtiden och oron i världen och hann inte vara särskilt lycklig.

Vad är lycka? Är det ett tillstånd eller förbifarande känsla? Hur mäter man det? Vilka är ingredienserna för ett lyckligt liv? Det kanske är lättare att säga vad gör oss olyckliga? Jag läste i någon undersökning att svenska barn inte var särskilt lyckliga trots att vi lever i fred och ingen behöver svälta och alla har rätt till utbildning. Kan lyckan till och med minska med välståndet? Mycket vill ha mer…

I undersökningen om lycka mäter man bland annat Inkomst, psykisk och fysisk hälsa, möjlighet att göra livsval, socialt stöd, generositet och även korruption. Och hur lycklig gör ditt samhälle dig idag?

Danmark brukar leda lyckoligan och så även nu. Alla nordiska länderna ligger på tio i topp. Danmark leder med Norge som tvåa och Nederländerna trea, Holland, Sverige, Kanada, Finland, Österrike, Island, Australia är de andra på topp 10, USA på plats 17, den så aktuella Ryssland har plats 68 och Rwanda, Burundi, Centralafrikanska Republiken, Benin och Togo ligger på botten.

Vi borde kanske tänka mer på hur lyckligt lottade vi är i stället att ansluta oss till ständiga klagokörer.

Bild: en stund av lycka.