Förberedd?

Utvalda

Enligt MSB ska du ha beredskap för en vecka+ i händelse av det oförutsedda, som krig. Det betyder att du ska kunna ordna mat, vatten, värme, medicin och kommunikation för att klara vardagen för dig och din familj.

Enligt Carl-Oskar Bohlin, ministern för civilt försvar, har alla svenskar ett ansvar att förbereda sig. 

– Till syvende och sist behöver alla svenskar mellan 16 och 70 år ta ansvar för sin egen hemberedskap, ta ansvar för att man kan klara mycket störda omvärldsförhållanden för att ovanpå det kunna fullgöra sin totalförsvarsplikt. Människor behöver en beredskap som inte gör dem hjälplösa i händelse av kris eller krig i Sverige. 

I åldern 16 – 70 finns civilförsvarsplikt. Det är därför ingen pratar om de äldre.

Jag undrar vad händer efter en vecka? Kriget är slut? El och värme fungerar igen? Vatten rinner? Affären har varor som vanligt? Ingen risk att bli dödad på gatan eller bli rånad om du vågar gå ut? Eller var MSB optimistisk? Kriget i Ukraina har snart pågått i två år utan att nämna andra krig som pågår efter tiotals år.

En vecka? De flesta hänger nog med en vecka plus om inte strömmen går just då. Vatten är ett problem, få har en dunk hemma. Men annan vätska kanske finns, mjölk, saft, juice, öl, läsk, vin, skumpa… Vissa förutseende har också vattenrening och kan hämta vatten någonstans. Om det inte är vinter med frusna sjöar. Fiskare med isborr ligger då bättre till. Någon stal min isborr i ett vindsinbrott. Sist tog de också ett täcke och en madrass. Bra mot kylan. Kanske någon som förbereder sig?

De flesta har säkert mat för en vecka eller fler familjer handlar inte varenda dag. Men vatten, ström, värme? De som bor i en lägenhet har inga möjligheter eller ens rätt att installera något ifall att. De som bor i en villa kan bara kalla sig dumma om de inte har några extra resurser, som solpanel och någon typ av reserv värme för sitt hus. Det även utan krig.

Men allt gällde ju inte mig, jag är över åldersgränsen, över 70 år. Vad händer med oss gamla då? Kanske borde politiker räkna med oss fast vi är över 70?

Trodde ministern att alla i den åldern bor redan i ett äldreboende och är försedda så? Jag tror att äldreboendena har obefintlig kapacitet att sörja för sina äldre vid kris. Hur gör de utan ström? Maten kommer från ett storkök i flera fall, lagret är kanske havregryn och kaffe. När jag lämnade min sambo till äldreboende där han skulle bo ville de bjuda på kaffe. men det var absolut tomt i skåpet. Vi får varor i morgon, sa de lite skamset.

Eller ska de 70+ falla döda ner av en ren förskräckelse och på så sätt försvinna ur kostnaden?

Jag är väldigt nyfiken på vem som kommer med mat imorgon ifall kriget bryter ut i natt. Och, vad får man till kaffe?

Bild: utefika på en födelsedag under Covid.

PS. Kan innehålla viss ironi eller inte.

Kriser, katastrofer och beredskap för det oväntade.

Jag förlorade ingen jag kände personligen i Estoniakatastrofen, men kaoset och chocken minns jag. Överläkaren beordrade mig att avboka alla patienter, sätta mig vid telefonen tillsammans med en rysktalande läkare och invänta på samtalet som skulle placera oss i hjälparbetet.  Det samtalet kom aldrig, någon kontakt med organisatören av hjälpen fick vi inte och den tredje dagen återgick vi till vårt vanliga arbete. Vi funderade ett tag att bara åka till hamnen men blev skarpt avrådda. Det var kaotiskt nog.

Efteråt hade jag några patienter vilka ville ha tid för de var rädda för olika saker och tog upp Estonia som orsak till det, fast de inte ens hade varit med på resan. Någon kunde inte resa till ett bröllop i Finland, en annan vägrade sin son att få åka på skolresa. Även min lugna mor var orolig och tyckte att jag kunde låta bli den planerade Helsingforsresan. Hela landet var traumatiserad. Detta skulle inte kunna hända. Estonia lämnade sår för livet och hanteringen av olyckan var undermålig. När det gällde räckte de styrande inte till.

Den andra stora katastrofen som drabbade även svenskar var tsunamin i Thailand. Jag hade någon bekant som var lindrigt drabbad, men inga som jag kände omkom. Även då var den svenska hjälpen långsam medan vårt grannland hade ett bra system som fick ihop ett hjälpteam och flyg på en gång.

Så efter tsunamin beslutade sig sjukhuset där jag arbetade att bilda en akutgrupp med personal från olika yrken som kunde rycka ut vid behov. Tidigare var det psykologer som skulle klara följder av olyckor, nu tänkte man sig ett teamarbete. Jag blev vald från min yrkesgrupp, kuratorer, och väntade på att bli inkallad till någon utbildning eller övning. Efter några år slutade jag på sjukhuset utan att ha blivit kontaktad, gruppen kom helt enkelt inte till stånd. Jag antar att någon trodde att stora katastrofer händer bara en gång. Jag vet inte hur landets katastrofplanering i praktiken ser ut idag men jag misstänker att den är lika blygsam som på det stora sjukhuset.

Det finns ett slags villfarelse att Sverige är så säkert, inget ont drabbar oss och oron bara stiger om vi pratar om risker för katastrofer eller att polisen läcker ut lite information om eventuella terrorister i landet. Vi är inte beredda, om något så enkelt som längre elavbrott, skulle drabba oss står de flesta ganska oförberedda. Hur skulle vi bära oss åt vid en stor katastrof lik terrorattack som lyckas?

Vi litar på att samhället ”någon annan” tar hand om det oförutsedda. Vi betalar skatt och förväntar oss hjälp genast. Det är förstås skillnad på stora katastrofer som Estonia och ett elavbrott men de flesta är inte beredda på något alls. Landets beredskap vid kriser, katastrofer och krig är låg och så även på det vardagliga planet. Nyss delades ut broschyrer till oss pensionärer där det stod hur vi kunde slippa ramla på gatan vid halka eller att inte släppa in obekanta och äta bra så vi inte blir sjuka och drabbar sjukvården. Jag kände mig lite idiotförklarad. Det är klart att ingen kommer med mat och en varm filt till dig när strömmen går och inte senare heller. Du måste vara beredd själv.

Nyligen hade inte ett äldreboende ens vatten att ge de boende när vattenförsörjningen drabbades. Har du vatten lagrad till nästa mål mat i alla fall? Inte? Kanske har du då egen brunn? Inte det heller? Sjö i närheten och reningspump? Nej? Några reningstabletter ens? Lita inte på affärens vattenflaskor för där blir det slagsmål när vattenkranen inte fungerar.

Sverige har inte längre totalförsvar och vi är beroende av import både för mat och kläder. Din närmaste affär har ungefär det som står på hyllorna och det tar slut fort. Det var närapå tomt när jag handlade på måndag morgon. Vid avspärrning eller något som stör trafiken och Internet kommer det få nya varor in. Om något händer är det ansvarsprincipen som gäller. Du är ansvarig för dig och dina barns försörjning. De som har mat från den kommunala hemtjänsten/boende för äldre skall dock få det men tro inte att det fungerar för de har inte något på lager. Det blir ingen skolmat heller om strömmen går och vattnet försvinner. Du är din egen räddningstjänst och katastrofplanerade.

Olika sajter talar om hur du skall förbereda dig för det oväntade. Man bör ha både vatten och mat lagrad för några veckor, ljus, ficklampa, mediciner och helst bug-out-bag så man klarar sig några dagar utanför hemmet om man måste fly. Vart ska man fly och vad gör man sedan är en bra fråga.  Titta in på köksskåpet? Hur länge klarar du dig utan mat från affären, utan ström och rent vatten?

Men de stora katastroferna kan vi inte förbereda oss till. Om vi väljer att göra något som att resa, leva helt enkelt finns både kalkylerade och oväntade risker och ibland onda överraskningar. Livet är inte förutsägbart i alla lägen. Idag sörjer många de drabbade vid Estonias förlisning. Det är säkrare att åka båt på Östersjön idag, men det är inte säkrare i världen, kanske inte ens bättre beredskap för en oväntad katastrof.

Men att inte förbereda sig alls för det som går är ren lathet.

Bild: Tommy Seglaren