Snöfall och vandring, minne från PCT år 2018.

Utvalda

Dag 153 på PCT den tredje oktober 2018 var en regnig dag. Så var också dagen före. Jag passerade Deep lake som hade bra tältplatser men det var för tidigt att sluta gå. Dagarna var nu kortare så det gällde att använda all den ljusa tiden.

Jag började gå upp mot Cathedral pass, 2445 mile, blöt och jobbig uppgång.

Det började snöa. Först med mjuka flingor sedan hagel som byttes mot rejält snöfall och hård vind. Jag fortsatte att gå. Natten före hade jag sovit på en usel plats och tänkte på att hitta något bättre. Det fortsatte att snöa, sikten blev noll och ljuset försvann fast det inte var kväll än.

Jag slog tält. Hade i alla fall lite vindskydd bakom.

Nu var inte mitt extralätta tält lämplig för vintertältning så jag fick stiga upp och rensa det från snön regelbundet. Som väntat var det svinkallt. Jag rullade in sovsäcken i räddningsfilten. Jag kokade mat under absiden och det värmde. Bättre. Så fort det ljusnade började jag packa ihop. Tältet var fruset med klumpar av snö.

Det var en strålande morgon. Men vart var stigen? Jag kunde se några fotspår ibland. Någon hade gått förbi mig.

En bit ner från passet träffade jag Big Red (hans trailnamn, min var Legend). Han frös så han inte kunde prata. Det var inte han som hade gått förbi mig på morgonen utan en annan. Big Red höll på att packa ihop. Den andre killen hade passerat honom och sagt att han inte ville ge upp nu. Men även han var frusen och trött.

Jag fortsatte att gå. När det kom en vindstilla solig plats lagade jag frukost och hängde tältet i tork. Big Red passerade, vi pratade om fortsättningen. Han var tveksam till att fortsätta, men kunde inte bestämma sig.

Vi får se, sa vi. En dag kvar till en väg. Kanske snön var bara tillfälligt.

Nästa natt sov jag vid leden vilket man inte ska göra. Natten är djurens tid och de använder också leden. Man ska gå en bra bit ifrån men nu slog jag mig ner vid en utbuktning bakom ett träd. Orkade inte mer och det var vindstilla. Kallt, mera snö. När jag packade ihop på morgonen såg jag spåren efter en puma. Den hade passerat tältet, vänt, passerat igen men fortsatt sedan förbi. Uppe i krönet låg spår efter tältning på en liten plätt och pumans spår runt den.

Det kändes lite kusligt. Inga spår av anfall. Jag började gå ner från krönet väldigt sakta. Stigen gick vid höga bergväggar. Satt puman där och spanade? Inte springa om du ser en Puma. (Bilden är från Sarek inte PCT, lodjur och kråka har lämnat spår.)

Nej, jag såg inte Puman men jag såg en järv under dagen. Det var sällsynt. Den sprang i skogsbrynet ganska nära mig en lång stund. Magi!

Så fort jag nådde Stevens Pass, mile 2473, stannade en bil och frågade om jag ville ha lift. Jag hade bestämt mig att komma till Leavenworth för att där ta bussen till Lake Chelan och byta ut en bit vandring för en lång båttur. Kvinnan som körde var slalominstruktör och väldigt glad över tidig snö. Hm. Lite annat med mig.

Jag fick rum i ett hotell, sista rummet för det var höstens ölfestival dagen efter. Hotellet hade en tvättstuga. Jag startade tvätten och la mig sedan i hett bad. På kvällen satt jag på sängen inrullad i täcket, åt och såg på nyheter. En tidig snöstorm hade lamslagit vissa vägar.

Dagen efter tog jag bussen till Chelan för en 89 km lång båttur på sjön – som likaså hette Chelan – till Stehekin där jag åter anslöt till leden.

Inga snögubbar? Inte ens snökameler?

Det har varit kallt i Syrien och i Libanon till den grad att folk har frusit ihjäl på flyktinglägren. Att skänka en filt till de som fryser är en bra gåva. Filtar var vår namnlösa julgåva till någon som behövde det bättre, genom UNICEF.

Det snöar även i norra Saudi Arabien, men bygget av snögubbar är syndigt. Snökatter då? Nehej, inte det heller. Traditionen snökameler? Nix. Inga hundar förstås. Högre ort har talat.

The fatwa, by Mohammad Saleh Al Minjed, said that building snowmen or any replica of an animal, even if it is for fun or recreation, could not be condoned. Only lifeless things, such as ships, fruit and buildings could be imitated, the fatwa said.

’God has given people space to make whatever they want which does not have a soul, including trees, ships, fruits, buildings and so on.’

Men på Twitter har kommentarerna varit positiva till snöbyggen av gubbar och kameler. Många gillar inte att de religiösa ledarna försöker styra allt, även den lilla glädjen över snö.

Är det något av livets göranden och arenor islam inte vet svaret till och formar en regel? Hur orkar muslimer att leva? Så mycket är förbjudet. Är inte det livet glädjelöst? Sker det ens innovationer i den trånga miljön? Varför förbjuder de religiösa ledarna inte krig i stället harmlösa snögubbar? Så mycket av livet måste ske i smyg så man inte hamnar bakom skranket, bli piskad på torget eller i värsta fall förlorar livet.

Skall vi börja göra snögubbar bara för att protestera? Snögubbar hållande skylten Jag är Charlie? Ut och bygg. Det är snö även i söder.

Kamelen från Dailymail

Snö och världens undergång

Det snöar. I vår sårbara värld går strömmen, lägenheterna kyls fort och vattnet slutar rinna. Vägarna är inte farbara och folk klagar på snöskottning och hotar stämma de som är ansvariga. Någon måste vara ansvarig över snöfallet! Trafiken krånglar. Vi klarar inte av snön. Vi är sårbara eller är vi bara gnälliga?

Är vädret annorlunda än förut? När då var förut? I min barndom var julafton svart en gång. Minns inte att snön orsakade sådant kaos som nu men trafiken var ju helt annorlunda och minnet kan svika. Folk reste inte som nutidsmänniskan gör, få hade en egen bil och de flesta gick till sitt arbete och bussarna var märkligt nog alltid i tid. Jag hade fem kilometer till skolan men att kosta på en bussbiljett var inte att tänka på om det inte ösregnade. Min far var vid sidan av sitt arbete vaktmästare i huset vi bodde och han skulle skotta och sanda gatan utanför till klockan sex på vardagar, söndagar var det senare. Någon gång ryckte jag ut för att hjälpa till när det hade snöat ordentligt.  Vi barn på gården tyckte det var roligt att hjälpa till så vi höll gatan och gården ren på dagarna helt frivilligt. Idag rycker ungar sällan ut självmant för att slita men det kommer nog en tid då det frivilliga arbetet kommer åter till heders.

Vi hade en spade och en borste. Idag finns alla möjliga maskiner men de tycks inte räcka.

Jag tror inte på slutet för oss enligt Mayakalendern men jag tror att samhället, som det är idag, kollapsar sakta. Den uselt skötta ekonomin och klimatförändringarna gör sitt och vi sitter med våra felaktiga val och krympta resurser då såna finesser som sjukpenning och försörjningsstöd samt nya tekniska leksaker är ett minne blott. Den som har skog och potatisland är överklass. Den som trodde att någon annan fixar livet åt en överlever inte.

Snö är ett av de mindre problem vi har. Borde vi tänka till så kollapsen förskjuts längre fram? Eller är det bäst att leva brett så länge det går?

Lämplig film att se på 21 december: Lars von Triers Melancholia. Världen har aldrig gått under vackrare. Men filmen är djup om människans psyke så det är inget för  enbart spänningssökare.