Månadsarkiv: oktober 2025

glad över att jag inte visste.

Publicerat av

Det rinner in nya tider till nya läkare, nya specialiteter. Trots att jag har varit frisk eller i alla fall trott mig vara det med inga sjukdagar på jobbet,  hittas det nu nya problem, vad jag inte hade en aning om. och nya åtgärder.  Jag börjar känna mig sjuk. Vill helst avboka allt. Vad nyttas det till. Patientlivet tar orken från mig.

Samtidigt är jag glad över att jag inte ha vetat mig vara så nära döden. Om jag hade vetat hade jag inte åkt till USA för att gå 4000 kilometer, jag hade inte korsat Island och nog hade skippat Kilimanjaro ja, en stor del av mina vandringar hade blivit ogjorda kanske hade jag suttit hemma och gnällt i stället. Nej, jag hade nog gått ändå eller.  Svårt att veta nu. Omständigheterna är ju helt omkullkastade

Jag skriver nu på begäran råd för några i USA som börjar vandra ensam. En av punkterna är. Vad säger dina anhöriga hur kommer de att agera  om något händer dig? Hur tänker de om dina planer?

 Då inflikade min son, fick vi säga något, tillfrågades vi. Nej inte precis. Kanske därför sätter jag mig inte mot nu utan går snällt till sjukvården fast jag helst vill låta saker bara vara.

Bild. MT Jefferson Oregon PCT dag 125 mile 2030.

oktoberminnen.

Publicerat av

Oktober har varit en bra vandrings månad. Förut i mitt förra liv. Jag gillar hösten när naturen lägger sig till ro. Höstfärgerna. Den krispiga luften. Tystnaden. Den tunna hinnan av is på vatten. Idag gick jag ca 100 meter ute med rullatorn, över några fallna löv fast mest på asfalt.  Nu sitter jag på soffan och är helt slut. Jag känner mig missmodigt trots fysioterapeutens, duktigt rop. Nya läkartider trillar in.  Skall jag eller inte vad är meningen med allt.  Gynnar det mig är en bra fråga. Inte kan man klaga över den svenska sjukvården som erbjuder en gammal kvinna, som var nästan död så många exklusiva åtgärder. Men den där känslan av meningslöshet sveper över mig. jag har svårt att bli entusistisk eller se framåt. jag tiitar bakåt och jag kan inte klaga jag har gjort så mycket och sett Världens skönhet. men mycket vill alltid mer. det finns dock en stilla acceptans över situationen. jag har alltid varit en negativ realist så även nu

bilder från Kinnekulle och nåstgårds

Det digitala livet smyger på.

Publicerat av

Vill du välja själv mataffären där du handlar. vill du se färskvarorna innan du köper. Är du medlem i en affär får bonus och är en nöjd kund, som jag. Var glad för det kanske en dag även du blir i behov av hemtjänst i en kommun som har beslutat i vilken affär du får handla. Du ska handla på internet och i en affär där kommunen har avtal en med. Fixar du inte köp per internet sitter personalen med dig oh hjälper dig vad var det för tidsvinst. du handlar då på krita och får en räkning efteråt Jag är inte mot iinternetköp i princip, fast maten handlar jag helst i fysisk affär. Jag är helt mot det faktum att kommunen tvingar mig till en affärsförbindelse med en affär jag kanske inte ens känner till är det verkligen lagligt. Nu har jag löst det med mina anhöriga som handlar för mig eller med mig och tar något slut då får jag vara utan.

De politiker som har hittat på detta handlar väl själva all sin mat på internet. Inga varor tar någonsin slut före nästa gång. De slinker aldrig till affären på en fredag eftermiddag för att handla fredagsmys. de anlitar inte den lokala ostbutiken eller torghandel. Inte pizzerian eller hamburgerbaren. De är de nya människorna vars liv sköts digitalt.  

En del pensionärer har gått till tingsrätten. De vill handla som förr i en fysisk affär med hjälp av personal Det blir också tvång att skaffa internet. Det bör väl räknas då till skälig levnadsstandard. enligt socialbidragsnormen. Det finns människor som inte har internet. Effektivisering pågår.  Möten med den som vårdar och de som vårdas skall vara korta opersonliga räknad i minuter och det sociala livet som att handla sin mat bortkopplat från hemtjänsten. Ordet tjänst finns knappt längre.

bild en självserveringi öken i Kalifornien

en stund av ensamhet.

Publicerat av

 Jag har hemtjänst och tillsyn dygnet runt. Så blir det när man nästan dog riskerna kvarstår och  kroppen vägrar att fungera. Det är som om mina händer och fötter vore osams med hjärnan så jag behöver hjälpen. I alla fall i nuläge. Men jag som är en ensamvarg trivs inte med det. Jag lider rent av. jag försöker klara mig själv. Igår var det 5 personer här samtidigt. Rehab hemtjänst hemsjukvård   Som ett massmöte för mig. Behövligt men jag känner mig belamrad. Jag behöver vara ensam. Jag smet genom att avboka hemtjänsten för helgen med en nödlögn. Jag behöver prova vad och om jag klara mig själv utan att någon rycker in. Har larm om något händer. I den nu tomma lägenheten kände jag att jag kunde andas. Jag har inte varit ensam sedan inläggning på sjukhuset11 juli så det är som nytt. men nattpasset är kvar de smyger in tyst. De kollar om jag lever antar jag. Även lägenheten är som en främmande plats, möblerna smyger längs väggar nu så jag kan använda rullstolen. Tavlorna hänger då på felplats och påminner om den gamla tiden. Den med fotoutställningar och tiden med kameran i naturen. Ute gör hösten antåg. Det svider. Hösten är minbästa tid. I mitt förra liv alltså

Först hemma insåg jag vad som hade drabbat i kroppen. Det är svårt med vanliga saker som knyta skor knäppa en knapp klä på sig och alla tajta kläder har åkt längst bak i garderoben de går inte att få på eller av.    Först igår diskade jag en tallrik. Orkar inte stå tillräckligt länge. Petitesser. Men prova pä att leva som om du hade en hand och bara ett ben. Samt ett huvud som inte samarbetar Jag tränar tills trötthet tar över men helst vill jag ligga på soffan och klaga men jag är inte den typen eller var inte det förut i min friska gamla liv

Varken jag eller rehab samt läkarna kan förutsäga framtiden. Det är bara att anpassa sig och gilla läget.

bild. en ensam tältplats sarek luottolako