Very brave? Very brave!

img_5522

Jag mötte en man på leden, vi stannade och bytte några ord. Han var kanske 45 – 50 år, strålade ut energi och pengar. Hans utrustning såg ut att vara i topp och kameran som hängde om halsen samt klockan – som han tittade på – talade om en framgångsrik man. Han var från Boston. Han undrade lite om leden, hur långt det var till närmaste stugan. Det började skymmas och han ville hinna fram. Jag hade passerat stugan två timmar sedan så han kunde säkert nå dit på en timme. Han undrade också över vadet som han snart skulle passera.

Jag svarade på hans frågor, han tackade och sedan sa han något som fick mig bli svarslös en stund.

– Du är mycket modig kvinna som går ensam. Lycka till nu.

Very brave?  Very brave! Jag blev överraskad och först när han började gå och vinkade glatt adjö fick jag svaret ur mig.

– Du är också ensam!

Han hörde nog inte mitt svar.

Varför är det modigare för en kvinna att vandra ensam i vildmarken än för en man? Beror det på styrkeförhållanden? Knappt, som tältare har jag mer att bära än övernattare i stugor som han var. Är det gamla föreställningar som lever kvar? Modiga män och svaga kvinnor som ska skyddas? Kanske är det bara att kvinnor som vandrar ensam är i klar minoritet och därför blir udda fåglar?

Jag har hört det förr. Många gånger.

Men det var väl inget om jag gör en liten jämförelse med dagens Saudiarabien och Iran. I Saudiarabien behöver kvinnan en förmyndare, far, bror, make eller annan närstående för många saker. Det kan man i viss mån se i Sverige när svartklädda kvinnor går med en tonårspojke som hunsar dem. Riktigt otäckt. Har du inte sett det gå till någon av våra förorter.

För att gifta sig, få pass och åka utomlands, studera utomlands och få lämna fängelse efter avtjänat straff behöver kvinnan tillstånd av förmyndaren. Att åka ambulans och göra kejsarsnitt likaså. Tänk dig att ligga på förlossningen, barnets hjärtljud försämras, läkaren vill göra kejsarsnitt för att rädda barnet men din stolle till förmyndare funderar och undrar om det är ok enligt någon Koranregel eller passande för övrigt.

Saudiarabien var det sista landet som tillåt kvinnor att köra bil. Undrar också vad säger make  förmyndaren om frun vill köra?  Klädsel är också reglerat men kvinnor har börjat säga ifrån. Världen är inte så slutet längre ens för saudiska kvinnor. Men, protester kan föranleda straff. Att bli piskad som uppstudsig kvinna hindrar effektivt större protester speciellt från kvinnor som är ekonomiskt beroende av sin make.

De som försöker ändra dessa omänskliga regler är very brave.041

Iran har också regler. Det senaste är förbud att cykla för kvinnor. Kanske cykeln ovan vore lämplig för iranska kvinnor? Den 10 september utfärdade Ali Khamenei en fatwa, en religiöst bindande order, som förbjuder kvinnor från att cykla offentligt och framför främlingar. Att kvinnor cyklar kan ju dra till sig uppmärksamhet från en man! Så, du kan cykla på en sluten gård då? Sedan 2012 får inte iranska kvinnor se på volleyboll som är en populär sport i landet. Det är förbjudet för kvinnor att titta på när män spelar fotboll. När är pojken en man? Kan mammor se på när de spelar och hur länge?

Och så klart skall håret täckas.  Män kan ju bli helt galna om de ser kvinnohår titta fram.

Enligt ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, har kvinnor bara två uppgifter: att vara mammor och sköta hushållsarbetet. Iranska kvinnor är inte helt nöjda med detta, speciellt de unga.

Kvinnor som cyklar i Iran är very brave.

Så, jag bör inte ta åt mig om detta så duktig ensam kvinna. Det kunde ju vara förbjudet att vandra ensam eller otillåtet helt och hållet.

Harry Potter – fiende att ta på allvar?

Jag missade helt den Internationella Harry Potterdagen igår. Hur kunde jag missa det när barnbarnen älskar Harry Potter och ser filmerna om och om igen! Ja, böckerna läses också. Och barnrummet har Harry Potterstuk. Men jag såg en intressant artikel om fatwan mot Harry Potter. Fatwa mot en fantasifigur? Vissa tar verkligen böcker på allvar. Alla minns väl Salman Rushdie? Eller Charlie Hebdo? Och vår Lars Vilks? Men Harry Potter? Varför inte en fatwa mot våld eller för något världsförbättrande?

Men – vi städar i böcker här hemma också. Olämpliga ord försvinner eller byts ut så meningen kanske går förlorad. Vissa ismer skall läras ut redan i dagis. Det föreslås att historieböckerna skrivs om. Ordboken rensas. Fågelnamn byts ut. Lättkränka  gråter på Twitter. Så vad är skillnaden med fatwa – egentligen? Det är bara en annan form av PK regler.

Följer muslimer dessa påbud? Hur tungt kan livet vara när man inte ens kan köpa en bok utan att kolla om det är religiöst lämplig? Men Harry Potter läses även där. Ett påbud är annat än att följa det.

I min barndom läste många Enid Blyton och fantiserade om att lösa kriminalgåtor. Mina föräldrar tyckte inte det var så lämpligt eftersom Gud inte var med. Men även i min extremt religiösa släkt har religionen med tiden blivit en privatsak och för de yngre bara en inramning för livets stora stunder. De unga har inga bokbegränsningar och sätter inte skolbokspapper på romaner som jag gjorde.

Att läsa böcker öppnar en annan värld, stimulerar hjärnan och i Harry Potters fall sätter fantasin igång. Han är en bra förebild, han är på de godas sida. Vi behöver de magiska fantasierna. Tids nog inträder barnen i vuxenvärlden där det mesta är på allvar. Få vuxna springer runt med trollstavar eller i Spindelmansdräkt.  Fantasin  bidrar till att kunna tänka på hur andra känner och tänker. Det där tänka utanför boxen. Utan det kan vi inte ”gå i andras skor”, en egenskap som tycks vara väldigt begränsat i islams världsbild.

Inga snögubbar? Inte ens snökameler?

Det har varit kallt i Syrien och i Libanon till den grad att folk har frusit ihjäl på flyktinglägren. Att skänka en filt till de som fryser är en bra gåva. Filtar var vår namnlösa julgåva till någon som behövde det bättre, genom UNICEF.

Det snöar även i norra Saudi Arabien, men bygget av snögubbar är syndigt. Snökatter då? Nehej, inte det heller. Traditionen snökameler? Nix. Inga hundar förstås. Högre ort har talat.

The fatwa, by Mohammad Saleh Al Minjed, said that building snowmen or any replica of an animal, even if it is for fun or recreation, could not be condoned. Only lifeless things, such as ships, fruit and buildings could be imitated, the fatwa said.

’God has given people space to make whatever they want which does not have a soul, including trees, ships, fruits, buildings and so on.’

Men på Twitter har kommentarerna varit positiva till snöbyggen av gubbar och kameler. Många gillar inte att de religiösa ledarna försöker styra allt, även den lilla glädjen över snö.

Är det något av livets göranden och arenor islam inte vet svaret till och formar en regel? Hur orkar muslimer att leva? Så mycket är förbjudet. Är inte det livet glädjelöst? Sker det ens innovationer i den trånga miljön? Varför förbjuder de religiösa ledarna inte krig i stället harmlösa snögubbar? Så mycket av livet måste ske i smyg så man inte hamnar bakom skranket, bli piskad på torget eller i värsta fall förlorar livet.

Skall vi börja göra snögubbar bara för att protestera? Snögubbar hållande skylten Jag är Charlie? Ut och bygg. Det är snö även i söder.

Kamelen från Dailymail

Fria ordets försvarare

salmans

Knut Ahnlund är död. Han är en av de personer jag högaktar och kände sympati för, även om jag aldrig har träffat honom. Vi hade dock en gemensam åsikt om yttrandefrihet. Han satt på stol 7 i Svenska Akademien.  Sedan mitten av 1990-talet deltog Knut Ahnlund i stort sett inte alls i Akademiens möten. Bakgrunden var en tvist om hur man skulle förhålla sig till de iranska mullornas fatwa, dödsdom, mot författaren Salman Rushdie. Ahnlund protesterade tillsammans med två andra akademiledamöter, Lars Gyllensten och Kerstin Ekman, mot att Svenska Akademien inte fördömde fatwan. Knut Ahnlund blev 89 år.

Så, nu kommer en gammal historia i repris. Året var 1989. Under föregående år hade både Salman och jag kommit ut med var sin roman. Min bok gick ganska spårlöst förbi medan ”Satansverserna” blev årets händelse i flera bemärkelser. Jag fick försvara hans rätt att skriva fast han inte ens visste att jag existerade. Det började med ett telefonsamtal.

”Du vill väl inte heller”, sa radiokillen. Den kände författaren X hade hoppat av från ett radioprogram avsedd att stödja Salman och yttrandefriheten. Ingen annan var faktiskt intresserad av att medverka. Eller var de rädda och trodde att fatwa skulle drabba dem också? De hade kanske rätt?

Så till sist hamnade jag på  telefonlistan. Jag var en obetydlig författare även om jag inte var okänd som person. I en mindre stad blir den som arbetar på socialtjänsten  snabbt känd. Men, nu dög jag att försvara det fria ordet trots en enda bok. Till råga på allt var jag eländigt förkyld och låg på soffan med en bunt näsdukar, ett paket Alvedon och en balja te med honung. Jag sa ”ja”, om de kunde sända hemifrån.

Radion kom och riggade upp sina apparater medan jag filade på mitt försvar för det fria ordet. Jag minns inte ens om jag sa orden ”Satansverserna av Salman Rushdie”. Troligen inte, eftersom jag inte hade hunnit läsa boken. Men yttrandefrihet var viktigt för mig. En grundbult i ett demokratiskt samhälle. Vissa ord och sanningar kan ibland upplevas som obehagliga. Själv hade jag blivit gravt utskälld av SIDA eftersom de tyckte att min skildring av ett visst biståndsprojekt inte motsvarade deras bild av det hela. Det är sådant som en skribent får ta. Det är dock långt mellan att få några skällsord och hot, fängelse eller dödsdom på grund av sina åsikter eller ord.

Jag försvarade det fria ordet en kvart. Radion sände. De packade ihop sin utrustning, tackade och gick. Efter 30 minuter ringde de förskräckta. Någon kvinna hade ringt radion och läst en fatwa med dödsdom över mig. På två språk, svenska och vad de trodde var arabiska. Jag lugnade radion. Jag hade redan ett hemligt telefonnummer, hemlig adress och två dörrkoder bara för att jag hade avslöjat en större knarkliga av ren slump. Allt skedde dessutom för snabbt för att kunna vara en riktig fatwa. Jag bad radion hålla tyst, sa att det måste vara bara en sjuk person, inget allvarligt.

Jag tog kontakt med min ”kontaktpolis” och det ordnades  bevakning omedelbart, taggtråd runt bakgården, låst port, extralås och en polis i huset samt de passerade ständigt utanför. Jag försvann också med skyddad identitet fast det var ju löjligt egentligen för jag fortsatt att arbeta på samma ställe ett tag till.

Median höll vi ovetande. Jag tror att det var det klokaste beslutet.

Var det på riktigt? Oavsett hur det var kändes allt obehagligt med tanke på mina barn. Det fick också mig att se på kvinnor med slöja på ett annat sätt än förut. Jag generaliserade ett tag, sedan sjönk oron. När vi flyttade vi till storstaden föll  episoden nästan i glömska men jag var än osynlig på papper.

Jag fanns liksom inte efter min flytt och nytt arbete i storstan.

Jag läste ”Satansverserna” långt senare och hade svårigheter att förstå den krisen boken orsakade i den muslimska världen. Lika lite har jag idag sympati för demonstrationer som de olika filmer och skämtteckningar föreställande Muhammed är upphov till, även om jag kan analysera och förstå det som händer. I min bokhylla finns bokserien ”Grimbergs världshistoria” med flera bilder av Muhammed tecknade av persiska konstnärer. Det är kanske inte bilderna, lika lite som orden, utan tidpunkten som är avgörande för reaktionerna. En yttre fiende har alltid varit en enande faktor i en splittrad värld.

Även idag skulle jag försvara det fria ordet om nu någon skulle anse mig värdig uppdraget.

Nu hoppas jag att stol 7 ges till någon som är modig nog att försvara det fria ordet oavsett hur PK – vindarna blåser.