And the star-spangled banner in triumph shall wave O’er the land of the free and the home of the brave.
Idag hedrar jag USA på Nationaldagen, landet som har stått på Europas sida mot nazismen. Som har de flesta Nobelpristagare. Som är ett land med fantastisk natur. Människorna jag har mött var vänliga, hjälpsamma, öppna och de behandlade mig som en hjälte fast jag inte var det. Jag hade en kärleksaffär med USA vilket är svårt att tro för det vi läser om det landet är mord och vänsterns gnäll över allting. Jag har sett den andra, goda sidan, träffat de god guys och det vackra landet.
Jag är glad över min vandring på Pacific Crest Trail 2018, än idag.
Bilder: övers öken vid Hikertown, mile 515 dag 42, nederst utsikt mot Mt Rainier från tältet, mile 2285 dag 141.
Förra året passerade jag den så mäktiga Muir pass på USAs nationaldag, Independence Day . Inget firande. Ingenting än sten, snö och vatten samt en ranger som kontrollerade mina papper och gratulerade. Jag hade nyss börjat bli en ”kändis” på PCT. Den äldsta ´kvinnan på leden.
Muir pass var en absolut favorit område på PCT. Ödsligt utom vandrare som kämpade i snömodden och tappade leden hela tiden. Men det var dock lätt i jämförelse året före och i år.
Jag hade så tur med min vandring. Lite snö, lite vatten, inga drunknade som de andra två åren. Ja, några snöstormar förstås, men det var inget oroande bara så kallt.
Varför riskera livet när det är synbart omöjligt att gå över vatten? Jag kan på något sätt förstå det. Man ger bara inte upp. Adrenalinet flödar. Man är oöverträfflig. Man ska fixa det, att vända är inte att tänka på. Det är en bra egenskap i katastrofer. De är dessa som överlever. Men att gå över omöjlig fors är inte katastrofläge, bara dumhet . Hellre ge upp, kanske vänta tills tidig morgon eller vända om. Noggrann bedömning och inte vada ensam.
Sedan finns de som helt enkelt överskattar sin förmåga och underskattar vattnets. Att gå över en flod när vattnet forsar och når till midjan är att utmana döden. Nyligen dog två asylsökanden som vadade över en flod i stället att ta vägen till USA genom gränspostering. Då tog El Salvadors president Nayib Bukele på sig skulden för hur dessa medborgare, Óscar Alberto Martinez och hans knappt tvååriga dotter Valeria, drunknande i Rio Grande. Han erkände också att landet inte erbjuder sina medborgare ett tillräckligt bra liv, snarare ingenting av livets behov.
Nationaldagen passerade: Jag hade velat vara i en stad och se firandet men jag var för långt ifrån, 4 – 5 dagsmarscher. USA firar med parader, flaggor, glädje över att vara just medborgare eller bosatt i USA. Det finns andra åsikter, det finns alltid andra åsikter men denna dag brukar man samlas. Hot om terror finns också att räkna med. De som protesterar brukar dock ”drunkna” i allmän festyra. Man ser på parader, grillar, äter tårta och framför allt firar med familj och vänner. Musik och fyrverkerier, kläder med mönster från amerikansk flagga. 4 juli är en stor helgdag.
4 juli år 1776 förklarade 13 amerikanska stater sig självständiga från Storbritannien. USA var bildad. Den första flaggan hade 13 ränder.
Kanske bör man ha en kamp för att bli fritt land innan den uppskattas? Är det därför vi värdesätter och värnar om Sverige så lite? Eller, hur var det nu? Amerika var inte obebott. Fråga indianerna om fördelen med invandring från Europa.
Jag mötte nutida exempel om fördelar i att vara indian. Stora areor, reservat med närapå förbud att vistas där för andra. Jakt som fick utövas när och med vilka vapen som helst medan de vita amerikanerna fick jaga på vissa tider, i regel den sämsta tiden på dygnet och bara med pilbåge. Kan fördelarna ersätta något? Knappast. Men tiden lappar över alla sår om man så vill. Det är dock fördelaktigt att ha indianskt ursprung anser vissa, som Elizabeth Warren, presidentkandidat försökte få till ett indianursprung genom DNA test.
Vilket ursprung ska man hylla? Vilket land får ens uppskattning? Jag tänkte på det når studenterna gick ut från närliggande gymnasiet. Eleverna bar alla möjliga flaggor. Dock råkade jag inte se en svensk flagga. Vilket land ska man hylla på sin studentdag? Den som gav en fri utbildning finansierad av de som betalar skatt eller det landet man flydde eller flyttade ifrån, kanske inte ens själv personligen?
Borde jag slå ett slag för Mongoliet? År 1206 förenade Djingis Khan de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet. Enligt rykten som följe min släkt utvandrare mina förfäder från Mongoliet så där 600 år sedan. Det skulle vara efter den mongoliska Yuandynastins fall 1368, de härskade över dåvarande Kina. Så, egentligen är jag en mongol? Jag är inte född där, har aldrig varit i landet, kan ingenting, varken språk eller historia. 11 juli är Mongoliets nationaldag. Jag borde i alla fall hurra för det?
Vad har du för ursprung? Har det någon betydelse för ditt liv?
Flaggorna av Hoshie, Yaddah. –
Made by Hoshie, Public Domain,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=574763
Snart reser många av oss till främmande länder på semester. Vi drömmer om nya platser, sol och värme, kanske en drink vi poolen och helst skall det kännas exotiskt. Några veckor i året är vi gärna internationella, multikulturella – men med god och billig service förstås. Ja, sen finns de som har sin stugdröm och några åker till fjällen eller fiskar, andra reser runt i hemlandet, men främmande länder med badstrand har den största dragningskraften.
Så, vi reser gärna till andra länder men att ha det främmande landet nästgårds som om man ständigt skulle bo utomlands är mer än de flesta vill ha. Några invandrare är lite pittoreska men att sitta i en buss och alltid vara den enda vithyade känns märkligt, nästan hotfullt. Trygghet är att leva bland sina meningsfränder, det finns liksom en kod hur en svensk ser ut, och det är inte en beslöjad svartklädd kvinna. Det är naturligt att även invandrare tyr sig till sina landsmän, eller … Nej, då pratar vi om bristande integrering.
När jag bodde utomlands avvek jag och människorna ropade efter mig, drog mig i håret och skrattade åt mig. Jag bröt normen. Jag tyckte det var ok, jag var ju den som inte hörde till och försökte anpassa mig. Vi som var svenskar bodde tillsammans och var väldigt svenska. Vi höll noga efter svenska helgdagar och idrottshändelser. Vissa grät när plastjulgranarna utdelades och nationaldagen firades med allsång.
Men vad är svenskt? Gustav Vasa? Men det är så länge sedan att ingen vet annat än skrönor och Vasaloppet. Nu har vi en fransk ättling till kung. (Obs, jag gillar Kungahuset, de har en funktion.) Världen fyller våra butikshyllor. Bilmärken och tekniken har vandrat ut ur landet. In har vi fått arbetssökande när arbete inte längre finns. Vi har onekligen fått roligare mat. Jag minns än dagen då jag åt pizza för första gången. Invandring och utvandring, både folk och varor, har förändrat Sverige. När jag har frågat folk utomlands vad de vet om Sverige och de blandar oss ihop med Schweiz säger man bara landet med Nobelpriset, då vet de flesta. Det är kanske vårt ryktbaraste kännemärke idag?
Firandet av nationaldagen sker med multikulturella fester – nära mig en kurdisk fest och något som liknar en karneval. Det gör mig fundersam. Jag undrar varför inte ens nationaldagen får vara svensk? Kanske finns det inget som är svenskt längre? Vad skulle det vara? Flaggan? Men vissa har uttryckt att den är rasistisk eftersom det är en kors, symbol för kristen religion. Nationalsången? Hörs inte det röster om att den borde skrivas om, den är för nationalistisk, nationalsången alltså. Musik? Det är internationellt idag när rappare trängs även på Luciafirandet. Filmstjärnor? De försvinner ju till Hollywood. Naturen är dock multikulturell nog, det finns allemansrätt. Fråga bara skogsägare hur glada de är efter tältläger med bärplockare. Bara Sverige svenska blåbär har, men vi ids inte plocka de själva.
Demokratin då? Den är väl väldigt svenskt eftersom vi har fria val även om viss ringaktning mot oliktänkande partier förekommer. Vi har varit fredliga och inte haft krig på hundratals år om man borträknar Husby, Göteborg, Malmö, Ådalen, Almarna och andra mindre kravaller. Svenskar, speciellt politikerna, har orubblig tro om att ingenting kan hota demokratin och vårt svenska statsbygge. Det spelar ingen roll hur många oliktänkande som flyttar till Sverige, med helt andra föreställningar om vem som har makten i samhället. För alla är det inte Regeringen och landets lagar som styr, utan Gud, fadern, familjen, klanen och hedern. Den demokratiskt valda Regeringen står långt efter. Det ser vi i många länder där det inte finns skillnad mellan Stat och religion utan det stavas Koran. Vi själva har förpassat religion till den privata sfären oftast manifesterad med festliga händelser som dop eller vigsel, eller sorg som begravning. Andra tar religionen på allvar, det är livets orubbliga rättesnöre. Hur detta på längre sikt förvandlar landet har vi inte tänkt på. Vi tror på vår godhet och välvilja. Det är gott så, men eftertanken borde också existera. Vilken rätt finns det för behållandet av en svensk nation med gränser i en värld med 43 miljoner flyktingar?
Demokratin hölls uppe av konsensus, ett slags oskrivet avtal mellan oss – folket – och de som har den styrande makten. Är det så i dag på nationaldagen, i Sverige? Vi går inte till torget och skriker mot regeringen, men nog muttras det i stugorna.
Vi är kanske inte längre en nation med medborgare utan en befolkning som bor här, flyttar in och ut och nationalstaten är något förgånget? Är det inte så i EU – ja i många länder? Stater spritter i dödsryckningar. Det maktlösa arbetslösa folket rör på sig och letar efter förmåner någonstans. Vad kommer därefter om samhällen kollapsar? Kan vi förvandlas till en stat för alla? Vad är starkt nog att hålla ihop oss som en nation eller bildar vi våra egna enklaver och reser staket runt om?
Ha en bra dag, Nationaldag eller bara en röd torsdag!
