Böcker, liv och PK censur.

Utvalda

Jag läser just nu två helt olika böcker som ändå har mycket gemensamt. Den ena är Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris Breven från Anne – Marie Berglund och den andra Jordan B. Petersons Bortom ordning 12 nya livsregler.
Jag släppte dock Peterson nu för Nydahls bok tog över. Kanske återkommer jag om Peterson senare. Båda böckerna är närgångna, filosofiska, öppna betraktelse över livet.

Breven från Anne – Marie Berglund är en modern monologisk brevroman. Det är en del av hennes omfattande brevväxling med författare Thomas Nydahl mellan åren 1996 – 2020. Anne – Marie dog 6 mars 2020. Att samarbeta med en person efter dennes död är alltid riskabelt. Men Nydahl har gett henne åter en röst. Hon finns och är sig själv.

Jag börjar med en citat om Julen, lämplig efter Black Week och allt shoppande. Hur känner den personen som inte vill eller kan vara med?

2006 18/12 skriver Anne Marie: Bäst vore om man fick en sömnspruta över jul så kan man sen börja om på nytt. Men i landet Sverige får ju ingen vara förtvivlad, bara att gömma sig under stenen när paniken kommer. Instängd i en adventskalender.

Vi ska vara glada eller i alla fall låtsas. Hon vägrar föreställa sig.

Boken är endast brev från Anne Marie, inte svar till dem. Jag saknar i början Thomas svar på breven men han finns bakom hennes text. Den kontakt de har lyser genom. Anne – Marie anförtror sig, sina tankar, sorger, glädje, liv, ibland i väldigt närgångna nakna brev. Det är behov att reflektera över sig själv med någon som förstår och kanske har samma skörhet inom sig.

Det är en kärlekshistoria av mental, mänsklig art. Det sällsynta att våga vara öppen inför någon, vara sig själv med sina skavanker utan att lägga en mask över. Den närhet som finns mellan brevskrivaren och mottagaren känns på varje sida, trots det fysiska avståndet. Anne – Marie inordnar sig inte i det konventionella livet med trånga ramar. Hon uttrycker längtan till naturen. Ett av hennes verk heter ”Jag vill stå träd nu”. Hon känns ibland desperat som om hon hade tappat fotfästet eller det hade aldrig funnits. Hon sätter ord i det.

Människan Anne – Marie kommer nära läsaren. Hennes brev berör. Just detta, känsloläget, fångar Nydahl lysande. Han hittar i brevhögarna det som är kärnan i Anne – Marie som person och den som lever av ord. Det är också en bok som ger läsaren kontakt med yrket: författare. Hur tänker en författare som ibland inte ens vill bli publicerad? (En otänkbar tanke hos nutida mediekändisar.) Inte bara det utan vi får kontakt med en av oss, vi som grubblar över meningen i vad vi uträttar.

9/9 -2006 skriver hon: Känner mig väldigt hemlös, det är för att jag inte kan nå pappa längre. Och för att jag inte har en enda bok i sikte. Det är ändå konstigt hur man liksom har sitt hem i de böcker man planerar att ge ut”. (Fadern är sjuk. Min kommentar.)

Hur känner sig de personer vars liv består av att skriva när det inte finns något att skriva om eller det skrivna känns meningslöst? Slutet på ens författarliv? Den där tomheten var och en kan känna när arbetslivet är slut och man blir nästan ingen. Fråga mig bara.

2019 27/8 skriver hon: Det är så ensamt när jag inte skriver. På morgonen stiger jag upp till ett ingenting.

Det är i få böcker vi kommer i sådan närkontakt med en person, oavsett yrke, än i Anne – Maries brev. Av den stora brevsamlingen under 24 år har Nydahl valt, utelämnat, redigerat så människan hon var kommer fram. Anne Marie önskar vara sig själv, Nydahl lyckas ge henne det. Allt blir också en historia över sällsynt långt vänskap.

Bokens svartvita bilder av Hide Matsumoto känns närgångna och samtidigt med avstånd. Bilderna förstärker texten.

Söndag satt vi som läser Nydahls blogg framför TV n men vi väntade förgäves.

Agneta Pleijel hade filmat en presentation av Nydahls bok till programmet Babel i SVT 28/11, men det censurerades. De klippte bort det helt enkelt. Det kan omöjligen vara Anne – Marie som är ”fel”. Hon är kvinna. Hon pekade ut riktning åt andra kvinnliga författare. Jag misstänker – vi är flera – att Thomas Nydahl inte hör till PK folket. Är inte du rätt PK finns det inte plats för dig i Sveriges ”oberoende” media vi betalar genom obligatorisk skatteavdrag. Ytterligare ett till skäl att aldrig slå på Statstelevisionen mer.

PK ismen omfattar allt större delar av våra liv, hur vi ska tycka, tänka och bete oss. Det börjar bli något som bidrar till raset av vårt samhälle. Då det inte finns möjlighet att påverka utan att tillhöra i en smal åsiktskorridor av ”rätt tänkande” ger det ett fattigt samhälle med kvävande likriktning där yttrandefrihet är bara en etikett utan innehåll.

Anne – Marie Berglund anpassade sig inte till en fåra. Det tilltalar mitt sinne. Anne Maries brev är en bok jag kommer att läsa om. För mig blev det årets bästa bok. Jag är ingen recensent men ordet mästerverk ligger nära till.

Du hittar den här boken och alla böckerna från Thomas Nydahl på hans hemsida:

https://inreexil.blogspot.com/

https://inreexil.blogspot.com/2021/11/kulturradikal-censur.html

Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Jag läste hans program. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan