Ensam med tält i naturen är en stund av frihet.

Hur hittar man en extra magisk tältplats? För mig är det oftast slumpen, sällan aktivt letande eller något i förväg prickat in på kartan. Jag går tills jag är trött eller tycker att nu var det nog för idag. Så en del platser kan bli mindre bra och andra något att minnas.

Att tälta ensam på en öde plats ger en möjlighet att fly från Världen och allt som pågår en stund. Nödvändigt i dagens värld och Sverige.

En av de magiska platserna var stranden vid Virihaure (samisk stavning på kartorna: Virihávrre) Det går inte att tälta där nu mera. Helikoptertrafiken går hela tiden. Turismen har övertagit platsen. Men då i augusti -93 var min ensamma tältplats på sjöstranden.

Bilden tagen från stranden, Norge i bakgrunden, när ljuset är rätt och den speciella solnedgången gömmer sig i blå moln. Bilden har varit på några utställningar, även utomlands. Bilden hänger nu hemma hos mig.

En favoritplats är högplatå Luohttolahko, Sarek, där man kan hitta enstaka tältplatser på höjd 1200. Platån är omringad av höga toppar. Bilden är från Luohttojavrre. En natt i augusti 2002 var det klart, tyst och meteoritregn. Troligen Alfa Capricorniderna. Det var som om Världen hade slutat existera. En av de magiska stunderna i livet.

En inte så tyst men vacker tältplats finns vid vattenfallet Kutjaure, en bit norr om STF stugan. Jag har tältat där några gånger. Kutjaure är på Nordkalottleden från Vaisaluokta.

Under Norkalottledsvandringen 1995 kom jag till Reisadalen i Norge och tältade vid Mollisfossen. Jag vadade över till en sandbank och fick en nästan myggfri plats eftersom det blåste. Mollisfossen är totalt 269 meter med, ett fall på ca 140m.

Det går snabbt att flyga till Alperna. På morgonen flög jag till Geneve, tog beställd transport till Chamonix, handlade, tog lift upp till Planpraz och började gå längs Tour du Mt Blanc och slog tält när det var mörkt. En av mina tre Tour du Mt. Blanc turer, detta år 2012.

Utsikten från tältet i Landmannalaugar var fint. Men om du såg åt andra hållet visades sanningen om platsen. Fullt! Korsade Island 2004 från Glerhallavik i norr till Porlakshöfn i söder och gick också den rösade biten Laugavegurinn. Islands natur är fantastisk.

På PCT, 2018, fanns många magiska platser. Naturen var ju annorlunda med öken, vulkaner, höga berg… En natt tältade jag i en lavafält, Det var en usel sned plats men med utsikt mot en vulkan Mt. Rainier i solnedgång.

Ibland var det omöjligt att hitta en plats. Det mörknade och efter solnedgång är tiden i naturen djurens, inte människornas. Jag gick och gick men ingen plats. Sedan såg jag en tvär nedgång och i början av den fanns plan yta på cirka tre meter. Det räckte, bara jag var varsam och inte trampade utanför. I horisonten syntes ett vulkan, vilken det nu var. PCT 2018 mile 2360.

På Gutthroat pass, Washington, fanns lite vinskydd av sten, fin utsikt och på natten kom snöfall. Det var så vackert, landskapet var klädd i mjuk snö men leden försvann.

Det sista året har jag vandrat på Sörmlandsleden eftersom Covid tog död på alla resplaner. (Ovan en tältplats i skogen.) Utöver Sörmlandsleden och skogar runt mig blev det promenader vid havet i Umeåtrakten. Var och en som har längtat utomlands det senaste året har fått leva på minnen. Allting är än osäkert. För min personliga del finns också åldern som begränsning. Eller inte. Ingen av oss kan sia om morgondagen.

PS. Bilden på blogghuvudet är dag 110 nära Fish Lake, Hwy 140 Oregon.

6 svar på ”Ensam med tält i naturen är en stund av frihet.

  1. Såna makalösa bilder! Såå många häftiga, vackra platser du besökt. Det är inga skräpminnen du har att leva på i dessa tider, minsann

  2. Javisst är det frihet. Så här var det för mig för många år sedan.

    Kaffeeldens flammor slickar ömt den gamla sotpannan. De växer blir större allt fler och intensivare. Lågorna sveper över pannans botten och efter sidorna. Tätt, tätt omsluter omfamnar de sotpannan. Innehållet blir allt varmare – hettas upp – det sjuder, det kokar. Locket skramlar och kaffet kokar fräsande över…

    Jag sitter försjunken i djupa tankar och filosoferar med kåsan fylld av kaffeost och det svarta rykande heta kaffet. Sörplande dricker jag den välsmakande drycken och tuggar den varma, milda osten. Här och nu existerar inte samhällets stress och alla ”måsten”. Här blir jag till ett med forsen, naturen – med mig själv. Allt medan den glittrande levande forsen brusar tätt intill.

    Annat var det i vintras. Då var hon innestängd, fjättrad av kalla hårda bojor av is. Hon hade varit så sedan vintern kom med nordanvinden och den isande kylan. Men våren hade kommit som en befriare när det hade känts som mest hopplöst. Våren hade lossat bojorna av is, släppt henne fri – levandegjort henne. Hon var som pånyttfödd. Stor och mäktig vrålande och stark svepte hon allt med sig i sin stora bullrande famn. Nu under sommaren var hon godmodig och mild. Sprittande av glädje stänkte och skvätte hon fram. Gled mjukt över rundkulliga stenar störtade sig utför små vattenfall virvlade runt i små piruetter, skrattade och njöt av sin frihet – levde.

    Att ännu en gång få förmånen att tälta invid ”min fors” känns underbart och en närapå sakral känsla infinner sig. Kvällen är långt gången och sovsäcken lockar och drar allt starkare. Jag faller för lockelsen. Omsluten av den mjuka och goa sovsäcken hör jag forsen brusa. Aldrig konstant ömsom starkare ömsom svagare – det stiger och faller. Plötsligt hörs en mänsklig röst i forsbruset. Någon talar, mumlar nynnar melodiskt. Det låter som en hymn eller en jojk, kanske på ett främmande språk eller någon dialekt. Det fortgår ett slag men lika plötsligt som det började avtar hymnen, klingar bort – tystnar. Alls inte långt från den plats där jag befinner mig finns en uråldrig samisk offerplats. Kanske kanske var det nåjden som gav sig till känna…

    Endast forsens brus hörs återigen ett kort ögonblick för att sedan omvandlas till toner. Först svaga spröda klanger, sedan allt starkare – kraftfullare. Den ljuvligaste musik stiger fram ur forsbruset. Tonerna går i dur men melodin är mig okänd, men ack så vacker. Ögonlocken blir tyngre – faller igen. Kroppen känns tung och avslappnad. Jag somnar till de klingande durtonerna ur forsens brus…

      • Är vi inte alla, djupt där inne, naturromantiker när allt kommer omkring?

        • Hm. Fråga de unga som bara har sett natur som tecknad film eller på skolans tvångsmässiga orienteringsdag. I Huvudstaden kan föräldrar gå på kurs ungefär: hur kan du gå ut i naturen med barnen.
          Men, det finns hopp för har aldrig sett så många i skogen på de märkta stigar som i år och förra. När gränsen var stängt insåg man att det finns något att se här hemma med.

          • Ja du har säkert rätt om dagens unga som bor och växer upp i storstadsmiljö. En annan kanske fick naturromantiken med modersmjölken eller när jag och mina syskon vid väldigt unga år fick följa med föräldrarna ut i skogen och plocka bär och svamp. Vi unga tröttnade ganska snabbt på bärplockandet och roade oss istället med att leka med kottar och klättra upp i träd. Minns speciellt ett tillfälle där en yngre bror klättrade upp i ett träd och vi andra tre stod nedanför och skrek – Högre, högre!
            Till slut hade brorsan klättrat så högt att han inte vågade ta sig ner på egen hand. Det bar sig inte bättre än att farsan, kraftigt irriterad, fick klättra upp och hämta ner brorsan. Sedan var det slutklättrat, åtminstone för den stunden.

Kommentarer är stängda.