Min tidigare sambo (död 2018) ville gärna ha en Halloween pumpa. Även när hans minne var borta och förmågan att ta hand om någonting pekade han på pumporna på torget och ville ha en.
Pumpan skulle ha ett vänligt ansikte, inte någon monstertyp. Varje kväll frågade han om pumpan hade fått ett ljus? Så tände han ett värmeljus i pumpan och var glad. När han inte längre kunde säga så många ord tog jag över och frågade: skall pumpan ha ett ljus? Så tände vi ljuset och han var glad som ett barn.
Vi gick en promenad på villaområdet bakom oss och nog fanns det en och annan pumpa. Det sista året orkade han inte gå så mycket. Han fick nöja sig med vår pumpa på balkongen.
Kanske påminde pumpan honom om de många åren som trädgårdsmästare? Nog hade han fotograferat pumpor till reklam. Och om mina barnbarn kom under höstlovet hade vi förstås en pumpa. Sedan blev han sjuk med något ingen begrep sig på och ovan det dement. Jag försökte ha kvar de små saker han hade funnit glädje av, som en Halloweenpumpa, julgran och promenader i naturen. I slutet blev det en park nära oss och sedan bara hemma med fönster att titta ut.
Hur fungerar den dementa hjärnan? Minnet blir trögare med åldern även om ingen sjukdom drabbar oss. Tänk efter, hur mycket har du lagrat i din hjärna om du är över 80? Inte konstigt om det faller bort ett fågelnamn, avlägsen släkting eller vad var det som hände 35 år sedan när…
Vad är vad kan vara svårt att skilja åt. Nog vore det bra med en snabb hemmatest. Men, vad gör man sedan om det visar demens? Bra fråga. Jag tror det vore bara skrämmande. Den där lögnen att man kan leva som vanligt även med demens är en påhitt från folk som inte har tagit hand om en dement person. Även om du lever som en hälsoexpert hela ditt liv kan du drabbas. Ingenting är så säkert som osäkerhet.
Ta vara på dagen nu. Om morgondagen vet vi inget.
Överst min årets pumpa, mitten Tommys och nederst Lindas.
Jag har vissa små ska jag säga ritualer efter en avslutad vandring, de längre sådana. Det är att inte packa upp genast utan låta ryggsäcken stå kvar ett tag som påminnelse i hallen. Sopor ska förstås ut. Jag köper något jag gillar till middag, kanske bara pizza. Tar ett bad och ett glas vin eller skumpa. Sitter sedan vid datorn och laddar in bilderna som togs under vandringen. Jag upplever vandringen på nytt. Jag gillar tältliv men det är skönt att sova i en säng mellan rena lakan. Jag städar alltid innan jag åker i väg.
Den 22 oktoberår 2018 (precis fem år sedan, vart tar tiden vägen?) flög jag hem från Seattle efter min långa vandring på PCT. Då möttes jag av min son på flygplatsen och han hade med sig vissa nödvändiga matvaror: jordgubbar och choklad. Jag är väldigt förtjust i jordgubbar. Det finns inget tillfälle och ingen middag då jordgubbar inte passar på något sätt. Sedan var det middag i hans lilla hus med dottern och hennes make, hund att inte förglömma, närvarande. (Där finns också en förändring, två nya personer finns nu i vår familj.) Jag sov efteråt i tretton timmar, hade helt vänt på dygnet. Sonen fick väcka mig vid tolv. För mig var det natt, klockan tre. Väl hemma gjorde jag som vanligt. Dock hade jag ingen ryggsäck kvar utan en nyinköpt bag. Ryggsäcken hade fått gå till soptunnan, den var så utsliten.
Med livet och dess längd uppstår olika vanor, ritualer. Vi gör saker och ting på samma sätt. Det kan vara oväsentliga små saker som mina vandringsavslutningar. De kan tyvärr vara olyckliga icke givande seder som borde ha kastats i soptunnan helt förbrukade. Varför spara saker och beteende som inte ger vare sig glädje eller nytta? Det kan vara saker, det vi har i förrådet eller hemma i ett hörn och planerar att kasta en dag. Som den illa fungerande lampan jag nästan hatade och till sist lyckades slänga i återvinning. Eller förhållanden som inte längre ger någonting åt någon av parter. Visst har jag haft sådana med. Varför umgås med människor som bara bringar elände, aldrig stöd? Varför acceptera en arbetsplats som är en katastrof, där man mår illa dagligen? Varför vara gift när det inte finns en gnutta kärlek och respekt kvar?
Varför lär jag mig inte att hantera livet smartare! Kan trösta er som undrar att med tiden ger livet bättre svar. Sakteligen lär vi oss.
Livet är fullt med frågor och upprepningar. Många av oss har samlat både materiell och mental skit under årens gång, inte bara goda saker. Låt inte det förflutna hindra dig att vara lycklig nu. Städa upp i ditt liv, inte bara i ditt hem. Gör inte om det som inte fungerar men ös på mer av det som bringar nytta och glädje. Så lätt att säga, men svårt att göra. Det rådet skulle nog passa för vår arma Regering.
Nu kom jag lång från ryggsäcken i hallen. Men se det som en liten symbol för en glad ritual. Någonting bra har avklarats. Sedan packas allt upp, tas hand om och används igen – förhoppningsvis.
Har du några roliga goda ritualer som du upprepar?
Västtrafiks tåg från Lidköping till Hallsberg var inställt. Jag stod på perrongen i Hällekis och såg på infotavlan. Inställt. Ingen ersättningsbuss. Inställt… Alla tåg var inställda. Inga ersättningsbussar åt rätt håll. Ingen taxi på orten. Oavsett resesätt, missade jag tåget från Hallsberg till Stockholm.
Skulle jag slå tält och vänta till nästa dag? Det kändes osäkert. På stationen stod en kvinna. Hon hade försökt åka även dagen före men alla tåg var inställda. Inga lokalbussar, ingen ersättningstrafik. Hon vände hem. Nej, jag ville åka hem, vandringen var avslutad. Det var ingen idé att chansa på nästa dag.
Hällekis var ingen bra plats att bli strandsatt i. Allt var som i dvala. Turismen var förbi. Det fanns en pizzeria öppet fem dagar i veckan, en Coop affär. Inget fik där man kunde sitta med en kaffe och leta efter resealternativ i mobilen. Det blåste hårt, pustar som kom och nästan välte en omkull.
En till kvinna kom till stationen och tillsammans försökte vi ringa och söka alternativ. Ingen nytta alls. Service är något som inte finns när du står på en tågstation som har stängts och förvandlats till en lika stängd turist affär. Någon i telefon råder en att ta taxi och begära ersättning. Fanns ingen taxi. Mitt bekymmer.
Nej, det finns knappt service någonstans. Det heter app nu mera.
Till sist förbarmade sig en förbi åkande buss över oss två. Busschauffören gav oss plats utan biljett.
Nu åkte vi åt andra hållet. Jag fick se det som sightseeing. Kinnekulleområdet är vackert. Jag har ingen som helst koll över Sverige på den landsändan. Göteborg har jag besökt några gånger men resten är obekant mark. Herrljunga? Där finns tågförbindelse till Stockholm och det var bussens slutstation.
Detta med tåg är oberäkneligt. Västtåg, ibland kallad Kinnekulletåget, från Hallsberg var även inställd när jag åkte till Kinnekulle sex dagar tidigare för min vandring på Kinnekulleleden. (Om det i senare inlägg.) En buss ersatt då men åkte inte till tågstationen jag skulle till utan dumpade av mig på vägen. Det är en bit att gå, sa chauffören, någon kilometer. Där stod jag och undrande åt vilket håll vore klokast att gå för att snabbast ansluta mig till Kinnekulleleden. Det visste han inte. Jag började gå mot Hällekis och fann leden.
Det sägs att Västtågs linje är den vackraste i Sverige. Kan inte säga något om det eftersom tågen var inställda in och ut.
Jag blev kvar som ensam passagerare i bussen efter Lidköping. Chauffören och jag började prata om livet. Han bodde ute på landet. Den samhörighet som inte så länge sedan fanns på landsbygden höll på att försvinna. De nya som flyttade in sa knappt hej. Det var ingen gemenskap som förr.
Kanske behöver vi ingen gemenskap mellan människor? Det ordnar Internet och mobilen för oss. Men om katastrofer händer vill vi att någon levande person ger oss en stund av tillhörighet.
Kan hända att bristen på samhörighet, inget vi, är det mest allvarsamma problemet i Sverige? Hör du inte till varför bry dig då?
Gängen tar över, de har ”gemenskap”. Maffian tränger sig i skattefinansierade verksamheter. Rena mafiosons. Vi arbetar för att bekosta Samhällets utgifter men fusket stjäl välståndet. Vi sitter i våra hem bakom lås undrande över vad som kan hända härnäst.
Det är en obehaglig utveckling.
Herrljunga tågstation. Vi skiljes åt med några uppmuntrande ord. Ta vara på ditt liv. Jag började söka efter en ny biljett hem. Förstår mig inte på SJ s biljettsystem. Tåget som skulle gå snart mot Hallsberg – Stockholm kostade 1075 kr. Sista minuten! Läste jag fel? Men köpte jag en biljett bara till Hallsberg och sedan en ny till Stockholm kom jag billigt undan.
Jag tänkte att ingen kan ju bo utan bil på glesbygden. Noll kollektivtrafik som man kan lita på.
Vi i Stockholm gnäller när Pendeln är försenad eller någon avgång inställt. Så var det nu med. I tidtabellen fanns många inställda avgångar. Jag ville inte bli stående någonstans mer. Nu räknade jag minuter. Om jag kliver av stationen före och tar bussen dit till den hållplatsen och Pendeln där så kommer jag hem utan att behöva gå i mörkret fyra kilometer från tåget eftersom Pendeln då är inställd. Det vill ingen idag. Gå ute på natten alltså.
Att resa är inte bara nöje. Varje gång de senaste åren då jag har försökt mig på en tågresa var tåget försenad, inställd eller ledd på en annan väg så man fick krångla sig med olika färdmedel dit. En gång hade banvallen brustit och en annan gång välte malmtåget. Trasigt lok, trasiga toaletter och förseningar på 8 timmar hör också till de upplevelser man kan ha på en tågresa.
Väl hemma fyra timmar efter planerad tid tappade jag upp ett bad, behövligt efter en vandring. Jag tänkte på hur är det att resa för folk som har tider att passa? Barn som väntar, arbete eller bara hemkomst efter en bortovaro? Inte märkligt att folk håller fast i sina bilar.
Som pensionär har man oftast tid. Även för tågresor.
Bilder, mitten Munkängarna Kinnekulle. Nederst Hällekis några meter från tågstation.
Än finns det vackra solnedgångar vilka inte är nedsmutsade av brandrök efter eldsvådor orsakade av bombning. Än finns det stilla skogar, urgamla träd med mossa och små insekter du inte ens känner igen.
Fåglarna bygger bo. De tar hand om ungarna och bekymrar sig bara för tillgången av grodor. Våren kom, efterföljt av sommaren. Det finns egentligen inga ekonomiska bekymmer i Sverige. Även de som inte skulle vara här, de som inte arbetar, de vilka har mördat, de…alla har mat för dagen även om det inte är lyx från Michelin restaurang. Regeringar är kassa men det är en följetong vi ser varierande avsnitt av. Skit i dem en stund.
Gå ut i naturen så fort du kan. Bygg din markering över att du finns. Ta vara på de människor du har nära dig. De är de enda som betyder något i det långa loppet.
