Det har varit nästan omöjligt att vandra i USA under covid men idag öppnas sista chansen att få en långdistanspermit till Pacific Crest Trail. Sista? Det kan dyka upp tillstånd senare när folk inser att de inte kommer iväg. Mark som jag mötte vid södra gränsen hade fått sitt tillstånd några dagar innan eftersom någon hade avbokat sin dag.
De flesta som tänker göra en så lång vandring behöver dock tid att planera. Och pengar! Jag köpte en billig flygbiljett när jag hade fått mitt tillstånd, så passande kom den på min födelsedag, 76 år. Sedan hyrde jag ut min lägenhet. Köpte och fick som present eller lån vissa saker. Ändå blev det stressigt eftersom min sambo dog några veckor innan resan. Jag kastade mina saker i en bag och hade inte ens provpackat min nya ryggsäck en enda gång.
Men allt fungerade mer än bra.
Om du tänker göra PCT eller någon av de andra långlederna AT eller CDT så räkna med att det går åt mera pengar än du planerade. Visst, använd aldrig hotell, ät aldrig ute och gå trasig när skor och byxor har gett upp och köp aldrig vatten utan rena själv varje droppe.
Då kan du komma billigare undan. Inte så roligt. Spara redan hemma i stället.
Utöver regler på leden som björnskydd, eldning och att aldrig lämna skräp på leden finns det idag covidregler. Ve om du försöker flyga utan att fylla de. Dessutom kan den gode Biden ändra de precis när du ska iväg. Så kolla. Olika delstater kan ha olika regler. PCT går genom tre av dem.
Bryt inte några regler, det kan stå dig väldigt dyrt.
Vid Agnes Meadovs dag 69 mile 915 träffade jag en klant, en kanske 25 år gammal tjej. Jag hade slagit tält och hon la sitt bredvid min. Det var ont om tältplatser. Hon tömde sin bear box på marken, tog en påse och började sedan koka mat. Vi tältade bredvid en skylt som varnade för björnar. Matlagning vid tältet var inte att rekommendera.
Skall du bjuda björnarna på middag, frågade jag.
Hon tog sin kastrull och gick en bit ifrån,men lämnade resten av maten på marken.
Hon sa senare sig vara medveten om regler men det var väl inte så noga.
Det är noga med björnregel. Inbilla dig inget annat. Att bryta mot eldningsregler och björnregler kan bli kostsamt och i värsta fall orsaka död. Din, björnens eller andras. Och i USA lämnar man inte toapapper och annat skräp i naturen.
Så, finns det någon där ute som planerar att göra PCT? För mig blev PCT mitt livs vandring.
När jag vandrare i USA råkade jag träffa 2 människor med mörk hudfärg. Den ena var en tjej som fick nog av PCT vid mile 110. Jag förstår det. Hennes packning var enorm, hon hade en sminkväska med sig. Den andra, en yngre man, tältade i Windigo pass, vid mile ca 1880. Jag träffade några från Kina och en från Korea. Den ena från Kina träffade jag två gånger av en slump, sist efter Ashland.
Han sa att jag var hans idol. I Kina höll de gamla kvinnorna sig hemma och servade de ýngre, som barnbarn. Själv var han trött och tveksam till att fortsätta. Jag försökte peppa honom att gå vidare. Vi var ändå på mile 1720. så mindre än 1000 kvar.
Jag vet inte hur det gick med honom.
Alldeles i början gick jag en bit med en ung kille som var från Mexiko men bosatt i Big Bear. Han bjöd mig hem till hans mormor som lagade utsökt mole poblano med kyckling. Han gick till och med saktare än jag så vi träffades inte mer efter tältplatsen vid Morena.
Vad synd. Inte att maten i hotellet i Big Bear var att klaga. Tänk, kocken kom och frågade hur jag ville ha mina frukostägg tillagade och hur många. Dessutom fick jag ett rum med öppen spis, direkt tillgång till pool och PCT specialpris. Efter 265 mile dag 23 kände jag mig i behov av en dusch.
Jag kollade inte folkets hudfärg bara de som syntes mitt framför näsan men undersökning just om vandrare på PCT visar att det är mest vita män och vita kvinnor som vandrar. Likaså besöker mest vita Nationalparker och olika naturområden. Inte är det en majoritet av invandrare som åker skidor eller skoter i Norrland heller, nu räknar jag inte gränsfinländare som invandrare.
Följaktligen i denna galna värld talar vissa invandrare om att de diskrimineras även i naturen. I USA klagade deras företrädare på svårigheten att gå ut till Nationalparker eftersom det var så många vita där. Det gick liksom inte, man kände sig bortmotad. Suck! Och nu gnälls det även i Sverige. Det är ett samhällsproblem med för många vita i skogen!
Jag ser en del ”öststatare” i skogen men de är där för att fiska och de pratar alltid med mig och frågar om bättre platser. Jag fiskar inte så någon hjälp är jag inte. Annars är det väldigt vitt – hade lite mer koll sist efter tidningsskriverier. Mitt grönområde ringas in av två så kallade ”utsatta områden” med många innevånare av annan härstamning än bleka svenskar. Men inne i skogen utanför elljusspåret och märkt led är det mestadels ingen än jag. Blir nästan chockad om jag ser någon annan. Så har det varit under många av mina vandringar också. Ensam. Nästan ensam. Ensam tältplats i alla fall. Delvis beror det på mitt val av udda tider, sent på hösten. Så det finns plats för flera.
Det kanske är bara så enkelt att vita människor gillar att röra sig i naturen. Att vita har vandring som hobby. Att vita flyr städernas trånga liv ut till skogen på söndagar och det har absolut noll med rasism att göra. Folk har olika intressen, olika preferenser och livsstil. Kanske de svenska skogarna känns främmande för folk som kommer från länder med andra naturförhållanden. Men det tycks finnas mediefolk som måste se förtryck och rasism i varje fråga.
Som USA har även Sverige vildmark, skogar och berg som ger möjlighet att besöka naturen eller till och med tälta och göra en vandring. Det är något många av oss uppskattar. I USA säger folk i undersökningar att familj, Gud och natur är något de räknar högt i livet.
Låt bli att inbilla rasism i varje sak. Vill du gå till skogen eller till en Nationalpark – gör det. Gnäll inte. Det finns inget inträdesprov till skog och mark. Men ge fan att lämna sopor efter dig och lämna noll toapapper.
Jag såg just filmen ”Nomadland” för andra gången. Jag brukar se de bra filmerna i två gånger ganska nära i tiden för att se detaljerna jag kanske missade och liksom bekräfta att det är en film för att spara. Nu är min filmsmak väldigt annorlunda än mina barns borträknad filmer som James Bond eller typ katastrof – filmer som jag ibland ser med min son. Så, vem vill ha filmerna sedan.
Nomadland håller. Den är så välspelad, human och verklig.
Så här skrev jag i juli:
Dag 139 på PCT kom jag till Trout Lake som hade service i form av bra mataffär, restaurang och dusch. Dessutom fanns gratis busstransport från och till leden två gånger om dagen. Jag hade tältat vid Deer lake, mile 2215 (bild ovan) och hade ca 17 mile till platsen där bussen hämtade vandrare morgon och kväll. Det var lättgången skog. När jag närmade mig forest road 88 träffade jag en man med en svampkorg och ölburk.
Han var sliten, kanske 65 år. Han undrade om jag hade sett svamp vid leden. Jag berättade vart, men kunde inte namnge alla.
Ville jag ha lift till Trout Lake? Han skulle dit och sälja de svampar han hade och handla mat.
Vi gick till hans bil, en sliten minibuss. När han öppnade dörren föll skräp ut. Han ursäktade sig. Han drack upp ölet och slängde skräpet i en sopsäck. Det var tydligt att han bodde i bilen.
Skulle jag verkligen sätta mig i den bilen? Ja, vi åkte. Presenterade oss. Jag frågade om hans svamp plockning.
Han bodde i bilen från vår till höst, tills vintern gav vika och återkom. Annas hade han en plats i Portland. Han hade arbetat med vägbyggen, kört de tunga vägmaskinerna. Sedan gav kroppen upp. Inte bara kroppen utan vägbyggen, man måste åka än längre bort för att få arbete. Många av hans vänner blev arbetslösa, som han. Några hade dött av olyckor eller supit livet av sig.
Han var rökare och lungorna betalade för det. Alla vägarbetare var rökare. Man satt vid vägkanten under väntan och rökte. Nu rökte han en cigarett om dagen, kanske två. Det hade ingen betydelse längre.
Han trivdes i naturen, åkte runt i Washington delstat sedan arbetslösheten, plockade bär och svamp, högg ved till gamlingarna för mat. Andra påhugg. På mörkaste vintern kunde han vara mer stabilt bosatt någonstans och hitta något arbete för några månader men sedan kom oron i kroppen och han packade sin gamla bil. Samhället hade föga bruk av honom. Han hade lika lite bruk av Samhället.
Han satt ute i solnedgången och kände sig lycklig trots att han inte ägde något mer än bilen och sig själv. Jag bekräftade att jag förstod. Jag kände det själv. Jag hade sällan varit så lycklig som under månaderna på PCT. Tältet, ryggsäcken och jag. Människor jag mötte vilka berättade om sina liv.
Utsikt mot Mt. Adams vid vägen från Trout Lake
Ja, han var Trumpanhängare men Trump skulle inte hinna rädda landet. Vad som helst kunde ske för att få den utbölingen från makten.
Han lämnade mig framför mataffären. Jag ville bjuda på honom kaffe eller mat och försökte ge honom en slant men han avböjde bestämt och sa att samtalet var lön nog.
Igår såg jag ”Nomadland”. Det var som om jag hade mannen med den skitiga bilen med mig på soffan.
Färgerna i filmen är gråa, bruna, färglösa. Musiken tränger sig inte på, den sugs in av bilden. Varje ruta är en helhet för sig, en historia. Varje person är verklig, en del spelar faktiskt sig själva. Det sker inte mycket men det som sker har djup. Det är filmat som om kameran bara hade följt några människor i deras liv, inte att det är film, bara verklighet.
Man sitter nästan andlös utan att röra sig. Få filmer har berört mig så mycket. Jag känner så igen mig. Att vara från allt och fri, även om det bara är en inbillning.
”Nomadland” är en beskrivning om de fattiga amerikaner, fattigpensionärer, de anständiga fattiga, de som inte är ”inne”, de som inte krossar affärsfönster, demonstrerar på gatorna, de som inte polisen går på knä för. De obehövliga. De som knappt någon bryr sig om. Människorna som blev liksom över när framstegen svepte över landet. De olönsamma vars arbete las ner, vars hem stängdes och förföll, vars Samhällen blev inte ens turistattraktion för de stängda platserna var för många. Överlevare från livets katastrofer.
Kanske var några av dem även sökare, de som ville ut, se landet, hitta livet. De som samlades på husvagnsparkeringar och intalade sig att de har ett självvalt liv att leva. Förnöjsamhet över det lilla, det man har och inte saknad över det man inte äger. Inte hemlösa utan bilen som självvald hem. Roadmovie? Nära. Men de fasta platserna och människorna är viktigare än vägen. Likasinnade personer möter varandra. Platser dit man återvänder, där det finns arbete en viss tid. Människor man möter åter och bryr sig om.
Det händer ingenting. Det händer hela ens livstid. Sakta byggs bilden av några huvudpersoner upp. Deras liv, misstag, hopp, förluster, försök att ha värdighet som en människa.
Filmen väcker frågor som är så aktuella i Sverige, inte bara i USA. Varför skall du bry dig om Staten när Staten inte har brytt sig om dig? När dina saker finns i ett förråd och du har ingenstans att sätta de? När pengarna inte räcker? När de enda som bryr sig är som du? Vi har hemlösa i Sverige, i portgångar och under broarna, de åker inte vanligen runt med en bil här. Bara välgörenhetsorganisationer som bryr sig – kanske – för även dessa värnar idag mer om de nya, det som är PK, inte om de gamla som byggde landet. (Undantag: Vid din sida i Stockholm)
Frances McDormand spelar Fern, huvudpersonen och hon belönades med Oscar. Hon är makalös. Hon spelar också i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, hon fick Oscar för det. Fargo 1996 likaså. Hon är 64 år, på toppen av sin karriär och av hög klass.
”Nomadland” fick också Oscar för bästa film och regissör Chloé Zhao för bäst regi.
Så, har du inte än sett ”Nomadland” eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har du någonting absolut lysande att se framemot.
Läs gärna mer om ”Nomadland”, speciell Trivia på IMDb som ger bakgrund till filmen. Leta också Empire på kartan.
Och nej, alla recensenter har inte gett filmen en hyllning. Skit i dem, du kommer att sitta andlös och se livet ur en annan vinkel. Ställ en fråga: vad är frihet för mig? Hur skulle det gå om jag förlorade min ekonomiska trygghet?
”Nomadland” bygger på en reportagebok av Jessica Bruder om amerikanska fattigpensionärer på drift ”Nomadland Surviving America in the Twenty-First Century”.
Jag höll på att skriva något helt annat men fick ett kort i brevlådan från den svenskdanska Posten. Det meddelade att i framtiden med början av 25 oktober delas posten ut varannan dag enligt treveckors schema. Så varannan vecka delas posten ut två, varannan tre gånger förutsatt att det inte finns flera röda dagar. Vi skriver inte nog med brev eller skickar mindre paket som ryms i brevlådan.
När skrev du ett brev sist?
Eller, kan det vara som med mig att du använder konkurrenterna?
Detta kommer inte att påverka mig men är inte Posten en nyttighet som bör fungera i hela landet? Annan sak vem driver det, Staten eller någon annan.
Jag har några trevliga postupplevelser men de är inte från Sverige.
Jag steg in i den lilla posten i Cascade Locks, mile 2152 med min matkasse. Expediten kom genast fram och undrade om jag var en PCT vandrade. Hon plockade åt mig en kartong som var bäst för att skicka mat i. På bordet fanns adresslappar och tejp samt snören. Hon kontrollerade adressen att den var rätt och talade om när paketet skulle vara framme. Ingen brådska sa jag för med min gångtakt skulle den hinna ligga i posten och vänta. Sedan önskade hon mig lycka till på vandringen.
Innan jag ens började gå på leden skickade jag ett paket med skor och mat till Kennedy Meadovs mile 700+.. Skrev man på paketet: please hold for PCT hiker höll de paketet länge, hela säsongen. Men eftersom jag var osäker på min förmåga att hamna ändå dit skickade jag den till Big Bear där det var lätt att komma till stan. Sedan skickade jag paketet oöppnad vidare. Även då var posten hjälpsam och såg till att adressen var rätt. Nej, det kostade inget extra, öppnade man inte paketet kunde det skickas vidare med samma porto.
Det fanns små postkontor lite varstans. Det sägs att USA s post var den säkraste i världen.
Paketet jag skickade från Cascade Locks hämtade jag ut i Stehekin. Vissa små ställen längs leden hade sämre urval av mat speciellt i slutet av säsongen och kanske behövdes även strumpor eller annat som inte gick att köpa på plats. Båt sköter transporterna till Stehekin. Posten var öppet bara någon timme så det gällde att hålla tiden. Postmästaren baxade en vagn med massor av paket till posten från båten. Sedan öppnade han Posten. Han frågade vad jag hette, jag hade sändningskvittot i handen men det tittade han inte på. Han gick in i nästa lilla rum med högar av paket, sträckte ut handen och drog fram min.
Jag var förbryllad. Vilket minne. Ska jag säga också att han hörde till den äldre halvan, kanske omkring 70.
Någon riktig post finns inte längre i Sverige. Pakethanteringen har blivit enklare när du kan hämta på affärers öppettider. Senast stod jag dock i kön en halvtimme. Om det går använder jag Instabox eller andra leverantörer, enklare och billigare. Nu tänker posten kopiera det och ha boxar för pakethämtning, i alla fall där jag bor. Lite sent ute?
Nej, Posten är inte en Post längre, det är en möjlighet bland andra transportörer. Vi i en storstad klarar oss men hur blir det med landsbygden om varannan dag införs även där? Post två gånger i veckan och flera kilometer till postlådan? Ingen vits att ha en dagstidning då. Kommer Myndigheter anpassa sig och förlänga svarstider, givna tider i sjukvård och annat som skickas med post? Nej.
Myndigheter skickar inte E-post. Det är brev på papper. Eller att du loggar in med bank ID. Appar och mobil ersätter brev och telefon, inte så lätt för gamla Internetnoviser.
Eftersom detta måste innebära färre brevbärare blir väl posten billigare? Nej, så var det inte. Vad händer med de eventuellt övertaliga blir en fråga för facket, antar jag. Idag har Posten ca 39 000 anställda.
Post och frimärken är ute? Jag hade en hög gamla frimärken och brev efter min sambo, både svenska och från utomlands. Ingen ville ha de. Jag skickade E-post till frimärksklubbar men ingen svarade. Till sist åkte samlingen till soptunnan. Nya tider? Varför känns det att vi förlorar något vid varje effektiv förändring?
