Flydde civilisationen bara för en tältnatt. En 40 kilometers runda. Skogen är blöt, geggig och ändå alldeles underbar.
Dock var det svårt att hitta tystnaden. Flyget gick ovan vart tionde minut tills det tystnade nära klockan 22. Vi flyger igen. Svagt ljud av biltrafik. Diverse ljud, svåra att identifiera. Någon hackspett. Några sjöfåglar.
Men mitt i natten kom tystnaden och månskenet.
På hemvägen stannade jag vid en myrsjö. En tunn sprucken ishinna låg ovan vattnet.
Jag gick också en bit längs en väg. Den som tror att vi slutar åka bil bör ställa sig vid en genomfartsled. Det räcker med 15 minuter. Sedan begriper man att bilarna är här för att stanna. Två cyklister och en man med rullskidor och sedan jag var de enda icke bränsledrivna. Jag vek tillbaka till skogen så fort det gick.
Dagarna är så korta nu att det är svårt med vandring, speciellt för den morgontrötte. Det blir promenader. Dags även för läsning, en bokhög väntar.
När jag vandrare i USA råkade jag träffa 2 människor med mörk hudfärg. Den ena var en tjej som fick nog av PCT vid mile 110. Jag förstår det. Hennes packning var enorm, hon hade en sminkväska med sig. Den andra, en yngre man, tältade i Windigo pass, vid mile ca 1880. Jag träffade några från Kina och en från Korea. Den ena från Kina träffade jag två gånger av en slump, sist efter Ashland.
Han sa att jag var hans idol. I Kina höll de gamla kvinnorna sig hemma och servade de ýngre, som barnbarn. Själv var han trött och tveksam till att fortsätta. Jag försökte peppa honom att gå vidare. Vi var ändå på mile 1720. så mindre än 1000 kvar.
Jag vet inte hur det gick med honom.
Alldeles i början gick jag en bit med en ung kille som var från Mexiko men bosatt i Big Bear. Han bjöd mig hem till hans mormor som lagade utsökt mole poblano med kyckling. Han gick till och med saktare än jag så vi träffades inte mer efter tältplatsen vid Morena.
Vad synd. Inte att maten i hotellet i Big Bear var att klaga. Tänk, kocken kom och frågade hur jag ville ha mina frukostägg tillagade och hur många. Dessutom fick jag ett rum med öppen spis, direkt tillgång till pool och PCT specialpris. Efter 265 mile dag 23 kände jag mig i behov av en dusch.
Jag kollade inte folkets hudfärg bara de som syntes mitt framför näsan men undersökning just om vandrare på PCT visar att det är mest vita män och vita kvinnor som vandrar. Likaså besöker mest vita Nationalparker och olika naturområden. Inte är det en majoritet av invandrare som åker skidor eller skoter i Norrland heller, nu räknar jag inte gränsfinländare som invandrare.
Följaktligen i denna galna värld talar vissa invandrare om att de diskrimineras även i naturen. I USA klagade deras företrädare på svårigheten att gå ut till Nationalparker eftersom det var så många vita där. Det gick liksom inte, man kände sig bortmotad. Suck! Och nu gnälls det även i Sverige. Det är ett samhällsproblem med för många vita i skogen!
Jag ser en del ”öststatare” i skogen men de är där för att fiska och de pratar alltid med mig och frågar om bättre platser. Jag fiskar inte så någon hjälp är jag inte. Annars är det väldigt vitt – hade lite mer koll sist efter tidningsskriverier. Mitt grönområde ringas in av två så kallade ”utsatta områden” med många innevånare av annan härstamning än bleka svenskar. Men inne i skogen utanför elljusspåret och märkt led är det mestadels ingen än jag. Blir nästan chockad om jag ser någon annan. Så har det varit under många av mina vandringar också. Ensam. Nästan ensam. Ensam tältplats i alla fall. Delvis beror det på mitt val av udda tider, sent på hösten. Så det finns plats för flera.
Det kanske är bara så enkelt att vita människor gillar att röra sig i naturen. Att vita har vandring som hobby. Att vita flyr städernas trånga liv ut till skogen på söndagar och det har absolut noll med rasism att göra. Folk har olika intressen, olika preferenser och livsstil. Kanske de svenska skogarna känns främmande för folk som kommer från länder med andra naturförhållanden. Men det tycks finnas mediefolk som måste se förtryck och rasism i varje fråga.
Som USA har även Sverige vildmark, skogar och berg som ger möjlighet att besöka naturen eller till och med tälta och göra en vandring. Det är något många av oss uppskattar. I USA säger folk i undersökningar att familj, Gud och natur är något de räknar högt i livet.
Låt bli att inbilla rasism i varje sak. Vill du gå till skogen eller till en Nationalpark – gör det. Gnäll inte. Det finns inget inträdesprov till skog och mark. Men ge fan att lämna sopor efter dig och lämna noll toapapper.
Liten höstvandring på Sörmlandsleden. Löv täckte stigarna, ibland var det svårt att veta vart var leden. Dock är Sörmlandsleden ganska bra märkt med röda ringar i träden och pilar som visar riktningen.
Jag startade från Lissma längs Huddingeleden tills jag kom till Sameslingan och nådde Sörmlandsledens etapp 5:3 och sedan vidare till 5:2. Etappen 5:3 var en enkel sådan inga svårigheter. Men 5:2 hade partier med fallna träd huller om buller så jag fick gå runt röran, hoppa över, undra vad hade hänt. Som om en våldsam storm hade gått över platsen.
Tältade nära väg 257 i skogen och vid sjön Tärnan. Inga speciella tältplatser.
Vid etapp 5:2 finns Transjön som man når genom en märkt stig. Den platsen var speciell. Nära vindskyddet fanns vattensjuk mark med fallna träd och massor av trädsvampar.
Vattnet i sjön går att dricka. Det var svagt gulbrunt i färgen men smakade okej. Bäst dock med vattenrening.
Det var en magisk plats. På vägen hem avvek jag dit en gång till. Det klarnade upp lite så jag tog bilder och bara gick runt tills det blev nästan mörkt. Nej, jag stannade inte eftersom ett gäng samlades till ett party på platsen
Området Transjön var en plats jag gärna kunde återvända till – någon gång.
Djur? Hästar i hagar förstås. Det är en del vägvandring förbi gårdar. Kråkor, en häger, en ekorre och en gris som nöffade runt tältet och försvann när jag försökte kravla upp. Det är stilla i naturen om man borträknar polishelikoptrar som hovrade nära. I timmar. Det kändes lite kusligt att se helikoptern med sina blinkande ljus alldeles ovan mitt tält ett par gånger. Aliens? Vid den nästa igenvuxna sjön Tärnan?
Nej, det var bara personer som hade hört smällar i närliggande Vansta och larmat Polisen. Så polisen sökte av området med flera patruller och helikopter. Men de hittade ingenting då som förklarade smällar eller något brottsligt. Klockan 21 någonting avbröt de på grund av mörkret antar jag. På morgonen i sjutiden vaknade jag av fem skarpa smällar efter varandra. Jag är inte en ängslig typ och känner mig alltid trygg i skogen men nu kändes det inte helt prima. Älgjakt? Nej, det var slut redan. Men jag såg inget och inga.
Jag åt frukost, packade ihop och gick tillbaka till leden från min tältplats.Jag försöker alltid tälta en bra bit från leder. Natten är djurens tid. Även de använder leder.
Årets sista natt ute? Någon på nätet har startat en ”rörelse” om att sova en natt ute varje månad och så se naturens skiftningar. Det kanske vore något?
Sörmlandsleden är mestadels lättvandrad, några lite svårare upp- och nedgångar finns som på etapp 33 vid Bråviken. En del väg och skogsvägar. Många naturskyddsområden. Problemet är bitvis hästar, hästskit, cyklister, mopeder, även fyrhjulingar och som resultat sönderkörd led. Att vandra i geggan blir inte ett nöje utan viss irritation. Fallen skog kan vara som hinderbana men det är naturen som själv har orsakat det, inget att gnälla över. Barkborrar. Fästingar.
Det är dags att se över utrustningen, laga revor, fixa förbättringar och fundera ut om något måste förändras och köpas. Både sovsäcken och tältet ska hänga i klädkammaren, aldrig stuvade i en klump. Tomma och nästan tomma gasflaskor punkteras och sedan kastas i återvinning. De räknas då egentligen som läskburk men inte vill affärens burkautomat ha de.
Årets vandringshöjdpunkt? Allting är än blekt i jämförelse med PCT och faktiskt det mesta jag har vandrat genom under åren. Naturen är, kan jag säga, enklare men inte mindre värt att besöka. Kanske Lugnets Naturreservat (min förra vandring)? Jag gillar ju riktig gammal skog och natten vid sjön med klar stjärnhimmel ovan och dess spegling i sjön var en fin upplevelse. Kanske de träd som hade fallit och har sitt rotsystem för vår beskådan? Att se svensk arbetarhistoria i gruvområdet Skottvång var åter en påminnelse om vilka lyfte upp Sverige från fattigdom till en industrination och välgång. Hårt arbete, teknisk utveckling och forskning blev svenska paradgrenar, kända i Världen över.
På vilket sätt glänser vi nu? Det låter som en sorglig fråga.
Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…
Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.
På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.
Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.
Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.
Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.
Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?
