Vem är du och vilken civilisation hör du till?

Vem är du?” påpekar Huntington i Civilisationernas kamp. Hur definierar du dig själv? Enligt vart du bor, är född, yrke, religion, språk, kön, kanske som svensk, europé, jurist, student, mamma? Vart hör du till och vem vill du inte vara?

Som invandrare har jag svårt att höra till något land, speciellt när folk hör att jag bryter och de frågar varifrån jag kommer och undrar om jag ska flytta ”hem”. Vad är hem efter ett helt liv här? Men i praktiken är jag svensk medborgare. När jag tänker efter tillhör jag en västerländsk civilisation med kristendom på botten, demokrati, lagstadgade mänskliga rättigheter, valfrihet, kapitalism och yttrandefrihet som ledsagare – fast jag inte ens tänker på detta annat än i undantagsfall.

Individens frihet och lika rättigheter har varit en av ledstjärnorna i den västerländska livsstilen, men de senaste åren har det bildats grupperingar enligt ras, religion, kön och sexuell läggning och dessa grupper kräver särskild behandling och de är högljudda genom medier. Kränkning är modeordet och kränkningarna handlar ofta om religiösa seder och attribut. Huntington skriver följande som kan appliceras till Sverige idag, byt bara ordet amerikanska till svensk.

Historisk sett har amerikanernas kulturidentitet baserats på arvet efter den västerländska civilisationen och deras politiska identitet av det amerikanska credo som de flesta amerikaner är helt överens om: frihet, demokrati, individualism, likhet inför lagen, konstitutionalism och privat ägande. Under slutet av nittonhundratalet har båda dessa sidor av den amerikanska identiteten angripits av en liten men inflytelserik grupp av intellektuella och skribenter. I det mångkulturella samhällets namn har de angripit USA:s identifiering med den västerländska civilisationen, förnekat existensen av en gemensam amerikansk kultur och förespråkat rasbetingade, etniska och andra sub – nationella kulturella identiteter och grupperingar.(Huntington s.400)

Känns det igen?

En av grupperna är muslimer. Idag diskuteras, från regeringar till hatsajter, islamiseringen av de europeiska samhällena. Ingen – annat än politiker – kan neka till att vissa områden i Sverige är” lilla Mellanöstern” med människor vilka lever sitt liv enligt sin kultur och inte kommer att integreras som vi trodde och tog så självklart. De religiösa inslagen är påfallande från kvinnors klädedräkt till moskéutrop. Är den muslimska invandringen givande för oss? Nej, det frågar vi inte, det vore förtryckande, men en undersökning i Tyskland visar att integrationsviljan hos muslimska invandrare från Turkiet är låg. Att flytta till ett annat land innebär inte att man flyttar från sin kultur.

Är islam och muslimska invandrare ett problem? Huntington säger: Västs grundläggande problem är inte islamsk fundamentalism. Det är islam, en annorlunda civilisation vars människor är övertygade om sin kulturs överlägsenhet och som är helt besatt av sin maktlöshet. Islams problem är inte CIA eller USA:s försvarsdepartement, utan det är väst, en annorlunda civilisation där människorna är övertygade om att deras kultur är universell och tror att deras överlägsna, om än minskande, makt ger dem i uppdrag att sprida sin kultur över hela världen. Det här är huvudingredienserna i konflikten mellan islam och väst. ( Huntington  s.283-4.)

För att förstå grunden till vilka vi är och vart vi tillhör måste man läsa Huntington Civilisationernas kamp. Den anger orsaker till världens delning till områden med gemensamma nämnare, senaste kriser och konflikter, deras bakgrund och vi får förklaringar till en del som hände efter boken var skriven.

Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga.( Nydahl)

Blir den stora frågan: när faller den västerländska civilisationen? När kommer en ekonomisk krasch efter festen att leva med lånade pengar, alltså pengar som inte fanns? Överlever vår yttrandefrihet, medborgerliga rättigheter, hög materiell standard, bidragssystem, religionsfrihet när andra kulturer tränger sig på? Kommer vi att försvara vårt sätt att leva? Är det mera tvång och mindre frihet som väntar oss? Blir våra politikers ”tänk bara på nästa valvinst” döden för vårt samhälle som den är nu? Vad blir det i stället vår västerländska livsstil, vår civilisation?

Vilken värld kommer våra barnbarn att leva i är en fråga som känns väldigt aktuell på flera plan – ekonomi, miljö, civilisation – men den frågan drunknar till mediebruset över petitesser och politikernas kamp om fortsatt makt. Vem ställer frågan: vilken kultur vill vi leva i?

Rom – som att promenera i en historiebok med en glass i handen.

Barnbarnet och jag har gjort en resa till Rom. Det var hennes första och min tredje. Jag ville gärna ge henne en bit av Europas historia – kanske av världens – eftersom kejsartidens Rom var ett imperium innefattande en stor del av den kända världen. Men det viktigaste var att tillbringa lite kvalitetstid med bara ett av barnbarnen, få del i hennes liv som redan nu härskas av Internet, blogg, media i alla former och även framtidsdrömmar. Då är det perfekt att bringa lite hårda ruiner, otroliga konstverk, historiska händelser och kyrkans stillhet i livet. Det sistnämnda var svårt. Turisterna uppför sig som om de vore på ishockeymatch mellan Finland och Sverige. Även i Sixtinska kapellet kunde folk inte vara tysta, inte låta sina kameror vara, trots massor med information utanför och vakter vilka desperata ropade silencio på 5 språk.

I Rom trängs historien på överallt. De stora sevärdheterna som Colosseum tävlar med de mindre lik några pelare som skymtar i nyare husvägg. Kejsarnas tid är överallt närvarande som Largo di Torre Argentina med rester av tempel och teater där Julius Caesar mördades 44 f.kr och där hemlösa katter nu härskar. Eller den stora sevärdheten Colosseum, påbörjad av Vespasianus 72 e.kr och invigd med 100 festdagar år 80 av hans som Titus. Arenan hade plats för 70 000 människor vilka förlustade sig med att titta på gladiatorer och 5000 djur som dödades i festspelen. Ingen naturvård där inte. Inte heller jämlikhet var uppfunnet utan de vanliga kvinnorna fick sitta längst upp för sig. Colosseum står kvar, dock tufsad av åren, bränder och jordbävning. Hur många av våra byggnader står kvar om 2000 år?

Innesluten av Rom finns världens minsta stat Vatikanen med katolska kyrkans maktcentrum där en viss lutning för enklare liv och anpassning till världens ekonomiska tillstånd kan kanske skönjas med en jesuit på påvestolen. Där finns gräddan av världens konst med Sixtinska kapellet som höjdpunkt. Michelangelo Buonarroti arbetade i fyra år med själva taket som invigdes 1512. Sedan återstod altarväggen med domedagen med de nakna kropparna vilka senare fick ”byxor” när den moraliska paniken slog till.

Peterskyrkan anses vara som en konstens fulländning, även där hade Michelangelo sin del i kyrkans utformning. Byggarbetena pågick från1506 till 1626, då kyrkan invigdes men även efteråt skedde förändringar och tillbyggen. Vår drottning Kristina har sin grav i kyrkan. Så det var en liten lektion av svensk historia. Den är den mest besökta kyrkan i världen. Köerna ringlar runt piazzan som i sig är ett mästerverk. Vi stod bara en timme och femton minuter i kön!

Att få en uppfattning om Roms rikedomar på några få dagar är omöjligt. Man måste välja. Vad vill en 11 åring se och göra i Rom? Colosseum, Largo di Torre Argentina med katterna, lite ruiner, Pantheon, St Peterskyrkan, del av Vatikan- museet med Sixtinska kapellet, fontäner med Trevi, broar, Spanska trappan och bara man går på gatorna stöter man ju på vyer av maffiga hus och rester av historiens gång. Det gäller att bo strategiskt. Vi bodde vid Piazza Navona, där restaurangerna står i rad omkring det som var en sportarena under kejsartiden.

Vi glömde inte pizzan, pastan och glassen! Inte heller några böcker till bokslukaren och ett Colosseum – fast mindre – till akvariet. Ville hon återvända? Barnbarnet slängde tre slantar i Fontana di Trevi för säkerhets skull.

Bilder: Staty på hotellet, utsikt från hotellets terrass och lite glass.

Svensk eller något mitt emellan?

Varför känner jag mig inte svensk efter 50 år i landet? Varför frågar folk alltid varifrån jag kommer? Svarar jag Stockholm så kommer följdfrågan: men du är inte född här.  Måste vi få en geografisk födelseposition stämplad på människor? Är det detta som ger identitet?

Jag har en brytning. I det är jag i gott sällskap med vår Drottning Silvia. Får hon också frågan: varifrån kommer du?

Det är inte lätt att känna sig svensk trots det fula pappret som sa att jag hade blivit svensk medborgare. Det var ingen som hurrade. Det är få som har sett mig som svensk – om detta kunde jag berätta åtaliga fula och även roliga historier – utom i passkontrollen kanske. Inte ens jag själv. Jag har blivit en statslös fd finne som har inget att hämta i Finland heller.

Kanske är det helt naturligt? För vad är svenskt? Finns det någon identitet som utmärker just en svensk? Inte ens nationaldagen var en ledig dag för ett tag sedan. I Finland var Nationaldagen en dag som band oss samman. Alla firade på något sätt. De tända ljusen i fönstren sände ett budskap till varandra: vi är ett fritt land: Finland. Fritt land efter ryskt förtryck, krig och även lite svensk ägande fast det kändes nog inte som en börda. Sverige har varit ett fritt land i evigheter. Kanske skulden till identitetskrisen ligger där? Sverige är som en gammal partner som man inte ens kommer ihåg födelsedagen på. En dag är hon förändrad, kanske borta och då vaknar den likgiltige partnern.

Det andra är massmedians mobbning av svenskar födda i Sverige av svenska föräldrar födda i Sverige … Det finns liksom inget typiskt svenskt i den vänsterdrivna medians ögon. Alla andra länder har en nationell identitet – men inte svenskar. Ur regeringens sida erkänner man snabbt länder som har sitt ursprung just i nationalism manifesterad av folkets vilja att höra ihop på grund av etnicitet eller religion: Serbien, Bosnien, Kosovo, Syd Sudan… men i Sverige är det rasistiskt att erkänna sig etnisk svensk med svensk kultur, för att inte prata om oron hur landet påverkas av invandrare med levnadsregler så väsensskilt av våra. Vi är multikulturella redan enligt grundlagen som förändrades ett tag sedan utan diskussion, folkomröstning eller större uppmärksamhet.

Så vad är vi – inte jag förstås, men ni andra födda här och med svenskfödd släkt kanske ändå till Gustav Vasa eller i alla fall Oscar II?

Sverige är än så länge ett land som bygger på de kristna traditionerna, även om de inte manifesteras dagligen. Vi har ett geografiskt område vars gränser definierar landet Sverige – även om gränserna står på vid gavel. De flesta pratar än svenska. Som land har vi utvecklats genom ett europeiskt kulturarv som innefattar kristen religion enligt Luther, böcker, konst, idéer, kungar och regeringar som är sammanbundna på grund av närhet, ingifte och rent av den vite mannens sätt att leva och föra sig ute i världen.

Idag är vi tyvärr också unika genom att endast Sverige har en nyhetsmedia som hävdar att det inte finns några etniska svenskar, (media som hånar och nagelfar vår statsminister som påstått detta)  samt att det typiskt svenska inte existerar. Ibland kläcker våra folkvalda liknande tanklösheter.

Jag stjäl från kommentatorsforumet i Svd ”För bara några decennier sedan så var det annorlunda, men idag är det typiskt svenskt att förneka att det finns kulturella särdrag som är svenska eller ens etniska svenskar. Och det är dessutom typiskt svenskt att anse att om det mot all förmodan finns något svenskt eller svenskar, så bör detta/dessa omgående utrotas.”

Är det verkligen så illa? Eller är det bara en normal förändring i väntan på att Sverige som land uppslukas av helt andra kulturer och bli det Grundlagen förespråkar: multikulturellt? Kommer det då att existera något som man uppfattar svenskt?

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung vilket är orsaken till vår senkomna nationaldag. Kan vi hissa flaggan och sjunga nationalsången utan att skruva oss av skam över vårt land, vårt språk och vår identitet som ligger gömd någonstans? Även jag som är varken det ena eller andra?