Fredagen 6. mars 1953 fick jag en läxa som formade min syn på samhällen och politik i vänster – högerskalan. Morgontidningen kom sent fast det var en fredag. Tidningen hade en porträtt på första sidan, svart ram runt och orden: vår gode fader Stalin är död.
Min morbörjade gråta.
Jag var inte ovetande om kriget och förlusterna, krig var mitt första barndomsminne och min far var skadad. Men Stalin var en icke person, folk höll tyst helt enkelt. Bäst så. Jag blev förbryllad för min mor var inte en gråtmild person.
Vad var gråten för? Var han ändå en god människa, frågade jag. Då fick min mor en hysterisk gråtattack och jag hade svaret. Hon var oerhört lättad.
Jag tror lättnaden var allmän i Finland. Avvikare fanns förstås.
Följaktligen blev ismerna till vänster icke tänkbara för mig. I den flickskolan jag sedan började i fanns inte en person som sa ordet kommunism, socialism och liknande ismer. Vi bad morgonbön i skolan. Vi var de avundsvärda flickorna som kom in i flickskolan efter höga betyg och intagningstest. Skolan kostade både terminsavgift, böcker och skolmat. De flesta hade utbildade föräldrar, grädden av det än krigsskadade samhället. Några var stipendiater, de vars far hade dött i kriget. Jag hade bara en skadad far så jag fick hitta ett arbete för att betala skolavgiften.
Klasskillnaderna var stora och synliga. Vissa elever fördes till skolan av en privatchaufför i en tid då privatbilar var än sällsynta.
Men det fanns ingen synlig avundsjuka. Vi var framtidens hopp och de som skulle ta tag i landets styre och bli de högutbildade som Finland behövde. Det blev ofta så.
Det fanns dock inget annat avundsvärt i mitt liv. De fattiga måste alltid anstränga sig för att nå någonstans. Jag bar ut morgontidningar för att betala skolan. Jag var stolt över att vara självförsörjande vid tolv. Jag visste att livet blev bättre om man arbetade hårt för det.
Idag är jag inte så säker på det. Hur definieras ”bättre” i dagens Värld?
Finland har dock blivit ledande i många frågor. Barn har förstås helt skattefinansierad skola sedan länge. Ingen behöver kliva upp klockan fyra för att bära ut morgontidningar.
Ryssland och Finland har hankat sig fram. Hoten från grannen i öst har inte uteblivit men finnar är tåliga och har eget värde som medborgare. Man trampar inte på dem en gång till.
Stalinandan lever dock kvar i Ryssland och hos Putin som vill hellre styra och äga hela forna Sovjetunionen och mer än att vara en av väst uppskattad politiker. Oavsett vad det kostar. Vi kallar honom idag för krigsförbrytare. Det sista bryr han sig inte om. Han är sig själv nog. Hans krigsmakt mal vidare i Ukraina. Till sitt eget slut?
Hoppas kan man alltid.
Kommer någon att gråta vid Putins död? Säkert ett helt folk: Om inte, kommer ett beslut från högre ort över lämplig mängd tårar. Det är Ryssland, med tungt arv från de gamla och de nya tsarerna.. Den avstalinisering som inleddes efter Stalins död har aldrig riktigt slutförts. Svårt att förändra ett stort land där rädslan är en verklig makthavare.
Våren är i gång. Bland bråte kommer det att blomma, även i Ukraina.
PS. Ryssland hotar Finland idag 12 april genom att flytta militärt utrustning mot södra Finlands gräns.
Jag mötte en kvinna på akuten som var totalt sönderslagen. Till sist hade hon själv kastat sig ut genom fönster och kravlat vidare barfota. Grannarna ringde polisen. Hon hade ett förhållande med en man som älskade och slog med samma hetta.
En del av dessa förhållande slutar när döden skiljer oss åt men inte den här.
Hon hade flyttat två gånger för att fly mannen men denne hittade henne igen och hon förlät honom mer eller mindre frivilligt. Han skulle ju bättra på sig. Men nu hade hon fått nog. Hon lappades ihop, fick terapi och en förtur till ny lägenhet, på andra ändan stan. Hon fick byta arbete. Polisanmälan gjordes. Mannen dömdes till några månader. Men att få skyddade personuppgifter var svårt. Hon fick det för sex månader. Sedan skulle det ansökas igen om skäl fanns.
Jag kom att tänka på henne när jag läste om terroristerna nya liv i Sverige.
Det finns en ny grupp som inte ser ut att ha problem att få ny identitet och skyddade uppgifter. De är IS mördare. Kalla dem inte med andra namn för dessa är delaktiga i död, terror och förstörelse. Kriget i Syrien har många medspelare men de avrättningar och det tvång som dessa IS terrorister har utfört hör till det mest makabra i vår moderna värld. Inte bara människor har mist livet utan byggnader som hållit tusen år har sprängts sönder. Hatet mot liv är obeskrivligt.
Men vi ger dem ett nytt liv och glömmer gärningarna. På en gång, inte efter att de har dömts och avtjänat sitt straff. På svenskt sätt, modell Stockholmssyndrom, är det synd om dem, inte om deras offer.
Expressen har kartlagt återvändarna, de 150 svenska misstänkta IS-terrorister som har återvänt till Sverige. Jag får erkänna att jag har läst Expressen på grund av detta och vissa andra reportage om dagens samhälle.
Förr poserade terroristerna öppet på Facebook med någons skändade kropp. Idag gör de allt för att undvika bli igenkänd. Lite jobbigt om folk skulle peka ut dem. Tänk om vi skulle ropa på gatan: se en terrorist! Ta fram kameran! Kanske någon vill kasta en sten? En del har fått nya identiteter eller hemliga personuppgifter.
Nya identiteter! Det gjorde mig förbannad. Ja, jag har haft två klienter som fått ny identitet men de hade suttit av sitt straff, betalar av skadeståndet, börjat ett vanligt liv med arbete och familj och var väldigt kända i pressen som hade frossat med deras kriminalitet (inga mord), även med brott de inte hade gjort.
Hur känns det att vara en riktig flykting och tvingas bo nära en terrorist som kanske har avrättat ens anhöriga? Som du känner igen men han heter nu något annat. Som lyfter bidrag medan du tragglar med svenskan och söker jobb, vad som helst. Då du vill flytta för att du faktiskt är rädd men inga förturer ges till dig och du har inga pengar att köpa dig något.
Eller ser du honom som en hjälte för islam?
Eller en som misslyckades att bli en martyr?
Jag förstår att det är svårt utreda brott som begåtts i Syrien. Så låt syrierna utreda och bestraffa. De som är svenska medborgare bör vi döma hemma, inte hjälpa dem att gömma sig med nya namn. Det heter ju Kriminalvård. Den som vill lägga kriminalitet bakom sig kan få hjälp. Och dessa återvändare är i stort behov av det.
Förresten, i fråga om terrorister, Stalins popularitet ökar. Ja, han är död men det ryska folket gillar honom som ”the most outstanding person’ in history”. Med sina 38 % slog han Putins 34 %. Oj då. Dock var underlaget blygsamt men Stalin har även hyllats av Putin som landsfader. Napoleon hamnade som högst rankade utlänningen.
Jag har läst en aktuell bok ”Härskarna i Kreml från Gorbatjov till Putin” av Örjan Berner. Boken ger en bra bakgrund till dagsläget. Utgångsläget är maktkampen mellan Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin och leder vidare till Vladimir Putins Ryssland. Är Putin representant för ett storryskt tänkande som har legat i träda under Rysslands svaghetsperiod sedan slutet på 80-talet? Man kan nästan misstänka det på grund av hans uttalanden att delning av Sovjet var det största misstaget i det förflutna.
Sovjetunionens upplösning var unik i den moderna historien. Ett imperium upplöstes inom loppet av några år. Ett socialt system, som haft global räckvidd och inflytande försvann. Kärnvapenhotet i världen trappades radikalt ner. Ryssland, världens största land, omvandlades med tumultartade former. 14 nya stater skapades varav tre i vårt grannskap. Örjan Berner var ambassadör 1989-1994 i Sovjetunionen och i Ryssland samt i flertalet av de stater som ingick i det sovjetiska väldet efter dess upplösning i december 1991.
1783 hade Krim erövrats från det Osmanska riket av Katarina den stora. På Krim bodde mest krimtatarer men nu skedde inflyttning av andra folkslag. År 1954 gav Chrusjtjov Krim till den ryska rådsrepubliken Ukraina. Under andra världskriget ockuperades Krim av tyskar och efter återerövring deporterades tatarerna av Stalin. Idag bor är 60 % ryssar och 15 % tatarer. I en omröstning på -90 talet uttalade sig Krim för självständighet men godtog anslutningen till Ukraina med stor autonomi. Detta gällde till 2014. Krim har åter bytt ägare och strider pågår mellan Ryssland och Ukraina. Nej, inga ryssar väl utan rysslandsvänner med avancerade tunga vapen som man kan köpa i vilket snabbköp som helst. Hm. Ett avtal har åter nåtts i natt, liknande den som nåddes 5/9 och som krackelerade ganska snabbt.
Jag tror att Putin önskade införliva Ukraina och trodde att det skulle gå snabbt utan trubbel, men icke. Han missbedömde läget. Hoppas han inte missbedömer våra grannar lika illa. Läs nu boken om du är den minsta intresserad av Rysslands tillkomst och utveckling fram till nu och minns åter Gorbatjovs fredspris. Putin nästa? Norrmännen har ju lite svårt att definiera fred.
Jag har några personliga minnen om Sovjetunionen och Ryssland. Den första handlar om min mor. Jag såg henne gråta två gånger i livet och den första var 6 mars 1953. Hon var ingen lättrörd person. Tidningarna kom med svarta sorgband runt en bild på en man. Texten lydde ”Vår allas gode fader Stalin är död”. Nej, det var inte en Sovjettidning utan finsk. Stalin hade dött dagen innan. Min mor grät. ”Han måste varit en god man”, sa jag. Min mor grät än värre. Hon grät av lättnad, så stor var rädslan för Sovjet och Stalin. Min far tittade på sina krigsmedaljer. Kriget var slutligen slut. Jag hade fått min första världspolitiska lektion. Vi pratade aldrig politik hemma och i historieböckerna hade vi hunnit till Kolonialtiden.
Den andra kontakten var en burk surströmming. Det gick bra att passera med burken genom säkerhetskontrollen i Stockholm. I Moskva fanns säkerhetskontroll även ut ur planet vid mellanlandning och burken fastnade där. Det blev allmänt kaos, beväpnade vakter rusade in och nu var vi misstänkta för terror mot Sovjet. Vi försökte förklara att det var mat. Till sist tog de burken med sig som en bomb och släppte oss men bevakningen kvarstod tills vi satt i nästa plan. Jag hoppas att de sköt burken. Lite skadeglädje måste man ha. Surströmmingen var avsedd som gåva för norrlänningar i Vietnam dit vi var på väg. Vi passerade en gång till Moskvas flygplats och det kändes tryggt för några följe oss hela tiden ändå in till toadörren,
Det var 1979 och Leonid Iljitj Brezjnev var Sovjets härskare.
Nästa omgång var betydligt roligare. I december 1997 skulle Rysslands president Jeltsin komma på statsbesök till Sverige och med honom höga dignitärer från olika intresseområden. Vår avdelning på HS skulle utbilda regeringens och sjukvårdens representanter att förebygga drogskador hos barn och lösa problem med mödrar med HIV/Aids – på en timme och 45 minuter genom en tolk.
Jag antar att tiden fick min chef lägga uppdraget i mina händer. Hon brukade bli långdragen, berätta egna historier och hon insåg att rappa jag var ett bättre alternativ. Jag tror att hon var rädd. Jag tränade med klockan.
Då så, 30 tal ryssar kom med vakter, ryska sjukvårdsministern, professorn från Moskvas läkarutbildningen, diverse icke namngivna personer och en bastant tolk. Jag fick inte prata med henne. Hon skulle bara översätta. Skit, jag ville komma överens med tolken om hur lång mening i taget hon ville ha, men hon ställde sig en bit från och tittade bort. Jag skulle börja med en bild men var nervös och glömde dra ner duken, men en man skyndade sig genast för att hjälpa mig. Lite skratt och jag nappade upp min miss – så kan det gå och började.
Efter 2 timmar var vi inte klara. Efter 2,5 frågade alla fortfarande fast vakterna försökte dra iväg dem till nästa punkt. Vid 3 timmar visade jag förlossningsrum, isoleringsrum och BB för några utvalda personer. De var imponerade, jag undrade hur deras egna lokaler såg ut. I korridoren på väg ut gav jag tips om hur de kunde organisera vården av Hivpositiva förlossningspatienter bättre i Moskva, de hade vårdolyckor medan vi hade inga på grund av stränga rutiner. De skrev så pennorna glödde. Nu pratade vi engelska och vakterna var griniga. När vi skakade hand på parkeringen sa en av dem: Jeltsin skulle behövt det här om alkohol och de skrattade fast lite tyst och ansträngt. Vissa föstes till en buss, några till limousin, de vinkade och jag suckade av lättnad. Alla verkade ju nöjda.
Besökarna insåg att de hade kunskapsbrister och bad om hjälp med material. Jag jagade efter information och skickade iväg några tjocka paket. Då var min ryska karriär slut. Min chef krävde att någon med högre rang skulle ta hand om kontakterna, en kurator var nog inte lämplig. En professor tog ansvaret. Han kunde dock föga av det ryssarna var ute efter: att hindra barn smittas med HIV eller bli skadade av moderns missbruk. Vilka kontakter och hjälp utvecklades senare vet jag inte.
Jag hade gärna velat ha en bild av mig och sjukvårdsministern men fotografering var inte tillåtet annat än vid förutbestämda tillfällen.
Hur som helst, en föreläsning räcker inte. Även i Sverige föds det alkohol/drogskadade barn trots otaliga föreläsningar för barnmorskor och socialarbetare. Ibland undrar jag om en del av de problem vi har med barn som ökade diagnoser kan vara samma som i Ryssland: att gravida kvinnor bär sig år som män och dricker alkohol. Jämlikhet har sina sidor.