Fira Sverige? Fira det mångkulturella Sverige? Eller bara det Sverige som är vårt land, nation, livsrum och hem? Som bär vår historia?
Eller, är vår nationaldag bara en röd dag i almanackan då många är lediga?
Är inte firandet av Sverige och det svenska något onödigt i vår multikulturella värld? Det kanske räcker med EU dagen, när den nu var? Eller FN dagen?
Det känns dock att det mångkulturella är bara en av de etiketter som är klistrade på företeelser vi varken tar del av eller hade räknat med. Samhället är inte multikulturellt. Det är mestadels ord, främst hos politiker. Det svenska samhället har olika kulturella öar. Svenskar är inte mångkulturella annat i undantagsfall. Att sola på Kanarieöarna, dansa salsa eller äta kebab är inte tillräckligt för att bli en mångkulturell svensk. Kan tiden göra jobbet för oss? Blir vi sakta övertagna av andra kulturer, i vårt fall den från Mellanöstern? Det lilla svenska, som kristendom och yttrandefrihet, demokrati och jämlikhet dör ut eller flyttar utomlands där det i sin tur bildar små svenska kulturella öar.
Jag har bott i en sådan ö när jag har levt utomlands. Vi var kolossalt svenska.
Vad är meningen med det nya Europa, nya Världen? Skall vi byta bort vår nationella identitet och känna oss som en del av hela världen? Kan vi vara utan tillhörighet någonstans, utan pass, identitet? Länder och gränser försvinner. Det har redan skett inom EU. Med passet i fickan går vi ut från flyget men ingen bryr sig om vilka vi är och vilket är vårt syfte.
Rötterna förlorar sin betydelse. Som världsmedborgare vandrar vi runt med vår personliga identitet och försöker skapa våra egna ramar.
Jag är inte säker på att den lösningen bringar fred och välstånd.
Det kanske räcker att vara enkulturell, vanlig svensk, gilla just svenskheten och ta del av andra kulturer i mån av tid, ork och lust utan att bli kallad med vidriga namn. Så, hissa flaggan idag och sjung nationalsången: Du gamla, du fria…Ingen vet hur länge något varar.
Hur tänker de äldre om politik och politiker? Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.
DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)
Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.
Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.
Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.
Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det? Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.
Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.
Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.
Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.
Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?
Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.
Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.
Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar. I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.
Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.
Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.
Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden då vi byggde folkhemmet. Dessa nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död. Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.
Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.
Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?
Hur känner du dig i det nya Sverige?
Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.
PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?
Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.
Vad styr våra val?
Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig. Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.
Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.
Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska? Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?
Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?
När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.
En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.
Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?
Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.
I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.
Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?
Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många varnande exempel som helst i världen.
Men, spåren förskräcker inte.
Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!
Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?
Hur långt räcker det att vara god?
I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.
Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.
Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?
Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?
”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.
Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.
Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)
Läste du en tidning idag? Kanske inte i pappersform utan på Internet? Läste du några bloggar, samhällskritiska sidor, Regeringstabbar och beslut, senaste nytt i konstvärlden, skvaller och någon skribent som skällde på regeringen eller kanske den här bloggen som kan vara ganska så grinig över tillståndet i Sverige?
Om så, tog du del av ett av världens friaste press.
Kändes det påståendet fel? Hur kan vi ha världens friaste press i vår trånga åsiktskorridor? Hur kan pressen hata och fabricera, ljuga och mörklägga och ändå vara ett av de bästa i världen? Det är en bra fråga.
Nu var vi inte med i mätning om frihet på Internet i år men troligen ligger vi på topp även där. Arets mätning om Internet toppas av Estland.
Hur är det i andra länder? I stort sett är pressfrihet på väg mot ett svart hål. Pressfrihet i världen sjönk till sin lägsta nivå i världen under 12 år 2015. Endast 13 % av världens befolkning har en fri press, det vill säga där täckning av politiska nyheter är robust, där är säkerheten för journalister garanteras och statligt intrång i mediefrågor är minimal och pressen är inte föremål för rättsliga eller ekonomiska påtryckningar. 41 % procent av världens befolkning har en delvis fri press, och resten 46 % har mer eller mindre kontrollerad media.
I Freedomhouse org. årliga frihetsrapport om pressfrihet har vi åter en topp placering. Norge, Belgien, Finland, Holland och Sverige är bäst av de bästa.
De sämsta då? De är länder/områden som alltid syns i liknande sammanhang. Nordkorea, Turkmenistan, Uzbekistan, Krim, Eritrea, Kuba, Vitryssland, Ekvatorial Guinea, Iran och Syrien. Det händer ingenting på Kuba, kontrollen är stabil. Krim har nu den ryska frihetsmodellen: håll helst tyst.
Frihet i ditt hemland mäts med 25 indikatorer som demokratiska val, korruption, likhet inför lagen, rätt till fredlig protest och mänskliga rättigheter. Även där är vi med i toppfemman: Norge, Island, Finland, Sverige, San Marino.
De sämsta länderna angående demokrati och mänskliga rättigheter/friheter är Nord Korea, Syrien, Uzbekistan, Somalia, Tibet. Sedan 2006 års mätning har frihet minskat totalt sett. Kina, Ryssland, Mellanöstern nämns särskilt. Förhållandena i Tibet ses som katastrofala. Tibet räknas som eget land men ockuperad, likaså Krim.
Som alltid är det en intressant men nedslående nästan pinsamt rapport om tillståndet i Världen. Kan vi verkligen inte bättre? Är det viljan som fattas?
Det som stör mig är illustrationen till rapporten. Det är en bild om båtflyktingar. Båten är full av unga män. Bara unga män. Är det en illustration om frihet eller ofrihet? Män som kan sticker från sitt land mot Europa, det förlovade landet som inte längre vill ha dem medan smugglaren räknar pengar och Italien lik.
”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.