Ute i skogen och utan nyhetsflöde är befriande. Väl hemma ser jag att diskussionen går varm om vem som ska försörja ungarna och ge dem mat.
Vilken fråga! Föräldrarna ska förstås försörja sina barn och se till att de får mat utöver det som bjuds i daghem och skola. Räcker pengarna illa avstår familjen av andra köp. Man köper inte icke nödvändiga matvaror som snask och läsk före havregryn, potatis, morötter och falukorv. Mer… Låter jag som en pekpinne?
När jag lärde ekonomi för mina patienter påtalade jag om tre saker i budgeten. Först hyra. Missar man hyran förloras lägenheten och du får aldrig det igen. Du är svartlistad på hyresmarknaden. Sedan el. En summa enligt Konsumentverket till mat och nödvändiga saker som blöjor och tvättmedel delad i fyra veckoköp. Andra nödvändiga utgifter? Blev det något över la man det undan för kommande behov. Second hand men med kritiskt sinne. Att köpa något bara för att det ät billigt blir dyrt. Mina patienter var föräldrar gravida och med barn under tre år.
Vissa experter handlar varje dag idag och köper bara det med sänkt pris men det fungerar inte för de flesta, det blir också annat än det billiga.
Det ömmas för barnfamiljer men även många pensionärer ligger på gränsen att klara sig trots att de har arbetat. Det gäller speciellt kvinnor vilka tagit hand om de små barnen under tiden det knappt fanns daghem. Arbetsmarknaden för kvinnor var också helt annorlunda. De finns än! Tänk efter vad som har flyttats ut från hemmen till Samhället efter – 60 talet. Männens löner räckte då för familjen. Idag med dagens standard behövs det lätt tre löner i en normal familj.
Då och då händer det att gamla människor vräks för de har inte betalat hyran. Av glömska, sjukdom eller dålig ekonomi. Har du en gammal släkting? Hjälp denne med automatisk överföring av hyra och el samt kolla om de kan få bostadstillägg!
Jag har försörjt mig och mina tre barn med barnbidrag och en persons studiemedel efter skilsmässa. Det var på – 80 talets början med de höga oljepriserna. Kul i ett oljeuppvärmt hus. Påminner lite om elpriserna. Räntorna på studielån då ska vi inte ens prata om. Två av barnen fick så småningom bidragsförskott, den tredje nekades eftersom fadern inte skrev på underhållsavtal. Vi svalt inte, men det fanns ingen lyx. Ransonerade frukt för barnen, max tre om dagen, morötter inräknade. Lånade alla böckerna som behövdes för studier. Gjorde budget, visade barnen hur ekonomin såg ut. Det är viktigt att barnen är införstådda med ekonomin hur surt det än är. Det blev någon slant över. 250 kronor över i månaden blev tretusen, en sommarresa och läger för barnen. Det var förstås en kortare period, några år tills jag började arbeta efter studierna. Men som ensamstående är det inte fett med en lön. Så jag hade ofta 58 timmars arbetsvecka. Som förälder försöker man göra vad som behövs.
Som förälder har man ansvar över sina barn och sin egen ekonomi. Staten har ansvar över ekonomin i stort. Den ska inte skötas så folket hamnar i obestånd. Men det gamla talesättet: rätta munnen efter matsäcken gäller än idag. Både för Staten och för medborgarna.
Svältkurer? Jag tror snarare att många av oss har det tillräckligt bra.
PS. Läste idag att vissa kommuner sparar in mjölken till barn i skola och daghem. Helt eller någon dag i veckan. Ytterligare ett slag mot svenska bönder.
Fanns det inget annat att dra in? Några politiker kanske?
Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.
Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?
Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.
Gick det inte bra var det bara att åka hem.
Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.
Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.
I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.
På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.
Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickadestill gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.
Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.
Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.
Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.
Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällenaförsvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.
Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.
Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.
Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.
Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.
Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.
Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.
Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.
Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.
När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.
Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.
Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.
Omkring nyår försvann han.Spårlöst.
När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.
Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.
Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?
Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.
Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.
Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.
Nu ska vi beväpna fler och sälja mer. Krig är en vinnare. BNP stiger med hjälp av vapen och knark förstås. Ja, knarkförsäljning räknas in i BNP. Affärer.
Den militära upprustningen i Europa kan ge svensk försvarsindustri möjligheter att exportera mer, uppger statsminister Magdalena Andersson.
– Den här upprustningen är en stor möjlighet för svensk försvarsindustri. Vi har bra prylar. De är kostnadseffektiva också, säger hon vid en presskonferens efter EU-toppmötet på tisdagen
Under mötet kom EU-ledarna bland annat överens om att öka samordningen vid utveckling och inköp av försvarsmateriel.
Bra prylar? Försöker hon ge vapen en mjuk kul framtoning?
När hör vi från politiker i makten: den här upprustningen är en stor möjlighet till våra bönder.
Eller den här upprustningen är en lysande möjlighet för elproduktion.
Kanske det finns en stor möjlighet för våra skolor, sjukvård, äldreomsorg…
Nej, sådant är inte ”bra prylar”. Och inte kostnadseffektiva. Hur kan vapen vara kostnadseffektivt förstår inte min gamla hjärna. Mjuka värden är bara kostsamma. Det finns inget kostnadseffektivt i att ta hand om folk eller öka fungerande infrastruktur. Sånt som folk behöver i sin vardag. Men krig och vapen, den största industrin vi har i världen blomstrar.
Sådant slöseri. Människan är ett aggressivt djur med begränsad tankeförmåga. Putin tar första priset idag men det finns så många fler usla exempel.
Hur blev den mänskliga utvecklingen så illa? Eller kan vi bara skylla på våra gener? Djur som djur.
Inga utklädda barn ringde på
dörren och tiggde godis denna Påsk. Var det rädslan för smitta som tog bort
denna tradition? Några av husets barn har alltid delat ut påskkort till alla
hushåll och fått godis som tack. När de blev äldre och började tycka det var
barnsligt kom småsyskon och deras lekkamrater i stället. Jag brukade köpa något extra gott för dem.
I år kom inga barn. I år såg jag
inga påskkärringar ute. I år var Påsken annorlunda här i närheten av de första konstaterade
Coronasmittade personerna i Sverige, vilka sedan har blivit många fler. De
mindre barnen har fått skippa en trevlig tradition i skuggan av de vuxnas oro. Kanske
är det så bara här? Hos oss gamla? Pandemirädslan har tagit livet av många och
då menar jag inte bara genom död utan bristen på innehåll i själva livet.
Nu styrs Världen av oron för ett virus vi inte
ser. Alldeles nyss var det Klimatet, för de frälsta. Många barn var oroliga
över världens kommande undergång genom klimatförändringar. Nu är det sjukdom
som skrämmer. Virus vi kallar Corona i
folkmun är ett hot mot vår hälsa. I början sas det från vuxet experthåll att
det inte drabbar barnen. De kan inte smitta och bli sjuka. Men sedan kom
bebisar till världen smittade. Sedan dog unga, även förut friska unga. Gymnasieelever
fick gå hem. Någons mormor i äldreboende dog. Ens farföräldrar blev instängda. Föräldrar
var sjuka. Några kändisar dog. Kaoset i sjukhusen och bristen på skyddsutrustning var i varenda media. Att
hosta offentligt blev dödshot. Kanske
ens föräldrar förlorade arbetet och det är ett orosmoment. Andra länder stängde
hela samhället. Trafiken mellan länder stannade.
Dagliga presskonferenser sa olika
saker som att nu har vi nått toppen av smitta för att sedan ändra sig. Inte ens
experterna kunde veta hur det ligger till.
Om råden från myndigheter följs kan inte barn, helst inga alls, träffa den äldre generationen, 70+. Då dör någons mormor, farbror, kusin, moster… Nu är alla barn smittbärare. Många av de äldre har varit barnvakter, hämtat barn från skola eller daghem men nu påstås att den kontakten kan döda. WHO rekommenderar alla över 60 att hålla sig från samhället. Nu hotar EU att de gamla får hålla sig inlåsta året ut. Det är 8 månader och 14 dagar till årets slut. De farliga gamlingarna.
Vad är det för liv? Som att sitta
häktad i en cell?
Vad tänker barnen? Hur mår de i
dessa virustider? De vuxna fixar inte sjukdomen. Hela världen är smittad. Folk
dör. Ja, folk dör varje dag även normalt men det presenteras inte i siffror och
diagram på daglig pressträff, på TV, Internet och tidningssidor.
Det måste vara en ny skräcksituation för barnen. Nyss gick vi under av klimatet. Nu går vi under av smitta. Och de vuxna experterna är helt hjälplösa med nya bud och nya döda varje dag.
Men luften är renare. Syns det? Nedsmutsningen är mindre tack vare pandemi, genom massiv förlust av liv, arbete och inkomster. Pandemin och missad försörjning har gett miljöeffekter. Luften är synbart renare i de länder vilka inte har gjort något åt luftföroreningar från produktion eller slutat elda för matlagning. Enkla saker vi kunde ändrat årtionden sedan, men icke. Arbetsplatserna stängs för att hindra smitta. Inget arbete, då får de fattiga svälta. De arbetslösa köar för bidrag och matpaket. Affärerna går omkull. Det är brist på det elementära inom sjukvård, även i vårt. Vi får vinka till varandra genom slutna fönster om vi inte vill riskera att drabba den sjunkande sjukvården och alla som sliter inom det. De mänskliga rättigheterna är på upphällning. Regering kapar åt sig extra makt. Utegångsförbud i flera länder. Dagens lokaltidning talar om att kollektivtrafiken börjar filma oss på flera platser. Telefonens rörlighet kan följas av Myndigheter. Vi är bevakade.
Vi hade inga reserver för onda tider. Men, det finns en positiv effekt i luften vi andas.
Det är så tyst från klimatgänget
nu. Varför är de inte glada? Kanske
gnäller någon om isolering i sin lyxvilla med pool. Är inte världen på väg åt rätt håll? Är inte detta slutet på
världen som är byggt på strävan efter ett gott liv, arbete, konsumtion, samvaro
med andra, resor till nya länder, möjligheter, bättre liv för nästa generation?
Det vi har uppfattat som liv, helt enkelt. Mänskligheten strävar och har alltid
strävat mot något bättre och mer, utveckling och förbättring. Nu är det liknande
utveckling som än finns i socialistiska paradis. Brödköer.
Om och hur vi kan avlägsna Coronahotet är än en öppen fråga. Jag minns svininfluensan och den delvis misslyckade vaccineringen. Barn blev sjuka. Jäktar vetenskapen igen? Pressen är enorm för att få hjulen rulla igen. Kommer något att förändras i stort i vårt sätt att leva är en bra fråga.
Hur pratar du med barnen om olika
hot? Kan vuxna ens tränga sig genom massmedians och idolernas
ställningstaganden? Eller, finns det ingen rädsla? Bara en stunds oroskänsla
framkallad av dagliga presskonferenser, påminnelselappar om handtvätt och
nödnummer i trappuppgången? Vårsolen lyste över Påsken och bänkarna vid
uteserveringar var fulla. Varför oroa sig?
Jag kanske är helt fel ute. De uteblivna Påskkärringarna var bara en svensk sed som försvann lik så mycket annat som vi tidigare har uppskattat.
