Den fulaste julgranen var ändå en gran.

Årets julhistoria är från -70 talets början, i en förortslägenhet som jag hade köpt för 10 300 kronor. Jag sålde min Hasselblad och köpte en fin fyrarummare. Nu nalkades julen och barnen var förväntansfulla. Mest längtade de efter att dekorera julgranen med sina egenhändigt gjorda stjärnor och julkarameller. Jag hade hållit en pysselgrupp för de barn vars föräldrar vi umgicks med.  

Min make hade beställt en julgran av en dansk man som brukade fixa saker för omgivningen. Oftast blev det inget av det, bara en massa löften. Nu visste han vart de finaste julgranarna kom, från en odling i Danmark. Jag varnade min make och försökte få honom att gå till torget men han vägrade blankt. Han hade ju beställt en gran från sin danske vän.

Varför gick jag inte och köpte en gran själv? Hur tänkte jag? Kanske på julfriden?

När julafton kom hade dansken åkt till Danmark på julsemester och några granar syntes inte till. Torgets försäljning av granar var avslutad. Barnen började snyfta, skulle vi vara de enda som inte hade en gran? De tittade på alla dekorationer de hade pysslat ihop. De kunde se redan andras granar att lysa genom fönster.

Då sa jag till min make: Nu går du ut och skaffar en gran. Det ska inte stjälas. (Nej, han skulle aldrig stjäla en gran det visste jag.) Du ska inte komma hem utan en gran.

Jag var arg, men också på mig själv.

Inte ens under kriget hade min familj varit utan gran. Min mor hade redan ringt, önskat god Jul och frågat hur vår gran var och jag sa något att vi inte hade hunnit dekorera den än.

Då kunde man ljuga, idag skulle bevis krävas per mobil eller Internet.

Efter ett tag kom maken hem med en gran som någon bil hade tappat på vägrenen. Han hade med sig också några grankvistar. Granen var liksom en halv gran. Han band kvistarna på stammen. Nu började barnen dekorera och när ljusen tändes var julfriden total.   Jag tackade min älskade make för granen som var den absolut fulaste som någonsin kommit över min tröskel.

Ha nu en fridfull Jul. Hoppas ni klarar av traditioner, krav och förväntningar. Bli glad även om granen var den fulaste ni sett – det är Jul ändå.

Bild: årets gran.

Drömmen om Internet som lösning.

Jag var i Nationalmuseet med ett barnbarn och upptäckte att min tid finns nu mera i museum. Jag kände mig hastigt som en urgammal gumma på fel plats, fel tid och kanske i fel Värld också. Barnbarnet var intresserad, hon undrade över telefonen och andra nu så omoderna saker. Det var som om vi hade gått årtionden bakåt. Historisk mark fast det var precis tiden bakom oss.

Den utvecklingen som har skett sedan -80 talet är större än vi inser. På gott och ont. Tänk på den nu mera enkla saken Internet. Här sitter jag och har kontakt med folk i USA utan att ens ha behövt gå till posten eller använda telefonen. En sak som har förändrat Världen.

Det har dock funnits för mycket tilltro till Internet och digitalisering. Det skulle förbilliga allting. De sjuka botade sig per Internet. Barnen lärde sig att läsa. Information skulle få folk bete sig rätt. Vi hittade även den stora kärleken på Nätet. Allting skulle vara så enkelt. Och billigt.

Men Internet varken fostrar eller lär barnen att läsa. Människan, föräldrarna och lärarna är vida överlägsna Internet.

Hoppas att alla tar tid att prata med sina barn, läsa för dem och ha vanliga simpla förmaningar för gott uppförande.

Internet är en hjälpreda. Inte en herre över oss. Vi behöver än mänsklig kontakt för att hålla oss i liv och bry oss om vår omgivning.

Än så länge är människan överlägsen tekniken. Än programmerar vi AI men kan den lära sig själv blir en intressant fråga. Det kan vara sluttampen av vår tid?

Tror inte det. Riskerna för våra liv är så många att frågan är: vad som   hinner först?

Fick bra telefonförslag för oss gamla från Berit i USA .

Bild överst från pexels.com

Barn som krockkuddar.

I Sandviken flyttas barn tvångsmässigt till skolor på ”sämre” områden. Det blir så lyckat för integrationen, tror vänsterpolitiker. Föräldrarna är smått förbannade. Det är dock inget nytt. Tvångsflytt förekommer i andra Kommuner.

Vart tog föräldrarnas rätt att välja skola till sina barn?

Barn, speciellt flickor används då och då som krockkuddar. I den skolan mina barnbarn gick, innan det öppnades en så kallad privatskola, var lärarens avsikt att få hjälp mot pojkar som inte var skolmogna av de snälla smarta flickorna. De sattes bredvid pojkarna. Avsikten var att flickorna skulle hjälpa pojkarna när de var klara med uppgiften. Den ena flickan tyckte inte det var hennes sak så hon arbetade så sakta med uppgiften att tiden tog slut.

Hon ville inte vara en krockkudde. Men hon hjälpte gärna sina syskon och sina vänner.

Jag är helt för att barn flyttas hit och dit för integrationens skull om också de vuxna gör det. Politikerna har sitt kontor på utsatta områdena, inte på de lugna. De föräldrar som tycker det är bra att flytta barnen skall söka arbete på samma område, går det inte kan de ju byta plats med någon. Likaså som barnen får nya skolkamrater bör också politiker skippa sina gamla och skaffa nya. Naturligtvis bör de vara från de utsatta områdena och helst de utan svenska språket.

Varför skall bara barnens liv slås sönder? Är inte barn mest i behov av trygghet och stabilitet? Det har bussats barn i USA och det slutade inte med någon framgång.

Det finns också en säkerhetsaspekt. Barn från samma område har samma skolväg. De känner varandra och en del av människorna som rör sig där.  Inte helt oväsentligt idag när barn lockas till gäng och göra tjänster. Barnens rörelseområde bör vara så smal som möjligt. I det aktuella fallet får barnen en skolväg med skolskjuts antar jag, det är för långt att gå. Alltså bussning till ett helt nytt område.

Det måste finnas bättre insatser för att höja nivån i en dålig skola än tvångsflytt. Skall alla barn gå i den dåliga skolan så det blir jämlikt? Typisk vänstervurm. Integration kan användas som ursäkt för många saker av vänsterpolitiker.

Att skylla på dålig skola och bussa elever dig för förbättring är ren misshandel. Skäms inte politikerna. Analysera vad som är fel med skolan och gör något. Skaffa hjälp.

Alternativet är förstås att politiker begriper att olika kulturer kommer inte att integrera sig av tvång, inte ens frivilligt annat än obetydligt. Kanske om tio generationer när det inte längre finns alternativ. Se på USA, England och oss. Eller på vilket som helst så kallat utvecklingsland. Olika områden för olika kulturer. En och annan flyttar ut men att komma till någon av de tre utsatta områdena i min kommun är som att komma utomlands. Där kan ungdomarna ropa försvinn jävla hora även för gamla tanter som jag. Då krävs det under för att integrationen fungerar.

Politikerna bör nog läsa till om vad integration innebär i jämförelse med assimilation.

Var och en vill hålla sig nära sin civilisation eller bevara resterna av det. Varför bygger inte min Kommun ett nytt kommunalhus på ett av de utsatta områdena? Nej, de vill vara på den än så länge lugna området och några minuter närmare Huvudstaden. Men integration talar de varmt om.

Personligen vill jag inte integrera mig en gång till. Jag har assimilerat mig till svenskt liv som jag har uppfattat det. Vara självförsörjande. Utnyttja min potential. Brottsfri. Fostra barnen till arbetsamma  hyggliga människor som försörjer sig själva och troligen några till. Inte störa andra. Dock ser jag mig inte som svensk bara som svensk medborgare. Ingen kan födas åter till ett annat ursprung. Inuti mig bor en finne.

Jag kan även gnälla om vädret vilket är en svensk paradgren. Eller om skatter och usel Regering. Dock har samtalsämnen med åren förändrats. Ett slags rädsla har smugit sig in de sista åren bland mina nu gamla bekanta . De uttrycker inte oro för sig själv utan för barnbarnen. Vad är det för Sverige när de blir vuxna? Det är ett slags sorg över landets och även Världens tillstånd.

Slå inte sönder det som fungerar bör vara politikernas måttstock. Trots att det är så jäkla orättvist.

Hanif Bali skriver också om bussningen av barn.

https://www.expressen.se/ledare/hanif-bali/sandvikens-bussning–ar-en-farlig-strategi/

Det Goda Samhället uppmärksammar också Sandvikens barnflytt:

Obetalt arbete del 2.

Allting går igen. Länge sedan när jag var ”hemmafru” med tre barn prenumererade jag en damtidning. Jag lagade flera av recepten. Mode hade jag inte råd med men jag stickade ibland en tröja enligt deras beskrivning. Jag fick in några få artiklar också. En gång fanns det en bilaga om familjens tidsanvändning. Tidningen skulle de göra en artikel om det med statistik och se hur rättvis var arbetsfördelningen i de svenska familjerna.

Jag började fylla i den. Jag minns inte hur den var upplagd, dock inte per minut som SCBs senaste. (förra inlägg) Jag fick en del kryss på ”kvinnogörat”. Jag var ju hemma och tog hand om barnen och hushållet. Min make gjorde frukost på söndagar och kokade kaffe men han la ofta barnen på kvällarna medan jag diskade och städade undan. Skulle han göra hushållsarbete också fick han ingen tid med barnen. Han arbetade ibland även på helgerna eftersom han var anställd i ett forskningslaboratorie och proverna väntade inte till måndag.

När jag hann till blankettens slut insåg jag att den var värdelös. Det fanns inga frågor lönearbete, om vem drog in pengarna till hushållet. Inte heller om arbetsresor vilka i hans fall tog två timmar om dagen, om kollektivtrafiken fungerade. Jag hade också ett litet extraknäck samt – trots barnen – lyckades läsa på heltid i Universitet genom att byta barn med en annan mamma två gånger i veckan, en som också studerade, men det räknades inte med. Bara det som ofta kallas kvinnogöra.

Så jag deltog inte. När artikeln och statistik till det kom visade det sig att män var lata monster som knappt gjorde någonting av hemarbete i sina familjer. De stackars förtryckta kvinnorna

Tiden var ett slags brytningstid. Det var i skarven av 60 och 70 talet då kvinnor började gå ut till arbetsmarknaden i stor skala, till äldreomsorg, sjukvård, daghem, affärer. kontor… Omsorgsarbeten exploderade i Sverige. Daghem byggdes. Äldreboenden likaså. Affärsbeståndet ökade. Kvinnorna skulle ut ur hemmen. Kraven på att Samhället tog hand om mer av våra liv praktiskt och även ekonomiskt ökade.

Det var inte så att kvinnorna inte hade arbetat tidigare. Men många stannade hemma när barnen kom, även de väl utbildade. När barnen började skolan gick flera av kvinnorna tillbaka till arbete. Så även jag.

Bara en av de då småbarnsmammor jag kände då blev varaktigt hemmafru. Alla andra återgick till arbetslivet tre till åtta år efter sista barnet.  Vi var femtontal familjer som umgicks under småbarnsåren. OK, vi var alla högutbildade.

!975 ålades Kommunerna att ansvara för förskola till alla sexåringar.  Många kommuner hade det redan. Men de privata lekskolorna var många. Mina barn gick på Mulle, skridskoskola, musikskola, balett, målarskola och själv hade jag skidskola för barn samt pysselgrupp inför helger som Lucia, Jul och Påsk. Nog var barnen aktiverade i en grupp.

Det obetalda arbetet då, det jag kallade liv i förra inlägget? Det borde vara så att båda, mannen och kvinnan eller vilken konstellation det nu är, kan sköta det nödvändiga i hushållet, barn, räkningarna och små reparationer och sådant. Inte bilen för även flertal av männen lämnar det till service och däckbyte. Men sedan gör den som är bäst på saken oftast jobbet. Finns ingen anledning att den partnern som är usel på att laga mat står för det varje dag, men denne ska kunna göra det. Och så vidare. Om någon blir sjuk skall inte den andra stå hjälplös. Barnen gör sin del beroende på åldern. En tolv år gammalt barn ska kunna laga enkel middag till familjen. Så klart städar barnen sina rum med hjälp beroende på åldern.

Att lära barnen ta hand om sig och hemmet är ett av de viktigaste vi kan lära barnen. Få har råd med pigor som gör det.

En man kan inte föda barn eller amma. Trots alla påståenden att vem som helst kan välja vilken av de massor av kön vi har är det bara lögn. Men den ekonomiska pensionsförlusten av barnaåren för familjen finns några alternativ för.

Först Staten:

Den förälder som tjänar minst får extra pengar till sin allmänna pension under barnets fyra första år. Det gäller oavsett föräldraledighet och hur den fördelas. Det kallas pensionsrätt för barnår och beräknas automatiskt och syns i orange kuvert för aktuellt inkomstår. Det är inget du själv behöver ansöka om. Det är inga stora summor men ett tillskott.

Sedan din partner:

Om ni är gifta eller registrerade partners så kan partnern kompensera genom att föra över sina framtida premiepensionsrätter till den som förlorar på att vara föräldraledig eller som jobbar deltid en längre period.

Det maximala du kan få som föräldrapenning är 33 480 kr i månaden men då måste du ha tjänat 525 000 kronor i året vilket kvinnor inom offentlig omsorg sällan gör.

Män är också föräldralediga. Om inga barn vore i dagis före tre års ålder skulle två barn innebära max tre års bortovaro från 40 – 45 års arbetsliv jämt delat. Är det verkligen för mycket! Och – hur tror du pensionssystemet är om 40 år? Jag tror att det statliga har helt kollapsat när fler och fler aldrig arbetar sina 40 – 50 år, om alls. Det är jobbigt och svårt att leva hela livet som en pensionsplanering.

Kanske borde vi acceptera att män och kvinnor är även olika. Kvinnor föder barn. Det har vissa konsekvenser. Kvinnor söker ofta till omsorgsarbeten fast andra utbildningar och arbete finns. Män är i regel starkare och gör tyngre arbeten. Sedan finns det kvinnor och män som har brutit traditionella mönster årtionden sedan. Som min mor, en av de första kvinnliga tegelbärarna på bygget. Det känns som förakt för de av traditionen kvinnoarbete när det anses ojämlikt med kvinnor som   undersköterskor men inte som lastbilschaufförer.

I den ideala Världen är vi alla kopior av varandra med ett chip som har programmerat oss till exakt likvärdiga göranden. Barn produceras i konstgjorda livmödrar och fostras kollektivt så ingen kan glänsa över de andra. Så uppför mänskligheten men det sista stadiet var förbanne mig jämlikt!

Nej, vi blir aldrig jämlika, men vi borde vara lika värda.

PS. Det är ju beslutat av Regeringen vilken summa är den lägsta lönen för drägligt liv. Det är 27 360 kronor i månaden. Summan du måste tjäna per månad för att godkännas som arbetskraftsinvandrare. Bra. Inte ska vi ha gästarbetare med svältlöner. Dessutom finns det hundratusentals arbetslösa som kan ta de lite enklare jobben. Kommuner är usla arbetsgivare. Om jag har räknat rätt har 46 Kommuner sämre lön inom äldreomsorgen än 27 360 kronor. Jag förväntar mig att de lyfter lönen automatiskt.

Bild: Ett viktigt manligt arbete i vår familj är att öppna skumpan på födelsedags utflykt eller andra tillfällen.