Det rinner in nya tider till nya läkare, nya specialiteter. Trots att jag har varit frisk eller i alla fall trott mig vara det med inga sjukdagar på jobbet, hittas det nu nya problem, vad jag inte hade en aning om. och nya åtgärder. Jag börjar känna mig sjuk. Vill helst avboka allt. Vad nyttas det till. Patientlivet tar orken från mig.
Samtidigt är jag glad över att jag inte ha vetat mig vara så nära döden. Om jag hade vetat hade jag inte åkt till USA för att gå 4000 kilometer, jag hade inte korsat Island och nog hade skippat Kilimanjaro ja, en stor del av mina vandringar hade blivit ogjorda kanske hade jag suttit hemma och gnällt i stället. Nej, jag hade nog gått ändå eller. Svårt att veta nu. Omständigheterna är ju helt omkullkastade
Jag skriver nu på begäran råd för några i USA som börjar vandra ensam. En av punkterna är. Vad säger dina anhöriga hur kommer de att agera om något händer dig? Hur tänker de om dina planer?
Då inflikade min son, fick vi säga något, tillfrågades vi. Nej inte precis. Kanske därför sätter jag mig inte mot nu utan går snällt till sjukvården fast jag helst vill låta saker bara vara.
Bild. MT Jefferson Oregon PCT dag 125 mile 2030.
Ojojoj. Så tråkigt. Man ska hålla sig borta från sjukvården, har alltid jag ansett. Men det är fel, för kanske finns det verkliga problem som går att lösa om man blir hjälpt I TID. Man vill inte vara patient. Men det får vara värt det för att komma ut på andra sidan. Om man inte tar den hjälp som finns kanske man inte kommer ut på andra sidan. Varma kramar från Stina
tack. jag lyckades nästan hålla mig från sjukvården hela livet utöver ett ben brott. det är superjobbigt att varaen patient. man blir sjuk
Din sarkasm är här på sin höjdpunkt. Tack Elina!